Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalmartidningen Barometern - Kalmar—Torsås järnväg (K. Ts. J.) - Kalmarunionen - Kamlar ångkvarn - Kalmbältet - Kalmera - Kalmia - Kalmuck - Kalmucker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
Kalmar—Torsås järnväg—Kalmucker
192
Baro m e t e r n som halv veckotidning av kir.
mag. J. Engström (se d. o.) och hade sedan
något växlande benämningar; sitt nuv. namn
fick den 1875. Bland dess red. må nämnas
Hj. Petersson (red. 1875—1919) och G.
Tha-lén (f. 1873), huvudred, sedan 1919; ansvarig
utgivare och verkst. dir. sedan 1919 Gustaf
Petersson (f. 1879). Tidningens politiska
ståndpunkt är moderat.
Kalmar—Torsås järnväg (sign. K. Ts. J.),
spårvidd 0,891 m, 39,2 km lång, öppnad för
allmän trafik 1899, förbinder Kalmar
centralstation med Torsås station vid östra Blekinge
järnväg. Vid Ljungbyholms station ansluter
sedan 1908 Ljungbyholm—Karlslunda
järnväg. Jfr Kalmar—Berga järnväg. F. P.
Kalmarunionen, den förening mellan
Sverige, Norge och Danmark, som, i realiteten
grundlagd 1389, då Danmarks och Norges
härskarinna drottning Margareta vann även
Sverige, med kortare eller längre avbrott
fortbestod till 1520-talets början. Sitt namn
har den fått av den märkliga unionsakt, som
uppsattes på herredagen i Kalmar 1397, där
Margaretas fosterson Erik av Pommern
kröntes till konung på en gång över alla tre
rikena. Utfärdad av sjutton nordiska
rådsherrar (sju svenska, sex danska och fyra
norska) och dagtecknad »Den heliga jungfrun
Margaretas dag», varmed trol. avses 20 juli,
innehåller urkunden de villkor för Nordens
evärdliga förening, varom enl. dess
ordalydelse kröningsdagens samtliga deltagare med
Eriks och drottning Margaretas bifall
en-dräkteligen överenskommit. Här stadgas, att
de tre rikena för evig tid skulle ha
gemensam konung. Tronföljden skulle vara
baserad på valprincipens enhetliga grund, och
Norge, som dittills varit arvrike, skulle
sålunda i successionsrättsligt hänseende
framgent vara likställt med ’Sverige och
Danmark, vilkas troner av gammalt återbesatts
genom val. I den sålunda för unionen
föreskrivna valförfattningen gjordes dock i akten
den jämkningen, att vid en unionskonungs
död en av hans söner, om han efterlämnade
sådana, ovillkorligen skulle väljas till
efterträdare. Rikena skulle vidare föra
gemensam utrikespolitik och i krig troget bistå
varandra; i förhållande till utlandet skulle
de över huvud vara som ett enda rike. I
inre angelägenheter skulle däremot varje rike
styras för sig enl. sina egna lagar. Till sist
innehåller akten en bestämmelse, att den
sålunda träffade överenskommelsen framdeles
skulle bekräftas genom formliga
ratifika-tionsbrev, som skulle utfärdas av varje rike
enskilt — tydligen för att sedermera
utväxlas mot varandra — och beseglas av dess
råd och övriga aristokrati och av dess
köpstäder ävensom av Erik och Margareta.
Vissa egendomligheter i urkundens yttre
skick ha medfört, att den blivit föremål för
en livlig vetenskaplig diskussion. Den är
skriven på papper, ehuru av texten framgår,
att man urspr. ämnat utfärda akten på
pergament, och den är dessutom ofullständigt
beseglad (av de sjutton utfärdarna ha endast
tio påtryckt sina sigill, däribland ingen
norrman). Härav och av den omständigheten,
att den tillämnade ratificeringen uteblev,
har man i modern forskning dragit den
slutsatsen, att fördraget icke fått laga kraft;
enl. somliga forskare skulle dokumentet blott
vara ett förslag, fallet på själva
Kalmarmö-tet till följd av oenighet mellan de
närvarande. Häremot strider emellertid, att
samtiden påtagligen uppfattade akten såsom
trots allt en sannskyldig grundlag för
unionen, och detta torde i själva verket vara
avgörande. Urkunden bör alltså betraktas
som det tillförlitliga vittnesbördet om ett
rättsligen gällande, i överensstämmelse med
dess egna ord på vederbörligt sätt fattat
beslut; genom sitt innehåll framträder den som
den nordiska samförståndstanken®
fullödigaste uttryck i hävden. En utredning av de
med aktstycket förknippade kritiska
problemen lämnas i del 3 av Hildebrand-Stavenow,
»Sveriges historia till våra dagar» (under
utgivning 1929). G. C-n.
Kalmar ångkvarn, en av de största
spann-målskvarnarna i Skandinavien, tillverkar
vete-, råg- och havremjöl, fodermjöl, vete- och
rågkli, havre- och risgryn samt risstärkelse.
Produktionsvärde 15 mill. kr. per år, 135 arb.
(1927). Firman grundades 1847 av Johan
Jean sson, har sedan 1889 letts av hans son
konsul John Jeansson (se d. o.) och blev
1922 kommanditbolag. G. H-r.
Kalmbältet, jfr Atlantiska
oceanen, sp. 416, Hästlatituderna och
Stiltje.
Kalméra (fr. calmer), lugna, stilla.
Ka’lmia, hot., se Ljungväxter.
Kalmu’ck, dets. som astrakan (se
Astrakan 2); även överrockstyg av tjockt
kard-ullsgarn i kypertbindning, med långhårig
yta. G. H-r.
Kalmu’cker (tatar, kalimak; själva kalla
sig k. ojrat), ural-altaisk folkgrupp av
mongoliska rasen, omfattande följande
huvudstammar: 1. Choschoternai prov.
Kuku-nor i Tibet. 2. Dsungarerna, spridda
mellan sitt hemland Dsungariet i v.
Mongoliet (k:s urhem) och Volgaslätten i
Ryssland, tidigare (innan de 1759 fördrevos av
kineserna) den mäktigaste kalmuckstammen.
3. Dorboterna, som tidigt utvandrade
till Ryssland, där de slogo sig ned på
Volgaslätten. 4. Torgoterna, vilka på
1600-talet följde dorboterna till slätterna vid nedre
Volga, varifrån dock större delen senare åter
vandrade österut till östturkestan. 5. K a r
a-kalmuckerna (svarta k.) i Altajbergen.
6. Teleüterna (vita k.) i sibiriska guv.
Tomsk.
Sedan 1920 ha k. mellan Volga och Manytj
ett autonomt sovjetområde, K a 1 m u c
k-om rådet (se d. o.), och 1 juni 1922
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
