Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jästsvampar - Jät - Jätsberg - Jättar - Jättebaggar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Jät—Jättar
78
Starkt lufttillträde, ss. på ytan av utjästa
lösningar, samt tilltagande ålder framkalla
långsträckta, ibland t. o. m. mycelliknande
former. — J. föröka sig normalt genom
knoppning utom släktet Schizosaccharomyces,
vilket liksom bakterierna förökar sig genom
klyvning av cellen på mitten. Jfr om j :s
förökning även A s k o m y ce ter.
E. Cbr. Hansen har i praktiskt hänseende
indelat j. i kultur jäst och v i 1 d j ä s t.
Till kulturjästen (Saccharomyces cerevisiae)
höra bryggerijästraserna (över- och
underjäst), bränneri- och pressjäst (båda överjäst)
samt på sätt och vis även vinjäst
(Saccharo-myces ellipsoideus), ehuru denna senare
förekommer i naturen, vilket kulturjästen eljest
icke gör (jfr Jäst). Till vildjäst räknas en
del olika Saccharomyces-arter, varav många
också för jäsa socker till alkohol och kolsyra;
de äro emellertid, på grund av de oangenäma
och skadliga produkter de samtidigt bilda,
ovälkomna gäster i vörten el. mäsken och
måste i jäsningsindustrierna på allt sätt
motarbetas. De skiljas från kulturjästen enklast
därigenom, att de vid sporbildningskulturer
på fuktiga gipsblock bilda sporer på
betydligt kortare tid än denna. Litt.: A. Klöcker,
»Die Gärungsorganismen» (1906); Chr.
Bar-thel, »Mikroorganismerna i lantbrukets och
industriens tjänst» (1916). Chr. B-l.
Jät, socken i Kronobergs län, Kinnevalds
härad, s. om Växjö, vid sjön Åsnens n. ö.
strand; 58,50 kvkm, 772 inv. (1929);
övervägande skogtäckt slättområde. 1,149 har
åker, 1,926 har skogs- och hagmark.
Egendom: Jätsberg. Ingår i Kalvsviks och J:s
pastorat i Växjö stift, Kinnevalds kontrakt.
Jätsberg, egendom i Jäts socken,
Kronobergs län, nära Äsnen, 22 km s. om Växjö;
Bild 2. Herkulesbagge,
Dy-nastes hercules. V2 nat. storl.
Bild 1. Goliatbagge, Goliathus
regius. r/2 nat. storl.
1,609 har, därav 330 har åker; tax.-värde
652,500 kr. (1928). Ägdes från 1350-taleK och
ännu 1621 av ätten Bielke.
Jättar, i mytologi och folkdiktning varelser
med mer el. mindre mänsklig gestalt men av
ofantlig storlek. Hithörande föreställningar,
som träffas hos alla folk, ha uppstått ur olika
förutsättningar. Upphovssägnen (se
Folksägen) söker förklara uppkomsten av vissa
naturbildningar, ss. flyttblock eller s. k.
jättekast, grottor, åsar och långa uddar, med att
j. kastat klippblocken mot kyrkor eller emot
varandra, byggt grottorna o. s. v. Stundom
tillämpas detta även på verkliga byggnader,
t. ex. de cyklopiska murarna i Grekland,
forn-gravar och vissa stenkyrkor i Sverige (jfr
F i n n). — Föreställningar om j. uppstå även
genom sagans och hjältediktens önskan att
framhålla hjälten genom att göra
motståndaren så farlig som möjligt. För att göra
segern över jätten mera lysande ger man
denne ofta tre eller flera huvuden, varigenom
han har kvar liv och styrka, så länge något
huvud finns kvar, eller ock kan han ej
besegras, enär hans liv är dolt någonstädes
utanför honom eller emedan han är sårbar
blott på en enda fläck o. s. v.; hjälten lyckas
dock alltid finna hemligheten och döda sin
fiende. — Gärna komma proportionsfantasier
till användning för att åskådliggöra j:s
storlek och styrka. Så berättas om hur jätteflickan
plockar upp bonden och hans oxar i sitt
förkläde, i tro att det är leksaker o. s. v. Ofta
framhålles vilka massor mat, som fordras för
att mätta en jätte (ordets betydelse är
sannolikt urspr. ä t a r e, d. v. s. s t o
r-ä t a r e). En teori av O. Schoning
i »Dödsriger i nordisk hedentro»
(1903), att jätte skulle betyda
lik-ätare och att j. urspr. varit
lik-ätardemoner, är helt förfelad.
I nordisk mytologi uppträda j. i
anslutning till upphovssägner och
sagor dels som urtidsväsen, dels
som motståndare mot gudarna,
ehuru även fredliga förbindelser
mellan gudar och j. omtalas. I
sammanhang med deras
motsättning mot gudarna äro j. då än
visa, för att gudarna må kunna
förvärva deras visdom, än dumma
för att lätt av gudar eller
människor kunna överlistas o. s. v.
Naturprägel (bergjättar, frostjättar
o. s. v.) är sekundär och har
tillkommit, emedan man måst
förlägga deras boning till
otillgängliga trakter, ss. den norska
fjällvärlden och ishavsregionerna. Det
mesta av Eddans jättemyter är
medveten nydiktning, ej gammal
tradition och tro. De mest
påtagliga traditionsmomenten häri äro
j. såsom urtidsväsen samt en del
skräckföreställningar. De flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
