Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalix älv - Kalk (kärl, botanik) - Kalk, Kalciumoxid, Osläckt kalk - Kalk (stad) - Kalkalger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
Kalk—Kalkalger
162
(2,000 km, 1927) det femte och till
virkes-transporten (tillsläppt flottgods 428,601 kbm)
det åttonde i Sverige. Jfr kartor till
Lappland och Västerbotten. Litt.:
»Förteckning över Sveriges vattenfall. 4. Kalix älv»
(1925).
Kalk (lat. ca’lix). 1. Nattvardskal k,
se Nattvardskärl. — 2. Blomkalk, se
Blomma, sp. 558.
Kalk (lat. calx), Kalciumoxid, Osläckt
kalk, CaO, fås genom bränning av kalksten
(se nedan), varvid kolsyra bortgår och
kalciumoxid återstår. K. upptar med
begärlighet vatten och övergår då till
kalcium-hydroxid el. släckt k., Ca(OH)2. I
stort framställes släckt k. genom begjutning
av kalciumoxid med vatten (k. släckes),
varvid denna under volymökning och stark
värmeutveckling binder en del av vattnet.
Kalciumhydroxiden är ett vitt pulver med
en spec. v. av 0,28. Den löses något i vatten
(1 d. i 700 dir vatten). Lösningen kallas
kalkvatten, upptar kolsyra ur luften
och grumlas därvid på grund av bildandet
av olöst kalciumkarbonat. En 0,8 % lösning
nyttjas för att påvisa kolsyra. Släckt k. har
sedan urminnes tider nyttjats till m u r b r u k (se
d. o.). Den har stor användning som
jordförbätt-ringsmedel, bl. a. i form av a v f al 1 skalk
från vissa industrier, t. ex. sockerbruk. Den
binder i jorden befintliga, för växterna
skadliga syror, påskyndar organiska substansers
eönderdelning, motverkar uppkomsten av
skadliga föreningar samt luckrar upp styv
lerjord. Dessutom tjänar den växten som
näring, alldenstund kalcium ingår i alla växter
som en viktig beståndsdel. I den kemiska
tekniken nyttjas k. för neutralisering av
syror. Tills, m. fett- och hartssyror bildar
kal-ciumhydroxid kalktvål, som ingår i
konsistens- och vagnsfetter. På grund av sina
frätande egenskaper brukas den även som
desinfektionsmedel. Om kalkliniment
se d. o. I. B.
Framställning av k., kalkbränning,
sker i ugnar av två skilda slag. De
periodiska bestå av ett vertikalt schakt, som
fyl-les med kalkstensbitar och eldas med direkt
fyr från ugnsbottnen. När kalkstenen blivit
genombränd och kolsyran utdriven, får ugnen
svalna, och den färdiga k. rives ut. I st. f.
denna äldre typ, som kräver mycket bränsle
och arbete, brukas med fördel kontinuerliga
schaktugnar, som beskickas från övre
mynningen med bränsle (stenkol) och kalksten
varvtals eller ock enbart med kalksten, då
ugnen upphettas genom särskilda eldstäder
runt om schaktets nedre del. I båda fallen
uttages den färdigbrända k. undan för
undan genom öppningar vid ugnens sluttande
botten. Ännu mera fulländade ugnar ha
konstruerats för mycket stora anläggningar.
Bränd k. är vit—gråröd, porös, spröd och
svårsmält. Såväl osläckt som släckt k.
upptaga i torrt tillstånd kolsyra ur luften, men
ganska långsamt, medan de däremot i
fuktigt tillstånd binda kolsyra hastigt och
under märkbar värmeutveckling. K. måste
därför förvaras väl skyddad mot luftens
fuktighet; eljest övergår den snart till oduglig s. k.
självsläckt k. (pulverformigt karbonat).
Av lera, kiselsyra o. dyl. förorenad kalksten
ger »mager» k., som släcker sig under ringa
volymökning och ger en föga slipprig
kalkgröt; i motsats härtill betecknas den rena k.
som »fet». Bränd k., som ej släcker sig med
vatten, kallas »dödbränd»; detta fel beror på
ofullständig bränning eller på för hård
bränning av oren kalksten. I Sverige framställdes
1927 vid 83 kalkbrännerier 4,4 mill. hl k. med
ett tillv.-värde av nära 10 mill. kr. G. H-r.
Kalk, industriförstad till Köln (se d. o.).
Bild 1. Lithothamnion-art.
Kalkalger, gemensam beteckning på en del
alger (se d. o.) av olika systematisk ställning,
som alla utmärkas därav, att under deras
ämnesomsättning kolsyrad kalk inlagras i
vävnaderna, så att de få en mer el. mindre
fast och stel form. K. med endast
lokaliserad förkalkning bli ofta liksom ledade, t.
ex. korallalgen, Corallina officinalis, och
äro därför i någon mån böjliga i vågsvallet.
Andra k. bilda helt och hållet förkalkade
skivor, grova, stela grensystem eller
förstenade bollar, t. ex. de s. k. litotamnierna
(släktet Lithothamnion m. fl.). Dessa k. äro
därför alldeles orörliga och ha fordom
förväxlats med koraller och benämnts n u 11 i p
o-r e r. Som exempel på några viktigare typer
av k. må följ, anföras. Bland grönalgerna
märkes släktet Ilalimeda (se G r ö n a 1 g e r,
sp. 1177 och bild 8 på plansch). Släktet
Peni-cillus har ett långt, förkalkat skaft, som
i spetsen uppbär fina, oförkalkade trådar.
Denna alg kallas i Västindien, betecknande
nog, »Neptuns rakborste». Släktet Udotea,
»sjöjungfruns solfjäder», är något svagare
förkalkat och har solfjäderform (se bild 2). En
mycket intressant typ av förkalkade
grön-alger representeras av släktena Neomeris och
Acetabularia, som utmärkas av tättställda
XI. 6
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
