- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 11. Jylland - Kragduva /
33-34

(1929) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnhantering - Järnhydroxid - Järnkakelugn - Järnkarbonyl - Järnkisel - Järnklorid - Järnkonstruktion - Järnkontoret (Jernkontoret)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

33

Järnhy droxid—J ärnkontoret

34

hälft för grannländerna framträtt som
me-tallproducerande land och särskilt
uppmärksammats genom silverbergverk. Möjl. är den
svenska gruvhanteringens första uppkomst,
varvid tyskt inflytande torde ha gjort sig
gällande, att förlägga till 1100-talets sista
årtionden, och det är ej osannolikt, att den
dåv., trol. ganska ansenliga järnproduktionen
i någon mån kan ha varit baserad på
bergmalm och icke helt grundat sig på myrmalm
och liknande råmaterial. Det äldsta
dokument, som nämner något om verkliga
järnbergverk i Sverige, är daterat först 1303 men
visar dock, att järnmalm måste ha brutits
vid 1200-talets slut åtm. i Norberg. Att det
en gång funnits en av Magnus Ladulås
utfärdad bergsordning för Norberg tyckes ej
kunna betvivlas. De senaste årens
undersökningar i Visby synas ha ådagalagt, att
framställning av järn ur malm förekommit där
före 1300-talet (sannolikt mitten av
1100-talet—1200-talets slut) och i viss
utsträckning varit grundad på smältning av från Utö
i Stockholms skärgård hämtad bergmalm (se
H o 1 m q u i s t i t). Denna järntillverkning
måste antagl. sättas i samband med den tyska
kolonisation, som vid mitten av 1100-talet
spelade en avgörande roll vid
grundläggningen av staden Visby. N. Zn.

Under 1600-talet antog järntillverkningen
i Sverige industriella former och blev
föremål för stor uppmärksamhet från statens sida.
Från mitten av 1630-talet blev det förbjudet
att anlägga nya stångjärnshammare inom den
egentliga Bergslagen, tackjärnshyttorna och
stångjärnsberedningen koncentrerades
alltmer till de med avseende på skogstillgång och
vattenkraft gynnsamma platserna, noggranna
bestämmelser utfärdades om huru mycket på
varje plats finge tillverkas, en statlig
bergsöverstyrelse inrättades (se
Bergskollegium). Sålunda uppkom den blomstrande,
av staten privilegierade och reglerade
järn-bruksrörelse, som satte sin prägel på Sveriges
bergsbruk under hela 1700- och en god del av
1800-talet. 1740 producerade Sverige ensamt
40 % av allt i världen då tillverkat tackjärn.
Rätt att utöva bruksdrift beviljades på den
tiden blott för en viss årlig kvantitet smide.
Därvid iakttogs noga, att den nya
anläggningen hade tillgång till motsv. mängd
träkol och behövlig vattenkraft. Det förra
syftet tillgodosågs genom avverkningsrätt på
kronans skogar mot viss avgift, rekognition
(se R e k o g n i t i o n s s k o g), det senare
genom tillstånd att uppdämma sjöar, överbygga
kungsådror m. m. Sedan de tekniska
framstegen gjort de europeiska stenkolen
användbara för järnets framställning och förädling,
ändrades från 1800-talets början
förutsättningarna för Sveriges stormaktsställning som
järnproducent. I mitten av 1800-talet
lösgjordes bruksrörelsen från den mer än 200
år gamla, skråmässiga regleringen under
statens förmynderskap. Stångjärnssmidet
fri

gavs 1846 och hela j. 1859. Den ökade
rörlighet, som järnindustrien härigenom vann,
utnyttjades till vittgående koncentration av de
enstaka verken och hyttorna. Större
sammanslutningar under aktiebolagsform blevo
vanliga, tekniken förbättrades enl. utländska
mönster, bessemer- och martinmetoderna
infördes, stora valsverk byggdes, och järnvägar
an-lades genom Bergslagen, underlättande
transporterna mellan gruvor, skogar, verk och
ut-skeppningshamnar. Mot slutet av 1800-talet
medförde den elektriska kraftöverföringen
nya möjligheter att ställa Sveriges
vattenkrafttillgångar i järnverkens tjänst. Efter
världskriget, som följdes av mycket
ogynnsamma konjunkturer för Sveriges j., har
kon-centrationstendensen inom svensk järnindustri
ytterligare tilltagit, samtidigt som
strävandet efter högsta kvalitet hos det förädlade
järnet samt långt gående specialisering vid
manufaktureringen äro starkt framträdande
drag inom denna industri. Jfr H. Nelson, »En
bergslagsbygd» (i Ymer 1918); S. Tunberg,
»Stora Kopparbergets historia», I (1922); J.
Furuskog, »De värmländska järnbruken»
(1924). G. H-r.

Järnhydroxld, kem., se Järn föreningar.
Järnkakelugn, se Järnugnar.

Järnkarbonyl, kem., se Järnföreningar.
Järnkisel, se Kvarts.

Järnklorld, kem. farm., se J ä r n f
ör-e n i n g a r och Järnmedel.

Järnkonstruktion, inom tekniken mycket
använd bärande el. stödjande anordning,
bestående av ett fackverk av fasonjärn. Brukas till
brobyggnader, takstolar, hisstorn, fasta
ställningar, elektriska ledningsstolpar, lyftkranar
o. s. v. Se Bro, Fackverk, Fasonjärn
och Husbyggnadsteknik. G. H-r.

Järnkontoret (off. namn Jernkontoret),
en för Sverige egendomlig enskild
penninginstitution, avsedd att understödja och främja
den svenska järnhanteringen. Detta syfte
söker J. fylla dels genom att lämna lån till de
delaktiga brukens el. hyttornas ägare eller,
som den officiella benämningen lyder,
Bruks-s o c ie te tens medlemmar, dels genom att
bevilja anslag för främjande av
järnhanteringens tekniska utveckling. J:s
grundläg-gare anses vara A. Baehmanson (adlad
Nor-dencrantz), vilken redan 1743 arbetade för en
sammanslutning av bruksägarna i syfte att
undgå för producenterna ruinerande pris på
järn. J:s inrättande stadfästes genom k. br.
29 dec. 1747, och med 1748 års ingång
började det sin verksamhet. Fullt oberoende av
riksens ständer blev J. först 1769. J:s fond
grundlädes på så sätt, att delägarna för varje
skeppund vågfört järn årl. betalade 1 dal.
kmt, motsv. 2*/2 öre per centner (42,5 kg), en
avgift, som fortfarande utgår. Från 1757 ha
även manufakturerat järn och stål varit
introducerade i J., varvid till en början olika
avgifter betalades för olika slag av sådant
s. k. svartsmide, men efter 1823 har den s. k.

XI. 2

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 23 19:18:01 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdk/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free