Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juusten, Paul - Juvara, Filippo - Juvel - Juvelerarkonst - Juvelius, Einar Wilhelm - Juveln, Juvuln - Juvelsaken - Juvenalerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1293
J uvara—J uvenalerna
1294
Bild 1. Bild 2.
Bild 3.
Bild 4.
1609) adlades 1591 med namnet
Gyllen-1 o o d. Han hörde till Sigismunds
verksammaste anhängare. H. E. P.
Juva’ra [jo-], F i 1 i p p o, italiensk arkitekt
(omkr. 1676—1736). Utförde ritningar till ett
stort antal kyrkor och palats, bl. a. i Turin
(flera kyrkor, Palazzo Madamas fasad och
trapphus o. a.), Lissabon och Madrid, där han
dog. Mest känd är han som mästare till
klosteranläggningen La Superga vid Turin
(1716—31), vars monumentala centralkyrka
med kupol, två sidotorn och
romersk-korintiska kolonnförhall hör till det bästa i den
senare italienska barockarkitekturen. J., som
fick sin första utbildning hos Carlo Fontana
i Rom, har även tagit intryck av fransk
arkitektur (t. ex. jaktslottet Stupinigi; påverkan
av slottet i Versailles visa ritningarna 1735
till det storslagna slottet i Madrid,
färdigbyggt av hans lärjunge G. B. Sachetti). J.
förberedde nyklassicismen. — Litt.: A. E.
Brinckmann, »Die Baukunst des 17. und 18.
Jahrhunderts in den romanischen Ländern»
(1915); M. Labö, »F. J.» (1926). E. L-k.
Juvel (av fnfr. jouel, möjl. befryndat med
fr. joie, i bet. smycke, av lat. gau’dium, glädje),
slipad ädelsten.
Juvelerarkonst, den del av
guldsmedskonsten (se d. o.), som särskilt sysslar med
ädelstenars och äkta pärlors infattning och
hopsättning till smycken. Man skiljer mellan
sluten (ty. Kastenfassung) och öppen (fr.
ä jour) fattning. Sluten fattning, t. ex. av
gemmer på altarkärl etc. (se Guldsmed
s-konst, bild 9) förekom långt in i
medeltiden. Men sedan man på 1450-talet uppfunnit
metoden att slipa ädelstenar (se Diamant,
sp. 855), strävade man efter att visa så
mycket som möjligt av stenen, och fattningen
gjordes mindre, för att ljuset skulle kunna
falla igenom stenen (se Å jour 2). De
vanligaste ä jour-fattningarna äro: slät el.
sargfattning, t. ex. för sigillstenar (en
tunn metallkant fasthåller stenen);
kornfattning (ty. Körnerfassung; små »korn»
stickas upp i metallen, vilka skola fasthålla
den i en fördjupning placerade stenen); ibland
apteras stenarna så tätt, att de betäcka en
större eller mindre yta, fr. pavé (bild 1);
spets- el. kronfattning (fr. chaton;
kloliknande metallspetsar böjas över stenens
kant, bild 2); mille-griffesfattning
(en tät rad korn el. kulor upparbetas runt
sargen, som håller stenen, bild 3); avtäckt
fattning, ett sätt att låta metallen (oftast
silver) i större utsträckning medverka till
ste
nens lyster (mellan de fasthållande spetsarna
arbetas metallen ut till ytor i trubbig vinkel
mot stenen, varigenom metallen skenbart ökar
stenens storlek, bild 4). Hela äkta pärlor på
smycken sättas på stift, halva pärlor apteras
med sarg- el. kornfattning. Jfr Smycken
och Ädelstenar. — Litt.: F. H. Marshall,
»Catalogue of the jewellery in the British
museum» (1911); H. Wilson, »Silverwork and
jewellery» (2:a uppl. 1912). J. Jhn;E. L-k.
Juvèlius, Einar Wilhelm, finländsk
historiker (f. 1892). Disputerade 1919, blev
1924 generalstabens krigshistoriker, s. å.
docent i Finlands historia vid Helsingfors univ.
och 1928 prof, i inhemsk och allmän historia
vid Åbo finska univ. J. har utgivit
finskspråkiga arbeten om försvarsväsendet i
Finland på 1700-talet (1919—21), Sysmä sockens
historia, bd 1 (1925), en översikt av Finlands
krigshistoria (»Suomen sotahistorian
pääpiir-teet», 1, 1927) samt har efter Grimbergs
mönster påbörjat en populär skildring av
Finlands historia, »Suomen kansan asiakirjat»
(2 bd, 1927—28). H. E. P.
Juveln, J u v u 1 n, insjö i Jämtlands
fjälltrakter, Kalls socken, i Järpströmmens
sjösystem; 41 kvkm, 393 m ö. h. Avflyter
genom Kallströmmens 12 m höga sjöfall till
Kallsjön. Där finnas rester av Kallströms
(Carlströms) skans från 1660-talet.
Juvelsaken, ett mellanhavande mellan
drottning Lovisa Ulrika och ständerna vid 1755
—56 års riksdag, då drottningen i förtvivlan
över ständernas ingrepp i kungafamiljens
enskilda angelägenheter skaffat medel till en
revolution genom att låta brodern August
Vilhelm (se d. o.) pantsätta en del av hennes
juveler i Tyskland. Saken kom till sekreta
utskottets kännedom, och inventering
begärdes 6 april 1756. Efter en skarp skriftväxling
lämnades kronjuvelerna 3 juni till
räntekammaren. De juveler drottningen erhållit i
Berlin genom C. G. Tessin vägrade hon dock till
en början förete, då hon ansåg dem såsom
sin privata egendom, men 22 juni lämnades
även de till räntekammaren. L. S.*
Juvenälerna (av lat. juvenälis, ungdomlig),
ett studentsällskap, som uppstod i Uppsala
omkr. 1840, trol. ur spillrorna av Turkiska
musiken (se d. o.). Ledande voro Daniel
Hwas-ser, Gunnar Wennerberg, som här framförde
många av sina sånger, och Otto Beronius
(Glunten). Blomstringstiden var från 1843,
då Wennerberg intogs i sällskapet, till 1847,
då Hwasser flyttade till Stockholm. J. ägnade
sig mest åt sång och skämt; man lekte
aka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
