Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juhlin-Dannfelt, Herman Julius Brorson - Juichenghsien - Juist - Jujuy - Jukagirer - Jukkasjärvi - Jukkasjärvi lappmarks tingslag - Jukon - Juktälven - Jul - Ursprung - Folktro och folksed i äldre tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1253
Juichenghsien—Jul
1254
bruksavd. och från 1918 led. av
Lantbruks-rådet, varjämte han beklätt åtskilliga andra
förtroendeposter. J.-D. har utövat en livlig och
synnerligen förtjänstfull författarverksamhet
inom olika delar av
jordbruksområdet och
bl. a. författat avd.
»Jordbrukslära» och
(tills, m. A. Sjöström)
»Jordbruksekonomi» i
»Landtbrukets bok»
(1898—1901; 1908-09),
flera sammanfattande
framställningar av det
svenska lantbruket
under skilda perioder
samt en mängd mindre
arbeten (bl. a. ett stort
antal artiklar i Nordisk Familjebok, 2:a och
3:e uppl.); han har vidare redigerat det stora
arbetet »Lantmannens uppslagsbok» (1923).
J.-D. fick 1897 professors n. h. o. v. Th. Lfs.
Juichenghsien, se Yui-cheng-hien.
Juist [jyst], östfrisisk ö, ingår i preuss.
prov. Hannover; 17 kvkm, 776 inv. (1925).
Havsbad, räddningsstationer, flyghamn.
Jujuy [^o^o’j], provins i n. v. Argentina;
49,162 kvkm, 89,998 inv. (1928). I n. en
öken-artad högslätt, Puna de J., med verksamma
eller slocknade vulkaner och saltträsk. I s.
och ö. 3,500—4,200 m höga bergskedjor; högst
är Cerro Negro, 6,500 m. I ö. möjliggör
konstbevattning goda skördar (socker m. m.) i de
fruktbara dalgångarna. Viktigaste floden är
Rio Grande San Francisco, biflod till
Ber-mejo. Om bergverksdrift och
kommunikationer se Argentina, sp. 32 och 33.
Huvudstad är (San Salvador de) Jujuy,
vid Rio Grande; 14,170 inv. (1914).
Jukaglrer, folk i n. ö. Sibirien, mellan
Ko-lymas och Janas nedre lopp, v. om tjuktjerna.
J. räknas liksom dessa till de s. k.
paleo-asiatiska el. gammal sibiriska folken. Hunden
(som dragare för släden) är numera de flesta
j:s enda husdjur; tidigare voro de
rennomader och synas nu sträva att återgå till
renskötseln. De räkna nu endast omkr. 750 pers,
men voro förr ett rätt stort folk. Till namnet
äro j. kristna men ha bibehållit mycket av sin
gamla schamanistiska tro. — Litt.: W.
Jochel-son, »The Yukaghire and the yukaghirized
Tungus» (»Jesup North Pacific expedition»,
IX, 1910). K. G.L.
Ju’kkasjärvi, Sveriges näst nordligaste
socken, Norrbottens län, J. lappmarks tingslag,
mellan norska gränsen i n. v. och Norrbottens
landskapsgräns i s. ö.; 14,136,75 kvkm (större
än Uppland), 17,867 inv. (1929). Genomflytes
av Torne älv från Torneträsk och begränsas
i s. huvudsaki. av Kalix älv. I den av
sjö-fyllda dalar uppdelade fjällregionen längs
norska gränsen märkas Kebnekaise, Sveriges
högsta topp, samt nationalparkerna Abisko och
Vadvetjåkko. Utmed Torneträsk går
Riks-gränsbanan över fjällkedjan till Norge, ö. om
fjällen småkuperade skogs- och myrmarker,
varav endast en mindre del kring Vittangi
ligger under odlingsgränsen. 968 har åker,
306,454 har skogs- och hagmark, 1,006,559 har
impediment. Malmbrytning och trafik
sysselsätta mesta arbetskraften. Munieipalsamhälle:
Kiruna (se d. o.). J. bildar med Vittangi
kapellförsamling ett pastorat i Luleå stift,
Lappmarkens tredje kontrakt. Av inv. voro 1920
63,3 % av svensk, 30,5 % av finsk, 6,2 % av
lapsk härkomst. Kyrka byggdes omkr. 1607.
Jukkasjärvi lappmarks tingslag,
Norrbottens län, omfattar Jukkasjärvi socken (se
ovan). Tillhör Torneå fögderi och Gällivare
domsaga; tingsställen: Vittangi och Kiruna.
Se även karta till art. Lappland.
Jukon [jö’kån], se Yukon.
Juktälven, vänsterbiälv till Ume älv, genom
Sorsele och Stensele socknar till Åskilje vid.
lappmarksgränsen; omkr. 150 km. Outbyggd.
Jul, årets förnämsta fest hos de germanska
folken. Namnet betecknar eg. hela jultiden,
vilken räcker till 13 jan. (tjugondagen; jfr
E. Klein, »Midvinter och tjugondag», i
Fataburen 1923). Namnet Knut har emellertid
flyttats till 13 från 7 jan.
Ursprung. Tillvaron av en förkristen
julfest i Norden bevisas av ordet jul, som
endast förekommer i de skandinaviska språken
(i engelskan lånord) och redan i förkristen tid
betecknade en fest. Namnets etymologi är
oviss, och underrättelserna om hednisk j.
härstamma från senare kristna källor. Det kan
ej bevisas, att julen firats för solens
återvändande; enl. Snorre firades den för god
gröda, och enl. en uppgift av omtvistat värde
har fruktbarhetsguden Frejs galt spelat en
roll vid festen. Offret följdes av ett gille med
skåldrickning för gudarna Oden, Tor och Frej
och för avdöda tappra män. Tiden för j:
firande var enl. Snorre höknatten (se
d. o.). Vid julens kristnande i Norge förlädes
dess firande först till 25 dec. av Håkon den
gode, och blotet ersattes med den kristna
mässan. Gillet med skåldrickningen bibehölls
och lagfästes, men skålarna, ägnades i stället
åt Kristus, Jungfru Maria och helgonen.
Den kristna j., d. v. s. 25 dec. som Kristi
födelsedag, firades f. ggn i Rom omkr. 358
och spred sig hastigt därifrån över
kristenheten ; senast upptogs den i Palestina men
tillbakavisas ännu av den armeniska kyrkan.
Datum för Kristi födelse var icke bekant; i
äldre tider förekomma skiftande uppgifter,
och dess minne firades tidigare på
Epifanie-dagen (6 jan.). Orsaken till förflyttningen
till 25 dec. är att finna i solreligionen, som
vid antikens slut var starkt utbredd. Den
dåv. vintersolståndsdagen, 25 dec., firades som
den »obesegrade Solgudens födelsedag». Denna
fest övertog kyrkan och kristnade den genom
att ersätta solen med »rättfärdighetens sol,
som uppgår med salighet under sina vingar».
Folktro och folksed i äldre tid. I folktron
framträder själa- och spöktron med en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
