Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnefelt, Eero Nikolai - Järnek el. Kristtorn - Järnföreningar - Järnförädling - Järnglans, Järnglimmer - Järngnejs - Järnhantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Järnek—Järnhantering
32
»Båtfärd.» Gouachemålning av Eero Järnefelt 1903. I konstmuseet i
Åbo.
nielson-Kalmari, Mathilda Wrede,
konstnärens hustru (i Nationalmuseum i Stockholm),
hans son och dotter m. fl.; se bild på pl. 2 till
Finlands konst. Det nya århundradet
medförde dragning till dekorativ förenklad
hållning i J:s målningssätt. Till hans senare skede
höra ett par altartavlor samt två
monumentala väggmålningar — »Auroraförbundet» och
»Vårfesten» i Helsingfors 1848 — i univ:s
högtidssal. — J. blev 1902 lärare i teckning
och målning vid Helsingfors univ., prof. 1912,
hedersdr 1923; han hade en
uppseendeväckande separatutställning i Stockholm 1924.
Många av hans främsta verk finnas i finska
konstfören:s galleri, i Helsingfors univ., Äbo
museum o. a. samlingar i Finland. — Monogr.
av L. Wennervirta (1921). G-g N.
Järnek el. Kristtorn, se
Aquifoli-a c e a e.
Järnföreningar. I sina föreningar uppträder
järn vanl. 2- och 3-värdigt, i f e r r o- och
ferriföjeningar. Med svavel bildar
det en 4-värdig sulfid, svavelkis.
Slutligen uppträder det 6-värdigt, bundet vid syre
i obeständiga järnsyresalter (f er ra t).
Ferrooxid, järnoxid, järn(2)-oxid, FeO,
ett mattsvart pulver. — Järnoxidox
i-d u 1 (hammarslagg), Fe3O4, förekommer i
naturen som magnetit el. magnetisk
järnmalm. — Ferrioxid, järnoxid,
järn(3)-oxid, Fe2O3, förekommer i naturen bl.
a. som blodstensmalm och framställes genom
glödgning av järnsulfat. Härvid erhålles
oxiden som ett brunrött pulver, rödfärg
(Ca-put mortuum); den löser sig föga i syror och
brukas förutom som färgämne till polermedel,
polerrött (Crocus Martis). Jfr även C r
o-c u s. — Fer r o h y d roxid,
järnoxidulhyd-rat, järn(2)-hydroxid, Fe(OH)2; oxideras
mycket lätt. — Ferrihydroxid,
järnoxid-hydrat, järn(3)-hydroxid, Fe(OH)3, fås som en
brunröd, flockig fällning vid tillsats av en
löslig bas till ett lösligt ferrisalt. I blandning
med kalk nyttjas det till
rening av lysgas. Geléartad
ferrihydroxid är ett utmärkt
ad-sorptionsmedel. Järnockra (se
d. o.) och rost äro amorfa
ferri-hydroxider med växlande
vattenhalt. — Ferrosulfid,
ferrisulfur, järn(2)-sulfid,
svaveljärn, Fe S, fås genom
sammansmältning av järn och
svavel och begagnas på
laboratorier för framställning av
vä-tesvavla. — J ä r n d i s u 1 f i d,
Fe S2, svavelkis (se d. o.).
Med syror ger järnet två
serier salter, ferro- och
ferri-s al ter (tidigare kallade
järn-oxidul- och järnoxidsalter).
Numera skrivas de även ofta
järn(2)- och järn(3)-salter.
Fer-rosalterna oxideras lätt av
luftens syre till ferrisalter. Bland
viktiga järnsalter märkas järn(2)-sulfat,
järn-vitriol, Fe SO4, 7H2O, gröna kristaller.
Brukas som desinfektionsmedel, i färgämnestek
-niken till färglacker och till framställning
av svart bläck. — Ferriklorid,
järn(3)-klorid, Fe Cl3, brun kristallmassa, nyttjas
bl. a. till framställning av organiska
järnpreparat. — Med organiska oxisyror och med
cyan ger järn komplexa föreningar. Se B e
r-linerblått och Blodlutsalt. — Med
koloxid ger järn en intressant förening,
jämka r b o n y 1, Fe (CO)s, en gul vätska med
spec. v. 1,49 och kpt 103° C. Den har under
namnet m o t y 1 fått användning som
tillsatsmedel till motorbensin. Brukas sådan
bensin (s. k. m o t a 1 i n) i en motor, sker
förbränningen bättre, motorn sotar mindre, och
s. k. knackningar utebli. I. B.
Järnförädling, a.-b., se Hällefors 3.
Järnglans, Järnglimmer, se H e m a t i t.
Järngnejs, se Gnejs.
Järnhantering. Svensk j. har gamla anor,
och av metallerna är det utan tvivel järnet,
som först varit föremål för framställning i
Sverige. Vår j:s äldsta utvecklingsskeden,
vilka beröras i art. Bergshantering
och Bergslagen, äro mycket ofullständigt
kända. I Skåne har påträffats Sveriges,
såvitt man vet, äldsta järnsmältningsugn, av
Montelius daterad till ung. tiden för Kr. f.
(se J ä r n å 1 d e r n, sp. 66, bild 19). Trol. ända
långt in i medeltiden använde man endast
myr- och sjömalmer samt, i vissa fall,
relativt järnrika jordarter som råmaterial för
järntillverkningen. Verklig gruvdrift, d. v. s.
tillgodogörande av malmerna i berggrunden
(bergmalmer), började först relativt sent i
Sverige. Adam av Bremen lämnade i sin
krönika (1070-talet) icke den minsta antydan om
något bergsbruk i Sverige. Före 1288 var
emellertid koppargruvdriften vid Falu gruva
i full gång, och nyare forskningar ha visat,
att Sverige redan under 1200-talets förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
