Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnkorset - Järnkronan, Den langobardiska - Järnlersten, Lerjärnsten el. Lerhaltig sphärosiderit - Järnlunden - Järnmalm, Järnmalmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
Järnkronan—Järnmalm
38
svart band med vita kanter, av civila i vitt
band med svarta kanter), l:a klass (bröstkors
utan band) och 2:a klass (kors i litet band).
Monogr. av M. G. Zimmermann (1914). Ä. S-n.
Järnkronan, Den langobardiska, en
krona i form av ett 8 cm brett band av guld,
med emalj, ädelstenar och blommor av guld.
Insidan är belagd med ett smalare band av
Den langobardiska järnkronan,
järn, varav j. fått sitt namn. J., som enl.
traditionen skulle ha tillkommit 593, kan ej
vara äldre än från 800-talet. Karl den store,
Napoleon I, Ferdinand I av Österrike m. fl.
ha krönts till konungar av Italien med j. Den
förvaras i domkyrkan i Monza. Monogr. av
K. Haase (1901).
Järnlersten, Ler j ä r n s ten el.
Lerhaltig sphärosider it (eng. clay iron stone,
ty. Toneisenstein), med lera uppblandad
järn-spat, som förekommer som lagerliknande el.
flackt linsformiga, grå el. grönbruna
konkre-tionsbildningar vid stenkolsfälten, där j. t. ex.
i England är av betydelse som järnmalm. —
Blackband, eng. (ty. Kohleneisenstein), är
svart, med kol uppblandad j. N. Zn.
Järnlunden, sjö i Vårdnäs och Tjärstads
socknar, s. Östergötland, i Stångåns system;
15 kvkm, 85 m ö. h. Förbindes vid Rimforsa
med Äsunden, vid Brokind (sluss) med Lilla
Rengen och tillhör Kinda kanalled.
Järnmalm, Järnmalmer, i naturen
förekommande anhopningar av järnhaltiga
mineral, varur järn kan framställas med
ekonomisk fördel. Järnmalmsmineralen äro följ.
M a g n e t i t (se d. o.), Fe3O4, med 72,4 % järn,
såsom malmbildande även kallad svartmalm.
Magnetitens magnetiska egenskaper
möjliggöra påvisandet av jordtäckta fyndigheter
med hjälp av magnetiska instrument (se
Gruvkompass och Magnetometer).
Hem a t i t (se d. o.), i tydligt kristallin form
oftast kallad järnglans, järnoxid, Fe2O3, med
70 % järn. Kornig el. fjällig
järnglansmalm kallas blodstensmalm. L i m
o-n i t, järnockra, Fe2Os . H2O, vanl. med en
genom adsorption tillkommen ytterligare
vattenhalt, har i bästa fall omkr. 62 % järn.
Järnspat (siderit, järnkarbonat), Fe CO3,
har 48,3 %. C h a m o s i t, thuringit m.
fl. mineral äro järnhaltiga silikat, ofta
blandade med järnrikare mineral. Under
gynnsamma förhållanden i övrigt kunna även malmer
med omkr. 30 % järn utnyttjas direkt. I
regel är dock halten vida högre, omkr. 50 %
eller i vissa kvaliteter, ss. de svenska
exportmalmerna, 60—69 %. Fattigare malmer kunna
ofta genom anrikning (se d. o.) bringas
upp till högre järnhalt. Magnetiten är på
grund av. sina magnetiska egenskaper lättast
att anrika till hög renhetsgrad, men även
andra j. kunna i många fall anrikas (mest på
våtmekanisk väg). I järnspat samt en del
vat-tenhaltiga malmer kan järnhalten drivas upp
genom röstning.
J. kunna bildas genom många olika
geologiska processer. Sedimentära j.,
uppkomna genom utfällning av järn, som varit
kemiskt löst i havs- el. sjövatten, bilda en
vanlig och ekonomiskt viktig grupp. Hit
höra s j ö m a 1 m och myrmalm (se dessa
ord), vilka utgjorde utgångsmaterialet för den
äldsta järnframställningen i Sverige. Deras
användning har emellertid avtagit och
numera så gott som upphört. Sedimentära
marina malmer i äldre geologiska system,
framför allt jura, bilda regelbundna lager av
mycket stor utsträckning men mestadels ringa
mäktighet. Malmmineralen äro hematit,
limo-nit, järnspat och silikat, var för sig eller i
blandning, ofta utbildade som
koncentriskt-skaliga små gryn (o o 1 i t e r, jfr d. o.).
Hithörande malmer äro i regel fosforrika men
med låg järnhalt, mestadels ett 30-tal %. Det
viktigaste området är i Lothringen i
Frankrike, s. k. minettmalmer. I äldre
geologiska system (prekambriska)
förekomma allmänt mäktiga sedimentformationer
av j. (vanl. hematit el. magnetit), växlande
med kvartsränder. Järnhalten är oftast för
låg för direkt smältning, men i en del fall
är anrikning möjlig. I trakterna kring Lake
Superior i Nordamerika, där fattiga
»kvarts-randmalmer» förekomma i oerhörda
kvantiteter, har järnhalten i stor utsträckning
anrikats genom naturliga vittringsprocesser.
J ärnspatmalmer med metasomatiskt
(se d. o.) uppträdande i kalksten äro mycket
viktiga. Ofta har järnspaten genom vittring
oxiderats till hematit, varigenom järnhalten
ökats, t. ex. delvis vid Bilbao i Spanien.
Genom eruptivbergarters inverkan på sin
sidosten (k o n t a k t m e t a m o r f o s, se d. 0.)
kunna också j. uppkomma, vanl. svartmalm.
Mera omedelbart knutna till eruptiver äro’
malmer, uppkomna genom m ag m a t i sk
differentiation (se Ma gm a) i
erupti-vet före dess slutliga stelnande. Dit höra bl. a.
de stora fyndigheterna i n. Lappland
(Kieruna-vaara, Gällivare m. fl.). I grönstensbergarter,
t. ex. gabbro, finnas ofta malmer av liknande
ursprung; de äro på grund av hög titanhalt
oanvändbara under nutida förhållanden. En
sådan fyndighet är Taberg i Småland.
I Sverige förekomma j. huvudsaki. inom två.
områden, de gamla bergslagen samt
Norrbottens län, särskilt Lapplandsdelen. I
bergslagen finnes ett mycket stort antal
fyndigheter, mestadels av smärre dimensioner,
bundna till urbergets leptitformation (se Lep-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
