Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalvkyckling, Kalvrulad - Kalvkyl - Kalvning - Kalvningsfeber el. Förlossningslamhet - Kalvsund - Kalvsvik - Kalvträsk - Kalydon - Kalymmation - Kalymnos - Kalypso - Kalö (Kalvö) - Kam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
Kalvkyl—Kam
200
Ruinen efter Kalö slott.
späckade kalvköttskivor, mörstekta, med
gräddsås.
Kalvkyl, lårstycket av kalv.
Kalvning. 1. (Veter.) Fostrets framfödande
från kor efter fulländad dräktighetstid,
försiggår i de flesta fall lätt och hastigt, och
fosterhinnorna avgå i normala fall inom sex
timmar därefter. Vid förestående k. bör kon
helst ställas i en särskild, förut väl rengjord
kalvningsbox, som förses med rent strö. Om
förlossningen, trots pågående värkar, ej
fullbordas, kunna felaktiga lägen av fostret
befaras; sakkunnig hjälp bör då genast anlitas.
— 2. Se I sberg. E. T. N.
Kalvningsfeber el. Förlossning sia
m-h e t, en hastigt förlöpande sjukdom hos kor
(stundom även hos suggor, tackor, getter och
ston), som inställer sig kort efter
förlossningen och kännetecknas av medvetslöshet och
förlamning, mera sällan av krampanfall. K.
börjar vanl. andra eller tredje dagen efter
förlossningen, någon gång omedelbart efter
kalv-ningen, stundom först på fjärde—femte dagen,
i enstaka fall flera veckor, ja, fyra—sju mån.
senare. De vanligaste symtomen äro minskad
foderlust, lindrig oro, svaghet i bakdelen med
vacklande rörelser och därefter mer eller
mindre hastigt inträdande förlamning och
fullständig medvetslöshet. Feber förekommer ej,
utan temp. är i regel något under det
normala. K. varar sällan längre än 24 tim., någon
gång dock två—tre dagar. Dess orsak är ej
fullt känd. Somliga anse orsaken vara en
autointoxikation, beroende på i juvret,
livmodern eller tarmen bildade toxiner el.
överanhopning av kolsyra i blodet, ehuru inga
säkra bevis härför kunnat förebringas; andra
åter anse k. bero på blodbrist i hjärnan.
Behandlingsmetoden består numera i
inpump-ning av luft i juvret, varigenom
dödsprocen-ten högst väsentligt nedbragts. E. T. N.
Kalvsund, municipalsamhälle, tullstation,
lotsuppa,ssningsställe och badort i s. Bohusläns
skärgård, öckerö socken, på en ö vid n.
inloppet till Göteborg; 27 har, 188 inv. (1929).
Tax.-värde å fast egendom 219,400 kr. (1928),
bev.-tax. inkomst 65,339 kr.
Kalvsvik, socken i Kronobergs län,
Kinne-valds härad, s. om Växjö, kring en nordlig
vik av sjön Åsnen; 64,34 kvkm, 1,020 inv.
(1929). övervägande skogtäckt
slättland. 931 har åker, 2,496 har
skogs- och hagmark. Ingår i K:s
och Jäts pastorat i Växjö stift,
Kinnevalds kontrakt.
Kalvträsk, kapellförsamling, se
Burträsk.
Ka’lydon (grek. Kalydön, lat.
Ca’lydon), forngrekisk stad i
Eto-lien, bekant i sagan genom k
a-I y d o n sk a vildsvinet (se
M e 1 e a g r o s). K:s ruiner ha
utgrävts av F. Poulsen och K.
Rho-maios och lämnat fynd från
arkaisk och romersk tid. M. Pn N-n.
Kalymma’tion (plur. kalymma’tia, dimin. av
grek. ka’lymma, betäckning, tak), platta av
sten i innertaket över ett antikt tempels
kolonnomgång. Kalymmatierna voro på
undersidan vanl. försedda med fyrsidiga
fördjupningar, dels för att minska plattornas tyngd,
dels av estetiska skäl. Fördjupningarnas
sidor voro profilerade, och i bottnen var en
stjärna eller rosett målad eller skulpterad.
Ur k. har kassetten (se Kassett) uppkommit.
Kaly’mnos (antikens Ka’lymna), ö bland
Tolvöarna (se d. o.).
Kaly’pso (grek. Kalypsö, lat. Caly’pso), grek,
myt., en nymf, dotter till Atlas, bosatt på ön
Ogygia mitt i havet, dit Odysseus ensam
räddade sig ur ett skeppsbrott och där K. enl.
Homeros kvarhöll honom i sju år.
Kalö, egentl. K a 1 v ö, genom stenbro
land-fast holme på sydkusten av Djurslands halvö,
v. Jylland. På K. ruiner av K. slott, där
Erik Banner 1518—19 höll Gustav Vasa i
förvar. Slottet var uppfört av Erik Menved
1313 och revs på 1600-talet av greve U. F.
Gyldenlöve.
Bild 1. Kam av ben,
från stenåldern.
Gotland.
Bild 2. Kam av brons,
från bronsåldern.
Västergötland.
Kam (fsv. kambr, eg. försedd med tänder;
jfr grek. go’mphos, tand). 1. K. har som
redskap för hårets skötsel och som smycke
nyttjats ända sedan stenåldern. Den äldsta
kända k. i Sverige (bild 1) härrör från mitten
av 3:e årtusendet f. Kr. och är funnen på
en stenåldersboplats i Näs, Gotland; den är
av ben. Flera k. från bronsåldern äro kända
i Skandinavien (se bild 2). Från
århundradena närmast e. Kr. har man gott om k.
i Norden, vanl. höga och korta. Yngre
järnålderns k. (se bild 3) äro låga och långsträckta.
Ord, som saknas under
K, torde sökas under
C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
