Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnmalm, Järnmalmer - Järnmasken el. Mannen med järnmasken - Järnmedel, Järnpreparat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Järnmasken—Järnmedel
40
tit). Den största fyndigheten, Grängesberg,
och några andra äro relativt fosforrika, men
i övrigt utmärkas bergslagsmalmerna av
särdeles låg fosforhalt. Även svavelhalten är i
allm. obetydlig. Följ, tre huvudtyper
förekomma bland dessa kvalitetsmalmer, på vilka
den svenska järnhanteringen huvudsakligen
är uppbyggd: 1) kvartsrandiga
malmer (i regel ’blodsten, annars svartmalm),
»torrstenar», 2) skarnmalmer, d. v. s.
svartmalmer, åtföljda av en gångart av
kalk-magnesia-järnsilikat (se Skar n), ur
metallurgisk synpunkt betecknade såsom
»engående» el. »kvickstenar», samt 3)
kalkmalmer, svartmalmer, förekommande i
kalksten och dolomit samt mer el. mindre
uppblandade med dylik bergart
(»biandstenar»). Bland malmfält, som spelat någon
större roll i produktionen av nu skildrade
kvalitetsmalmer, kunna anföras Dannemora,
Norberg, Striberg, Stripa, Persberg, Bispberg.
De lappländska malmerna (jfr ovan) tillhöra
en porfyr-leptitformation i urberget. De äro
svartmalmer el. undantagsvis blodsten, ha
mycket hög järnhalt samt en växlande, än
mycket hög, än låg fosforhalt, medan andra
föroreningar än fosfatmineralet (apatit)
endast förekomma i helt underordnad mängd.
Världens järnmalmsproduktion var omkr.
147 mill. ton 1926, därav i Europa 72,
Amerika 70, Afrika 3, Asien 2 och
Australien 0,7. Av enskilda länder stodo
Förenta staterna främst med 67 mill. ton, sedan
kom Frankrike med 40, Sverige (styckemalm
och slig) 8,466, Luxemburg 7,8, Tyskland 4,7,
England (normalt omkr. 12 mill. ton) på
grund av kolstrejken endast 4,2, Spanien
(normalt 4,5) av samma skäl lågt, trol. omkr. 3,
Ryssland 2,9. Järnhalten är i genomsnitt
högst i den svenska malmen och högre i den
amerikanska än t. ex. i den franska. I den
svenska produktionen ingick Kierunavaara
med 4,404 mill. ton, Gällivare (inkl.
Koskulls-kulle) med 1,504. Summan för Norrbottens
län var 6,265 mill. ton, för riket i övrigt 2,201.
Sveriges produktion av j. beräknas enl.
överenskommelsen 1927 mellan staten och
Gräng-esbergsbolaget inom de närmaste åren
komma att stiga till över 11 mill. ton.
Järnets betydelse för nutida materiell
kultur har riktat uppmärksamheten på frågan
om storleken av jordens järnmalmstillgångar.
På svenskt initiativ utarbetades en
redogörelse, »Iron ore resources of the world» (1910).
Den visade, att tillgången på rika och
väl-belägna malmer är begränsad men att det
finnes oerhörda reserver av så pass god kvalitet,
att en övergång till sådana ej skulle
innebära någon kännbar svårighet, om den en
gång bleve nödvändig genom de rikare
malmernas uttömmande.
I Sverige har alltsedan 1890-talet frågan om
malmtillgångarnas livslängd mer
uppmärksammats än i något annat land. De
tillgångar man numera kan räkna med äro följ.:
Kierunavaara över 1,075 mill. ton, Gällivare
(inkl. Koskullskulle) 270, övriga fält i
Norrbottens län 285, Grängesberg över 112, övriga
fält i mellersta Sverige 60—100 mill. ton
(jämte reserver av fattigare malm). P. G-r.
Järnmasken el. Mannen med
järnmasken (fr. Le masque de fer), en
hemlighetsfull fransk statsfånge under Ludvig XIV:s
tid, vilken alltid, när han lämnade sin cell,
nödgades bära en svart sammetsmask, som
sedermera i folktraditionen blev till en mask
av järn. Den nye kommendanten Saint-Mars
på Bastiljen medförde vid sin ankomst dit,
18 sept. 1698, från S:te Marguerite »en
gammal fånge, som han hade under sin bevakning
i Pinerolo och som han alltid höll maskerad»,
och denne fånge avled 19 nov. 1703 (enl.
vakt-löjtnant Du Juncas dagbok, där i
marginalen fången kallas »M. de Marchiel»; i den
bevarade begravningsattesten »Marchioly»).
Frågan om vem den mystiske fången var
har framkallat en hel litteratur. Voltaire
uppgav 1771 i »Dictionnaire philosophique», att
fången varit en oäkta son till drottning Anna.
I sin edition av marskalk Richelieus
memoarer (1790) påstod abbé Soulavie, att fången
skulle ha varit äkta son till Ludvig XIII och
drottning Anna samt tvillingbror till
Ludvig XIV, inspärrad av denne för undvikande
av tronföljdsstrider. Denna hypotes blev
mycket populär, sedan den romantiserats av A.
Dumas d. ä. i romanen »Vicomte de
Brage-lonne» (1848). Bland det stora antal personer,
som med orätt framställts såsom identiska
med J., må ytterligare nämnas hertigen av
Monmouth och den i Pinerolo som statsfånge
1680 avlidne förre ministern Foucquet.
Ma-rius Topin vederläde i »L’homme au masque
de fer» (1869; 6:e uppl. 1883) ett flertal av
de förut framställda hypoteserna och
framlade starka skäl för att J. varit den
manto-vanske ministern Ercole Antonio M a
t-t i o 1 i (f. 1640), som förrädiskt fängslades av
Ludvig XIV:s utskickade 1679, enär han röjt
tillvaron av ett av honom 1678 ingånget
hemligt fördrag om Casales avträdande till
Frankrike. Mattioli insattes 1679 på fästningen
Pinerolo, omtalas namngiven där 1693 och
överfördes 1694 till S:te Marguerite.
Anmärkningsvärd är likheten mellan hans namn (själv
skrev han »Matthioly») och dödsattestens
»Marchioly». Skälen för Mattiolihypotesen ha
övertygande framförts av Funck-Brentano i
»L’homme au masque de velours noir» (i Revue
Historique 1894) och »Légendes et archives
de la Bastille» (1898; »Bastiljen i sägnen och
verkligheten», 1900). V. S-g.
Järnmedel, Järnpreparat, läkemedel
med järn som väsentligt verksam beståndsdel.
Sin största betydelse ha de flesta j. vid
»blodbrist», särskilt bleksot. Hur deras verkan
kommer till stånd är ännu icke fullt utrett.
Trol. verka j. som specifika retmedel för de
blodbildande organen, som härigenom
stimuleras till snabbare och mera normal
blodbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
