Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kansler - Kanslersgillet - Kanslerssekreterare - Kansli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Kanslersgillet—Kansli
270
givare och användes till de mest skiftande
värv, även till sådana, som ej direkt hörde
samman med hans kanslersämbete. Enl. 1626
års kansliordning hade han uppsikt över
kanslipersonalen och över rikets arkiv. Därjämte
ålåg honom handläggningen av vissa
viktigare ärenden (se Kansli 1). K., som förut
haft till uppgift att formellt expediera alla
in- och utgående skrivelser, fick nu en mera
begränsad men reell handläggning av vissa
förvaltningsgrenar, t. ex. utrikesärenden,
ständermöten, lantregeringen. Samma tanke
återfinnes i 1634 års R. F. Men genom sin
överlägsna personlighet kom Axel Oxenstierna
att efter Gustav Adolfs död taga ledningen
av Kansliet i dess helhet. Han fasthöll vid
Kansliets gamla, allmänt expedierande
ställning, som gav honom möjlighet att följa alla
regeringens grenar. Men denna hans
myndighet fastslogs ieke, och själv intog han endast
fjärde platsen bland de fem höga
riksämbets-männen. Då Axel Oxenstierna dog 1654 och
efterträddes av sin son Erik, minskades
ämbetets betydenhet, och vid dennes död 1656
återbesattes det ej av Karl X Gustav. Först
1660 utnämndes en ny k. Det blev M. G. De
la Gardie. 1661 års kansliordning bestämde
k:s ämbetsuppgifter till vad de tidigare varit.
K:s betydelse framträdde starkare under Karl
XI:s förmyndarstyrelse men avtog senare. Då
riksdrotsen Per Brahe dog 1680, blev De la
Gardie dennes efterträdare; ny rikskansler
utnämndes ej. K:s åligganden, särskilt hans
befattning med utrikesärendena, övergingo
till en kanslipresident (se d. o.).
Under Gustav IV Adolfs omyndighet utnämnde
hertig Karl 1792 Fredrik Sparre tijl
rikskansler. Men detta blev mera en titel för
honom; i själva verket var han
utrikesminister. Då han trädde tillbaka 1792, försvann
titeln. (Se Hovkansler, J u s t i t i
e-kansler, Ordenskansler och
Universitetskansler.) N. E-n.*
Kanslersgillet, ämbetsverk, som vid
Kanslikollegiums upplösning 1801 övertog en del
där förut handlagda ärenden. Det bestod av
kanslererna vid rikets univ. i Uppsala, Lund
och Åbo, sedermera även andra civila
ämbetsmän. Enl. instr. 27 okt. 1801 ålåg K.
styrelsen av allmänna uppfostringsverket. I
sammanhang med ombildningen av K. m:ts kansli
upplöstes K. 1809 (se Kansli 1). Ldht.
Kanslerssekreterare, se
Universitetskansler.
Kansli (lat. cancellåria), eg. namn på det
rum, i vilket under medeltiden konungars och
furstars tjänstemän skötte expeditionen av
in- och utgående handlingar; senare
sammanfattande benämning på dessa tjänstemän.
1. I Sverige hade konungen och
riksföreståndaren under medeltiden en kansler (se d. o.)
eller en sekr.; men om dessas underordnade
tjänstemän känner man föga. Under Gustav
I:s tid framträder ett k. av lågbördiga
skrivare, med en kansler som överordnad. K:s
uppgift var att expediera statshandlingar.
Det indelades av språkliga hänsyn i det
svenska och det tyska k. Under Erik XIV:s och
Johan III:s tid börja K:s sekr. och skrivare
att utöva inflytande på regeringsärendenas
handläggning, men Karl IX återför dem till
deras expedierande uppgifter.
Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna lägga
grunden till en modernare organisation av
K. genom ett flertal kansliordningar (1612,
1613, 1618 och 1620), som reglera arbetet.
Kansliordningen 1626 fullbordade utvecklingen
genom att ordna K. som ett ämbetsverk med
ett kollegium av höga ämbetsmän i spetsen,
kanslern och två kansliråd, under dem
fyra sekr. jämte skrivare. Från denna tid
kan man tala om ett kanslikollegium,
ehuru denna benämning uppkom först senare.
K. är ett expedierande organ för hela
regeringen; från dess handläggning uteslutas
finansärenden, som hänvisas till räkning
e-kammaren (se Kammarkollegium),
och krigsärenden, som hänvisas till ett
krigsråd (se K rigsk ol le g i u m). Under K.
stanna utrikesärenden, frågor rörande
råds-och ständermöten, privilegier och
domsrevisio-nen, allmänna stadgar och
ståthållarinstruk-tioner, skolor och barmhärtighetsanstalter
m. m. Dessa ärenden skola beredas till
föredragning inför konungen och sedan
expedieras. Tanken på stora ämbetsverk, som vart
för sig skulle stå i direkt förbindelse med
konungen, upptogs senare i 1634 års R. F.
Personalen ökades till fyra kansliråd.
Därtill kommo två s t a t s s e k r., en högre
sekr. och en hovkansler samt
underordnade sekr., referendarie. r. K. blev ett
förvaltande ämbetsverk. Men Axel Oxenstierna
förbehöll därjämte åt K. dess äldre uppgift
att vara ett expedierande organ för hela
regeringen. Alla ärenden skulle gå genom K.
och där beredas till föredragning. Härigenom
kommo de föredragande kanslitjänstemännen
att utöva ett visst inflytande på ärendenas
avgörande. Detta inflytande ökades under
Kristina och Karl X Gustav men
hejdades under Karl XI, som samlade makten
hos riksrådet. 1661 års kansliordning står på
samma grund som 1626 års. Under tidernas
lopp hade revisionssekr. tillsatts för
behandling av revisionsmålen, justitieärenden. 1669
organiserades en särskild institution för dessa
mål, ursprunget till
Revisionsexpeditio-nen el. Nedre justitierevisionen.
Under Karl XI:s krig 1675—79 blev K:s
sekr. konungens rådgivare. Det gamla
riksrådet upplöstes, rikskanslern efterträddes av
kanslipresidenten, som huvudsaki.
fick utrikesärendena om hand. I sina
konseljer inkallade Karl XI icke blott
kanslitjänstemän utan även ämbetsmän från olika
förvaltningsområden. Karl XII utnämnde
två statssekr., Piper och Polus, till statsråd,
fortfarande med plats i Kansliet som
föredragande. Enl. 1713 års kansliordning
över
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
