Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnspat, Siderit el. Sphärosiderit - Järnsulfat, Järnsulfid - Järnsvamp - Järntråd - Järnträ - Järnugnar - Järnverk - Järnverksföreningen - Järnvitriol - Järnvräkare - Järnvåg - Järnväg - Järnvägsteknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Järnsulfat—Järnväg
44
Vindugn. Lövenborg,
Själland.
gulvit, grå el. brun och lätt vittrar till
limo-nit, är ett viktigt järnmalmsmineral. N. Zn.
Järnsulfät, Järnsulfld, kem., se J ä r n f
ör-e n i n g a r.
Järnsvamp, metall., se Järn, sp. 27.
Järntråd tillverkas av järn av olika kolhalt
alltefter den användning, för vilken den är
avsedd. J. tillverkas i allm. genom dragning,
grövre även genom valsning. Genom
bearbetningen blir tråden hård men blir åter mjuk,
om den glödgas. Genom att man söker
undvika all glödgning under det sista skedet av
framställningen fås hårddragen tråd
med stor spänstighet och elasticitet. För att
hindra röstning galvaniseras j. ofta. I. O.*
Järnträ, gemensam benämning för flera
synnerligen hårda virkessorter, som .erhållas från
en mängd till vitt skilda familjer hörande
träd, företrädesvis i tropiska länder. G. M-e.
Järnugnar, sedan medeltidens slut i
Tyskland och Skandinavien allmän ugnsform, byggd
av gjutjärnshällar. Den vanliga formen för
dessa ugnar är en kubisk låda, som om den
eldas kallas vindugn
(se vidstående bild),
om den uppvärmes
genom iläggning av kol
och glöd kallas s ä
1t-u g n (se Eldstad,
bild 9). Till Norden
kommo de första j.
före 1500-talets mitt
från Hessen men
tillverkades fr. o. m.
1600-talets början av
bruk bl. a. i Småland
och Norge. Under
1700-talet hade de
norska bruken en
glansperiod. Ännu in
på 1800-talet
dominerade dessa ugnar i
Danmark, Skåne och
Norge men blevo
aldrig populära i ö.
Sverige, som i stället
betjänat sig av olika
sorters kakelugnar.
En mellanform
mellan j. och kakelugn
är
järnkakelug
nen, som lånat den kubiska lådan kring
eldstaden från j. och på denna rest uppsatsen
av kakel. Denna ugnsform är lika gammal
som j. i Tyskland men förekommer blott
sällan i Norden. — Se J. Olrik, »Gamle
jærn-ovne fra tiden 1550—1800» (1912); S.
Ambro-siani, »Om järnkakelugnar och järnugnar»
(i Fataburen 1906) och »Ugnshällar av
1500-talstyp i skandinaviska museer» (i Rig
1928). -a-i.
Järnverk, kollektivnamn på större
industriella anläggningar för framställning av järn
ur järnmalm, förädling av tackjärn till
smid-bart järn och bearbetning av sålunda erhållna
produkter till högre förädlade halv- och
helfabrikat. Jfr Järnbruk.
Järnverksföreningen, en 1889 bildad
sammanslutning av svenska järntillverkare och
järnexportörer för tillvaratagande av
järnhanteringens intressen närmast i fråga om
exporten. Genom kvartajsstatistik över
tillverkning och export lämnar J. upplysningar om
marknadsläget. Minst fyra ggr årl. utgivas
normalnoteringar för exporttackjärn, valsat
Lancashirejärn, valsat martinjärn m.m. G.H-r.
Järnvitriol, äldre namn på ferrosulfat. På
grund av sin gröna färg kallades j. även grön
vitriol. Jfr Järnföreningar.
Järnvräkare, se Järnvåg.
Järnvåg var namnet på de upplagsplatser,
där det från järnbruken kommande järnet
fordom skulle uppläggas och förvaras, innan
det skeppades. Järnets beskaffenhet och
riktiga stämpling kontrollerades här av (j ä r n-)
v r ä k a r e. 1671 bestämdes, att järnvräkarna
och vågmästarna (även kallade v
ä-g a r e eller, ss. i Stockholm, övervägar e,
som där hade undervägare till biträde)
skulle tillsättas av Bergskollegium. Denna
bestämmelse följdes först småningom, och ännu
1731 hade man sådana auktoriserade j. blott
på 26 platser. Sedermera tillkommo dock,
bl. a. i samband med upphävandet av bottniska
handelstvånget (se d. o.), ganska många j. i
Finland och Norrland, där förut sådana varit
inrättade endast i Abo och Gävle. På mindre
orter voro järnvräkarna vanl. även
vågmästare. I flera städer förefunnos s. k.
metallvågar för vägning av andra metaller än
järn, ss. koppar, bly, mässing m. m. Ett
särskilt slags j., för vägning av tackjärn,
uppkom först i mitten av 1700-talet för att
förhindra tackjärnsexport, som förbjudits 1739.
Järnvräkeriet upphävdes 1855, och den sista
kvarvarande j. (Göteborgs) indrogs med 1890
års utgång. Aqut. (N. Zn.)
Järnväg, i vidaste bemärkelse varje väg
med spår av järn- el. stålskenor för
fort-skaffning av hjulfordon. I strängt
begränsad bemärkelse är j. ett från omgivningen
bestämt avgränsat område med till
huvudsaklig del på banvall lagd spårbana för
gods-och personbefordran på relativt stora
avstånd, till skillnad från spårväg (se d. o.).
INNEHÅLL:
sp.
Järnvägsteknik ....... 44
Allmän historik ...... 47
Världens järnvägar 1927 48
Svensk järnvägshistorik 49
Statens järnvägar...... 51
Enskilda järnvägar.... 52
Byggnadskostnad ..... 53
Järnvägar ur rättslig
synpunkt............. 53
Järnvägsolyckor....... 54
Järnvägsteknik. Vägen (banan) utgöres av
underbyggnad (bankroppen) och
överbyggnad. Underbyggnaden utföres
till väsentlig del genom omflyttning av
jord-och stenmassor i banans längdriktning, d. v. s.
i kuperad terräng göres s. k.
järnvägs-skärning, varmed menas utschaktning av
för banans framdragande för högt liggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
