Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Junk (Djunk) - Junkacéer - Junker - Junker, Wilhelm Johann - Junkerdalen - Junkers, Hugo - Juno (Iuno, gudinna)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1271
Junk—Juno
1272
Junk.
Junk (Djunk), två- el. tremastat,
flatbottnat kinesiskt fartyg med högt
uppspringande för- och akterskepp. På masterna föras
fyrkantiga segel av mattor, spända på rår
av bamburör. J. är i regel mycket
välseg-lande, rikt utsirad och målad i skarpa färger.
Junkacéer, bot., se Juncaceae.
Junker, ty. och sv. (av mhty. junc-hérre,
fsv. iunk-hærra, iunker), eg. ung herre,
särskilt om adlig yngling eller som titel för unga
prinsar; i nysvenskan kvar bl. a. i
sammansättningar med -junkare (t. ex. fanjunkare,
kammarjunkare, lantjunkare) samt i det
numera närmast förklenande »gunsti’ junker»
(= »gynnare»). — I Tyskland och Ryssland
hade ordet länge betydelsen officersaspirant,
och i Ryssland kallades till revolutionen 1917
dessas utbildningsanstalter junkerskolor. —
I Preussen blev j. vid 1800-talets mitt en
hånfull benämning på reaktionära adliga
godsägare, och i denna betydelse har ordet
inträngt även i flera andra länders politiska
agitationsspråk. — Jfr Jonkheer. V. S-g.
Junker [jojkar], Wilhelm Johan n,
tysk-rysk Afrikaresande (1840—92). Var född
i Ryssland, studerade
vid tyska univ. samt
bereste 1879—86 Blå
Nilen, nedre Sobat,
Bahr el-ghasals, övre
Uelles och Aruvimis
flodområden. Sina
viktiga och intressanta
geografiska och
etnografiska iakttagelser
(bl. a. över Uelle samt
folken niam-niam och
mangbetu)
publicerade han i Petermanns
Mitteilungen samt i sin stora reseskildring
»Reisen in Afrika 1875—86» (3 bd, 1889—91).
Junkerdalen, trång dalgång i Nordland
fyl-ke, Norge, från Saltdalen mot s. ö.; fjällväg
förbi Graddis fjällstuga till Merkenäs
fjäll
stuga i Norrbottens län. På J:s v. sida det
branta »Junkerdals ur».
Junkers [jojkars], Hugo, tysk tekniker (f.
1859). Konstruerade 1892 en mycket använd
kalorimeter för bestämning av gasbränslens
värmevärde och var 1897—1911 prof, vid
tekn. högskolan i
Aachen. J. byggde 1915
det första flygplanet
av metall och har som [-flygmaskinskonstruk-tör-]
{+flygmaskinskonstruk-
tör+} väsentligt bidragit
till lufttrafikens
starka utveckling.
Utmärkande för hans
flygplan äro främst de
fribärande monoplanan-ordnade vingarna med
lågt vingläge, tjock
profil och sidomotorer
samt bränsleförråd i vingarna.
Junkers-W e r k e i Dessau med 3,000 arb. tillverka nu
årligen omkring 250 flygmaskiner, och
jun-kersplan byggas även i utlandet, bl. a. av
a.-b. Flygindustri i Limhamn. — Jfr bild 18
vid Flygplan.
Juno sospita. Antik staty i Vatikanen.
Jüno (I ü n o), romersk gudinna. Ordet j.
betecknar kvinnans livgivande och fortplantande
kraft (liksom genius motsvarande kraft hos
mannen), senare skyddsande. Härmed
sammanhänger det skydd, som J. med tillnamnet
Ludna gav kvinnorna vid barnsbörden; i
dennas tempel firade fruarna 1 mars festen
Matronalia. I poesien heter J. även pro’nuba,
brudförerska. J. dyrkades i vissa latinska
städer, t. ex. Lanuvium, som J. so’spita mäter
regina, vilken framställdes beväpnad, och i
Veji som folkets beskyddarinna. Därför trädde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
