Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn - Järnets framställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Järn
24
rakteristisk för kolstål (se Stå 1). — Såväl
mjukt j. som stål är formbart i värme; kallas
gemensamt smid bart j. Vid ökande
kol-halt minskas smidb’arheten; hårdheten och
hållfastheten ökas upp till 1 % kol. Det
smidbara j:s hårdhet och hållfasthet ökas
även genom bearbetning i kallt tillstånd
(k a 11 sm idning, kalldragning),
varvid tänjbarheten minskas. Smältpunkten hos
smidbart j. sjunker med kolhalten (se AbC
på bilden). Brottytan hos j. blir finkornigare
med ökande kolhalt, liksom genom härdning.
Järnstycken med lägre kolhalt kunna genom
v ä 11 n i n g (se d. o.) sammanfogas vid hög
temp.; härvid måste oxid (slagg) utpressas.
Tackjärn, vitt. Så snart kolhalten
överstiger 1,8 % (punkt E), förekommer efter
svalning, jämte (det smidbara j :s) austenit (el.
rättare dess uppdelningsprodukt perlit +
ce-mentit) även ett lättsmält aggregat av dylik
austenit (E) + fri cementit (F). Detta
aggregat, ledeburit, uppkommer vid den
eutek-tiska punkten C (1,080° C; 4,2 % kol) och
är det för tackjärn karakteristiska; den låga
smältpunkten omöjliggör smidning. Vitt
tackjärn — som framställes i masugnen — är
hårt och sprött samt mindre hållfast än
smidbart j. Det nyttjas endast som mellanform
för framställning av smidbart j. (se sp. 24—25).
Tackjärn, grått. Kolets stabila
förekomst här är dock ej som cementit utan som
elementärt kol, grafit. De härtill svarande
jämviktslinjerna äro på bilden streckade
(CXD’,..). Då grafit sålunda förekommer
utskild, blir brottet grått: grått tackjärn.
Detsamma, vanl. med tillsats av kisel (som
befordrar grafitutskiljning) och järnskrot,
begagnas som gjutjärn (se d. o.) vid
gjut-ning (se d. o.). På grund av
grafitutskilj-ningen sväller det något vid stelnandet och
utfyller gjutformen väl. Hårdheten är ung.
lika med det smidbara j:s av högre kolhalt;
det är därför lätt att bearbeta med fil el.
skärande verktyg. — Ofta förekommer hög
fosforhalt, ökande lättflutenheten.
Aduceringsjärn. Genom långvarig
glödgning kan cementiten i vitt tackjärn
bringas att sönderfalla; kolet bildar då fina
partiklar, temperkol. Genom oxidation
nedbringas ofta samtidigt kolhalten (se nedan
och Aducering).
Tillsatsämnen. Förutom kolet finnas
i järn alltid små mängder kisel och mangan
samt svavel och fosfor (se nedan, sp. 25).
Svavel åstadkommer hos smidbart j. rödbräcka
(se d. o.), d. v. s. skörhet i rödvärme; detta
motverkas av mangan. Fosfor ger däremot
kallbräcka (se d. o.), d. v. s. j. brister
lätt för slag och stötar, särskilt vid låg temp.
Grafitbildningen motverkas av mangan och
svavel. Genom tillsats av olika metaller, ss.
nickel, krom, volfram, molybden, vanadin, kan
j. bibringas vissa önskade egenskaper. Nickel
och mangan stabilisera y-järn och ge
auste-nitiska stål (se Specialstål).
Elektriska och magnetiska
egenskaper. J:s elektriska ledningsmotstånd
stiger (från ett sannolikt värde av 7,6 mikrohm
per kbcm) med halten (i atomprocent) av lösta
beståndsdelar. Som kisel och aluminium ha
stor löslighet i j., ge de höga motstånd, vilket
är av stor betydelse för elektrotekniken. Som
kisel samtidigt ökar den magnetiska
permea-biliteten och minskar koercitivkraften, brukas
kisellegerat j. till transformatorplåt. Kol,
liksom mangan, minskar permeabiliteten och
ökar koercitivfältet. Om andra speciella
magnetiska egenskaper se Specialstål.
Litt.: E. G:son Odelstierna, »Järnets
metallurgi» (1913); P. Oberhoffer, »Das
tech-nische Eisen» (1925). C. B.;H. L-t.
Järnets framställning. J. upptar lätt vissa
andra ämnen, särskilt kol. Då vid j:s
framställning i masugnsprocessen — den
härför så gott som uteslutande använda
metoden — kol nyttjas såväl för åstadkommande av
den för smältningen erforderliga värmen som
för järnoxidernas reduktion, kan j:s
kolbindning icke förhindras. Resultatet av
masugnsprocessen blir därför ett j. med en kolhalt av
upp till 4 % och däröver. Halten av andra
ämnen, av vilka kisel, mangan, fosfor och
svavel äro de viktigaste, beror på malmernas
beskaffenhet, temp. i masugnen, slaggernas
sammansättning etc. — Då de främmande
ämnena, framför allt kolet, om de förekomma i
någon avsevärd mängd, göra j. hårt och sprött,
måste för åstadkommande av smidbart j.
tackjärnet delvis befrias från dessa beståndsdelar.
Detta sker genom tackjärnets behandling enl.
någon av ifärskningsprocesserna.
— I Sverige underkastas malmerna oftast
före uppsättningen på masugnen en bränning
el. röstning. Bränningen avser att utdriva
vatten och kolsyra samt att göra malmerna
mera lättkrossade, röstningen att bortskaffa
svavel och arsenik, uppoxidera
järnföreningarna samt att uppluckra malmen.
Den för masugnsprocessen använda
smältugnen består av ett cirkelrunt schakt (se
Masugn). Malm, kol och
beskickningsäm-nen påsättas i ugnens övre ända, och tackjärn
samt slagg tappas i ugnens botten. Den för
kolets förbränning erforderliga, uppvärmda
blästerluften inblåses genom de s. k.
formor-na, som vanl. äro likformigt fördelade runt
periferien i ugnens nedre del. —
Masugnsprocessen innebär j:s utreducering ur
malmernas järnoxider med tillhjälp av kol i form av
träkol el. koks, j:s smältning samt dess
särskiljande från de i malmen jämte
järnoxiderna ingående ofyndiga bergarterna, som vid
smältningen tills, m. ev. tillsatta
beskick-ningsämnen bilda slagg.
Alltefter malmernas beskaffenhet och
arten av det tackjärn man vill framställa
beskickas malmen med olika
beskickningsäm-nen, av vilka kvarts och kalk äro de
viktigaste, så att man får en slagg av lämplig
sammansättning och en härav beroende temp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
