Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juliana Maria (dansk drottning) - Julianehaab - Julianska kalendern, Julianska perioden - Julianus Apostata (Flavius Claudius Julianus) - Julien, Stanislaus (Noël)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1257
Juliana Maria—Julien
1258
Juliana Maria, dansk drottning (1729—96),
dotter till hertig Ferdinand Albert av
Braun-schweig-Wolfenbüttel. Förmäldes 1752 med
Fredrik V och blev moder till arvprins
Fredrik. Hon vann aldrig
den folkgunst Fredrik
V:s första gemål ägt.
Efter sin mans död
1766 fick hon tåla
många kränkningar
vid styvsonen
Kristian VH:s hov,
särskilt av Struensee.
Hon satte sig i
spetsen för den
sammansvärjning, som 17 jan.
1772 medförde hennes
fienders fall. Sedan
utövade hon betydande inflytande på
regeringen genom sin son och O. Guldberg, tills
hon avlägsnades från makten genom en ny
palatsrevolution i april 1784. (P. E-t.)
Julianehaab [-hä’b], den sydligaste och
folkrikaste kolonien på Grönland, mellan 61° n.
br. och Kap Farvel (59° 46’ n. br.); 3,335 inv.
(1921), därav 52 européer. De förnämsta
kommunerna äro Sydpröven, Nanortalik och J.
med resp. 901, 548 och 498 inv. I J. låg
troligen de gamla nordbornas »österbygd»; i
nyare tid ha två herrnhutiska
missionsstatio-ner funnits i J. Se vidare Grönland.
Julianska kalendern, Julianska perioden, se
Kronologi.
Juliänus Apo’stata (»Avfällingen»), eg. F 1
a-vius Claudius Juliänus, romersk
kejsare (331—363 e. Kr.), son till lulius
Con-stantius (en broder till kejsar Konstantin den
store). Under sin
barndom och ungdom
behandlades J.
misstänksamt av den bigotte
kejsar Constantius,
som lät uppfostra
honom först i Nikomedia
hos biskop Eusebios
och därpå omkr. 341
i Konstantinopel; 345
förvisades han jämte
sin broder Gallus till
ett ensligt slott i
Kap-padokien, Makellon,
där han vistades sex år och bedrev filosofiska
och retoriska studier. Då den barnlöse
Constantius blivit ensam kejsare 350,utnämnde
hanGal-lus till caesar (underkejsare) i östern; J. fick
återvända "till Nikomedia, företog åtskilliga
resor och gjorde bekantskap med framstående
vältalare och filosofer. 354 höll han på att bli
indragen i Gallus’ fall, kvarhölls sju månader
vid hovet men frigavs slutligen på
kejsarinnan Eusebias förböner och fick begiva sig till
Aten. Studietiden där räknade han som sitt
livs skönaste minne. Då alemanner och
franker härjade Gallien, sändes han dit som
caesar.
Mot all förmodan visade sig J. som en
framstående fältherre, drev ut germanerna och
vann slutligen en stor seger över dem vid
Strassburg 357. I provinsens administration,
särskilt skatteupptagningen, införde han
humana och välgörande reformer. Då
Constantius befallde honom att sända sina bästa
trupper till östern för kriget med perserna,
utropade hären honom i Paris 360 till kejsare.
Han marscherade österut, men under tiden
dog Constantius 361, och J. blev allmänt
erkänd som kejsare. Han ärvde kriget med
Persien och fann sin död i detta under
outredda omständigheter. Det påstods, att
bane-mannen var att söka bland de kristna.
Redan under sin studietid hade J. vänt sig
bort från kristendomen till nyplatonsk
filosofi och den därmed förbundna hedniska
teologien, vilken genom spekulation och
myste-riefromhet ville ingjuta nytt liv i
hedendomen. Efter sin tronbestigning bekände han
sig öppet till hedendomen och sökte återställa
den. Han föranstaltade stora offer,
organiserade en hednisk kyrka och kult, befallde, att
de indragna tempelegendomarna skulle
återställas och templen återuppbyggas, förbjöd de
kristna att meddela undervisning, besatte
alla högre ämbeten med hedningar och
återkallade förvisade kätterska biskopar. Dessa
åtgärder väckte våldsam rörelse, och J. såg
sig föranlåten att tillgripa strängare mått
och steg. Kriget med perserna och hans död
hindrade honom att fullfölja kampen.
J. var en disharmonisk och impulsiv natur.
Hans övertygelse var djup och hans uppsåt
ädelt; på samma gång var han känslig för
kritik och ibland förhastad i sina handlingar.
Trots sin världsfrånvända ungdomstid visade
han sig som fältherre och organisatör av rang.
J:s talrika skrifter ha utgivits av Hertlein
(1877) samt av F. Cumont och I. Bidez (1922).
Bland litt. om J. må nämnas J. E.
Center-wall, »Juliänus Affällingen» (1884; 2:a uppl.
1919); D. F. Strauss, »Der Romantiker auf
dem Throne der Cæsaren» (3:e uppl. 1897); P.
Allard, »Julien 1’apostat» (3 bd, 1900—03);
G. Mau, »Die Religionsphilosophie Kaiser
Julians» (1907); J. Geffcken, »Kaiser Julian»
(1914). Skönlitterärt har J. behandlats av
bl. a. D. Merezjkovskij i en roman, »Kristus
och Antikrist. 1. Gudarnes död. Juliänus
Affällingen» (sv. övers. 1907), H. Ibsen i
»Kej-ser og galilæer» (1873) och B. E. Malmström
i dikten »Juliänus». M. Pn N-n.
Julien [$y liä’], Stanislas (eg. N o e 1),
fransk sinolog (1797—1873). Blev Abel
Ré-musats efterträdare på lärostolen i kinesiska
vid Collège de France 1832 och publicerade
en hel rad banbrytande arbeten. Av största
betydelse blevo »Syntaxe nouvelle de la langue
chinoise» (2 bd, 1869—70) och
buddismhistoriska arbeten, främst »L’histoire de la vie
d’Hiouen Thsang» (1851) och »Mémoires sur
les contrées occidentales ... par Hiouen
Thsang» (2 bd, 1857—58). B. Kgn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
