Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn - Järnets framställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
Järn
26
i masugnen. Malm, beskickningsämnen och
kol uppsättas varvvis i ugnen. Tackjärnets
art bestämmes oftast av den färskningsmetod,
som skall komma till användning, då varje
sådan metod erfordrar eller går bäst med
tackjärn, vari halterna av främmande ämnen
hålla sig inom vissa gränser.
Vid tackjärnets behandling i
färskningspro-cesserna bortskaffas kolet och övriga
främmande ämnen genom uppoxidering. Kolet
bildar koloxid, som bortgår; kisel, mangan,
fosfor och svavel bilda efter oxideringen slagg.
I slaggen ingår även j. efter oxidering, och
de sålunda bildade järnoxidulhaltiga slaggerna
spela en mycket viktig roll vid Järskningens
genomförande därigenom, att de ur luften och
förbränningsgaserna upptaga syre och åter
avlämna detta. Slaggen tjänstgör sålunda som
mellanhand vid oxidationen. Vid
martinproces-ser tillsättes för färskningens genomförande
vanl. även järnmalm, som vid sin smältning
tills, m. tackjärnet reduceras av dettas kol.
Såväl kisel som mangan bortoxideras lättare
ur järnet än kolet utom vid mycket höga temp.
För att möjliggöra bortskaffande av fosfor ur
tackjärnet måste slaggen vara mycket basisk
och hålla mycket kalk, som med den vid
oxideringen uppkomna fosforsyran bildar fosfat.
All den fosfor, som förefinnes i den på
masugnen uppsatta malmen och i bränslet, ingår
nästan fullständigt i tackjärnet, och då
fosforn menligt påverkar det smidbara järnets
egenskaper samt stora svårigheter möta att
ur tackjärnet bortskaffa fosforn, spelar
fosforhalten en synnerligen stor roll inom j:s
metallurgi. Svavlets bortskaffande ur
tackjärnet vid färskningen befordras genom
närvaro av kalk och mangan i slaggen.
De vid färskningen använda metoderna äro
av två slag, torrfärs kningsmetoder,
vid vilka tackjärnet icke kommer i smältning,
och smältfärskningsmetoder, vid
vilka tackjärnet smältes.
Torrfärskningsme-toderna (se A d u c e r i n g) spela en mycket
underordnad roll. Smältfärskningsmetoderna
indelas i två huvudgrupper,
välljärns-metoderna (v a 11 o n s m id e t, 1 a n c
a-shir e sm id et och puddelprocessen),
vid vilka tackjärnet visserligen bringas till
smältning men där temp. är så låg, att det
kolfattiga j. erhålles i halvsmält, degigt
tillstånd, samt götjärnsmetoderna, där
temp. är så hög, att det smidbara j.
erhålles i flytande form.
Till götjärnsmetoderna höra be s se m e
r-och martinprocesserna, vilka äro de
färskningsmetoder, som numera spela den
största rollen. Om bessemermetoden se
Bessemerprocessen. Enär vid sur
bessemerprocess fosforn kvarstannar i j., kan
denna metod användas endast för tackjärn
med låg fosforhalt. För sådant med 1,8 %
fosforhalt eller däröver kan basisk
bessemerprocess användas. Konvertern är
för denna process infodrad med dolomit, och
för att få tillräckligt kraftig, basisk slagg
insätter man i konvertern bränd kalk före
tackjärnets itappning. För martinprocessen
begagnas regenerativ flamugn, vilken eldas
med gas. Tackjärnet nedsmältes i ugnen tills,
m. smidesjärnsavfall och skrot samt en större
eller mindre mängd järnmalm. Liksom för
bessemerprocessen förekommer även för
martinprocessen sur el. basisk infodring av ugnen,
allteftersom sur el. basisk process skall komma
till användning. Den basiska
martinprocessen är synnerligen lämplig för
framställning av mjuk götmetall, medan den sura
processen passar för finare stålsorter. I
ugnar med sur infodring kan ingen rening från
fosfor och svavel äga rum, vilket däremot är
fallet, då basisk infodring brukas. I Sverige
begagnas för kvalitetstillverkningar på basis
av vårt träkolstackjärn sura metoder relativt
mycket; i utlandet, där tackjärnet i regel
håller högre fosforhalter, intaga de basiska
processerna det ojämförligt främsta rummet.
Av 446,000 ton bessemer- och martinstål, som
producerades i Sverige 1927, hade 190,000 ton
framställts i sur ugn och 256,000 ton i basisk
ugn, alltså 42,6 % enl. sur metod, under det
att i U. S. A. 1925 endast 16,9 % av allt stål
framställts i ugn med sur infodring. Av de
båda processerna har martinprocessen och
särskilt den basiska kommit alltmera i bruk, dels
på grund av att skrot och malm kunna få
användning för färskningen och dels därför,
att såväl detta materials som tackjärnets
fosforhalt kan tillåtas variera inom vida gränser.
Av U. S. A:s stålproduktion 1925, i sin helhet
45,39 mill. ton, voro 38,o mill. ton martinstål
och 6,7 mill. ton bessemerstål.
Såväl för tackjärnsframställning som för
färskning och stålraffinering användas även
elektriska ugnar. Problemet att
framställa j. ur järnmalm genom reduktion i
elektrisk ugn löstes tekniskt och ekonomiskt i
Sverige genom försök, som anställdes vid
Domn-arvet 1909 och (av Järnkontoret) i Trollhättan
1910—12 medelst ugnar av a.-b.
Elektrome-talls typ. Processen skiljer sig från den
vanliga masugnsprocessen eg. endast däri, att
det för processens genomförande
erforderliga värmet erhålles på elektrisk väg i st. f.
genom förbränning av träkol el. koks. Man
kan därigenom inbespara i runt tal 60 % av
den kolkvantitet, som erfordras i den vanliga
masugnsprocessen. Framställningen av
smid-bart j. och stål i elektrisk ugn har numera
funnit rätt vidsträckt användning. Enär man
i den elektriska ugnen kan uppnå en mycket
hög temp., befordra de elektriska processerna
en långt driven rening av stålet, och särskilt
är detta fallet beträffande svavel- och
fosforhalterna. De elektriska ugnarna kunna
särskilt med fördel begagnas för slutlig
raffinering av material, som förfärskats i martinugn
eller bessemerugn och som i smält form
överföres i den elektriska ugnen. Bland de olika
ugnstyper, som användas, kunna nämnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
