Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judéen (Judiska landet) - Judehatt - Judekristna - Judekörsbär, Judekirs, Japanska körsbär - Judemärket - Judén, Jakob - Judendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1231
Judehatt—Judendom
1232
Landskapsbild från Jnda öken.
mening inneslöt ej blott Juda utan även Dans,
en del av Efraims och Benjamins gamla
stamland. De förnämsta städerna voro Jerusalem,
Hebron, Betlehem och Jeriko. J:s
beskaffenhet var och är mycket olika på olika trakter:
österut från Jerusalem och Betlehem ligger
den ödsliga och vilda Juda öken, i v. på
gränsen mot kustslätten en sluttande trakt
(Sche-felä, »lågland»), som bildar ett täml. tydligt
avgränsat område för sig, och mellan detta
och Juda öken, som sänker sig till nära 400 m
u. h., i ö. utbreder sig det egentliga
berglandet (högst 700—800 m ö. h.). E. S-e.*
Judehatt, en orangefärgad, kägelformig
topphatt med vit rand (eller vit med gul
rand), vilken judarna i flera länder under
medeltiden (från 1100-talet) genom tvångspåbud
voro ålagda att bära (jfr Jude märket
ooh Judesuggan).
Judekristna kallas den grupp av den första
tidens kristna, vilken utgjordes av dem, som
voro till börden judar. De fasthöllo vid
fädernas lag, och omskärelse var för dem ett
villkor för att de skulle erkänna kristna av
hednisk börd som bröder. Paulus’ brev
återspegla flerstädes den spänning detta vållade
mellan dem och hednaaposteln. E. A.
Judekörsbär, Judekirs, Japanska
körsbär, de gula, ätbara men något fadda
bären av Physalis alkekengi, en i s. Europa
och Asien hemmahörande flerårig ört av fam.
Solanaceae, som odlas särskilt som
prydnadsväxt. Fodret, som tillväxer efter blomningen,
omger till sist frukten som en nästan
klotrund, mönjaröd ballong och bibehåller vid
torkning form och färg. Ännu praktfullare,
orangerött fruktfoder har Physalis Francheti.
Judemärket, det förödmjukande särmärke,
eom judarna under den senare medeltiden i
flera länder voro ålagda att bära på dräkten.
Det bestod av ett på bröstet eller manteln
insytt orangefärgat hjul el. dyl.
Judén, Jakob,
finländsk författare (1781—
1855), 1813—40
magistrats-sekr. i Viborg. Han utgav
dikter, skådespel,
ord-språkssamlingar m. m. och
hör till den finskspråkiga
litteraturens föregångsmän
samt det finska
skriftspråkets grundläggare. J:s
saml. skrifter utkommo
1856—58. H. E.P.
Judendom, judarnas
religion. Namnet judar bära
israeliterna (hebréerna)
sedan babyloniska
fångenskapen såsom avkomlingar
av stammen Juda, som
tills, m. stammen
Benjamin utgjorde
kungariket Juda. Under Israels
historiska tid ägnade sig
präster och profeter åt
folkets religiösa uppfostran. I
prästreligionen, som utgått ur Israels
folkreligion, utgöra offer, fastor och yttre reningar
grundkaraktären, och alla dessa urgamla bruk
och prästerliga föreskrifter, c e re m o n i a
1-lagen, utvecklas småningom till en
enhetlig livsform och framställdes som en av
Gud åt Mose given lära. En
sammanfattning av prästreligionen äger man i
präst-kodex (se d. o.). — Av annan, högre art
är profetreligionen. Enl. denna
fordrar Jahve icke offer och fastor utan
»om-skurna hjärtan», obetingad hängivelse åt den
gudomliga viljan. Uppfattningen av de
sedliga fordringarna och deras hörsammande
utgöra den enda måttstocken för fromheten. Då
profeternas ideella fordringar måste stranda
på folkets sedliga omogenhet, uppstod tidigt
ett behov att åstadkomma en syntes mellan
präst- och profetreligion. Det första kända
försöket att infatta ritual och kult i ramen av
profetiska idéer finnes i Deuteronomium (se
d. o.). Längre i denna riktning har prästen
och profeten H e s e k i e 1 (se d. o.) gått. Han
sökte föreställa sig folkets helgelse och rening
såsom iakttagandet av riter, som han
härledde ur begreppet om Jerusalems Guds
helighet. Verkligt dominerande ställning fick
denna riktning inom den officiella j. först
genom E s r a (se d. o.), den egentlige
grundläggaren av den judiska
församlingen (se därom Judar, sp. 1223). Esra
medförde vid sin inflyttning till Palestina de
heliga kärlen samt »torat Moscheh», Moses
lära. 458 f. Kr. »renade» han folket enl.
prästerlig mosaisk rättsåskådning, bl. a. från
främmande kvinnor, och vidtog 444 i förening
med sin medhjälpare N e h e m j a alla mått
och steg för att göra Israel till ett »heligt
folk», d. v. s. avsöndra det från alla andra
folk. De gamla, stora, världsomfattande
religiösa tankar, som profeterna förkunnat, ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
