Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamtsjatka - Klimatet - Växtvärld, djurvärld - Befolkning och näringar - Historia - Litteratur - Kamull - Kamäxing - Kan (Chan, Khan) - Kana - Kanaan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Kamull—Kanaan
228
Landskapsbild från Kamtsjatka.
långsträckt fjällmassiv (Centralbergen),
delvis vulkaniskt. Högsta toppen, Koa’-sjen el.
Bjelaja sopka, når 3,000 m ö. h. I övrigt
ut-fylles halvön nästan av en vulkankedja, som
börjar med Sjiveljutj n. om
Kamtsjatkaflo-dens stora krök och till sist övergår i
Ku-rilernas vulkantoppar. De viktigaste
vulkanerna äro Sjiveljutj (2,700 m),
Kljutjev-skaja (4,900 m), jordens högsta verksamma
vulkankägla, Kronotskaja (3,300 m),
Korjat-skaja (3,400 m), Avatsja (2,600 m) och
Mut-novskaja (2,200 m), 20 toppar nå omkr. 2,000
m ö. h., och åtm. 6 äro i ständig vulkanisk
verksamhet. På K. finnas talrika heta källor.
Klimatet är vida kallare än i motsv. delar
av Europa. I Petropavlovsk var 1909
medeltalet för kallaste månaden, febr., —10° och
för den varmaste, aug., 11,8° C, medan
motsvarande siffror för Milkova vid K.-floden
voro —19° och 15°. Centraldalen har rätt
kontinentalt klimat med ringa nederbörd. I
kusttrakterna ligger snön kvar till mitten el.
slutet av maj. Västkusten har ett rått,
dimmigt och fuktigt klimat.
Växtvärld. Den v. kustremsan täckes av
ödsliga mossar och hedar. Därinnanför och
i de flesta floddalarna finnas stora
björkskogar (Betula Ermani) med en yppig
undervegetation, stundom omväxlande med öppna
ängar. Inom ett litet område på sydvästra
K. domineras dessa båda senare
vegetations-typer av den omkr. 3 m höga umbellaten
Angelica ursina. Kring Kamtsjatkafloden
finnas barrskogar, till större delen av lärkträd
(Larix dahurica) men även gran (Picea
yezo-ensis). Bergsluttningarna täckas av
svårgenomträngliga alsnår; ovanför ligga alpina
hedar. — I floran ingå cirkumpolära,
östsibiriska, pacifika och amerikanska element.
Ytterst få endemiska arter finnas. — Djurvärld.
K. är berömt för sin rika tillgång på
värdefullt villebråd: sobel, räv, björn (i mängd),
ren, snöfår och varg. Vid kusterna rikligt
med sjöfågel. Under juli och aug. fyllas
floderna av laxar från havet.
Befolkning och näringar. Urbefolkningen,
kamtsjadalerna (1926 omkr. 3,500), är numera
mycket starkt uppblandad med
ryska element. Alla äro
grekiska katoliker; de leva av
laxfiske och sobeljakt. I
Centralbergen finnas renskötande
korja-ker (omkr. 4,000) och på
1800-talet invandrade lamuter (omkr.
800), som bibehållit sin
ursprungliga kultur, sitt språk och sin
religion. Ryssarna äro över 6,000.
Dessutom finnas kineser (mest
köpmän), i huvudstaden även
koreaner (mest grovarbetare).
Japanerna ha vid kusterna anlagt
en mängd fiskerier och
konservfabriker.
Ilistoria. K. upptäcktes
an-tagl. 1697 av ryssen Atlassov,
som nådde Kamtsjatkafloden från norr. I
början av 1700-talet grundade ryssarna den
befästa byn Bolsjeredsk, till 1803 landets
huvudstad. Sjöfarten på K. öppnades 1717 av
de svenska krigsfångarna Ambjörn Molin och
Henrik Busch. — Viktiga forskningsresor till
K. ha företagits av bl. a. Krasjenninnikov och
Steller (1737—44), Erman (1828), Kittlitz (1827
—28) och Ditmar (1851—55). 1908—09
arbetade där den ryska Riabousjinskijexpeditionen
och 1920—22 Svenska
Kamtsjatkaexpeditio-nen. E. Htn.
Litt.: K. v. Ditmar, »Reisen und Aufenthalt
in Kamtschatka» (1890—1900); S. Bergman,
»Kamtchatka» (1923; 2:a uppl. 1928).
Kamull, raktrådig, långhårig ull, befriad
från det kortfibriga avfallet; därav framställt
garn kallas k a m g a r n. Jfr Kardning.
Kamäxing, Cynosürus cristätus, ett på
ängar i s. och mellersta Sverige täml. allmänt,
flerårigt, omkr. 5 dm högt gräs med smala
blad och ensidig, axlik vippa. Sås ofta på
gräsplaner i trädgårdar. G. M-e.
Kän (C h ä n, K h ä n), pers., »furste»,
härskartitel, som från 1200-talet (Djingis-kan
1206) burits av självständiga mongoliska och
turkiska hövdingar. Titeln har i nyare tid
blivit mycket allmän och tillagts även lokala
hövdingar eller förvaltningschefer. — Jfr
11 - k a n.
Kana, orten för Jesu i Joh. 2 berättade
under. Orten bör sökas i en ruinort, Chirbet
käna, 14 km n. om Nasaret. En större by,
Kefr Kenna, närmare Nasaret i n. ö., har av
traditionen antagits vara bibelns K. Jfr E.
Aurelius, »Palestinabilder» (1913). E. A.
Känaan, i G. T. beteckning för det nuv.
Palestina. Invånarna i K., kanaanéerna,
otvivelaktigt av samma folkstam som
israeliterna, satte sig före dem i besittning av K.
Före Israels invandring hade kanaanéerna
lytt under Egypten. El-Amarna-breven, där
namnet Kinachi förekommer, bestyrka G.
T:s uppgifter (jfr Jos. 12, Dom. 1), att
kanaanéerna vid denna tid ej bildade någon
enhetlig stat utan voro delade i smärre
ko-nungadömen. Israel lyckades blott småningom
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
