Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karelen - Kareler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
Kareler
332
skåpet ligga städerna Viborg, Keksholm,
Sor-davala samt köpingen Lahdenpohja, vilka
höra till Viborgs län, samt inom Kuopio län
staden Joensuu och köpingen Nurmes.
Jordbruket står på lägre ståndpunkt än i
s. v. och s. Finland. Ofta inträffande
nattfroster bidraga till att hindra jordbrukets
framsteg. I Viborgs län infördes under dess
förening med Ryssland donationssyslemet (se
Do na tio n sgods), vilket försatte
bönderna i ett slags livegenskap.
Donations-godsen äro dock numera genom statens
åtgöranden inlösta och parcellerade bland
landbönderna. Småbruken intaga större delen av
arealen. Till följd av de otaliga forsarna är
fabriksindustrien (sågar, papperscellulosa-,
fa-nerfabriker m. m.) ganska utvecklad; särskilt
i Vuoksendalen har ett slags industricentrum
uppstått. Inom K. finnas flera järnbruk.
Livlig andelsverksamhet (mejerier m. m.j. K:s
naturskönhet gör det mycket besökt av
turister (Koli, Valamo). J. E. R.
Historia. Redan tidigt sökte såväl Sverige
som Novgorod utsträcka sitt välde till K.
Tyrgils Knutsson lyckades 1293 lägga
sydvästra K. under Sverige, medan Novgorod
behöll det övriga. Genom freden i Nöteborg
1323 avträddes åt Sverige landet v. om en
linje från Systerbäck till Saijokis utflöde i
Vuoksen och därifrån till s. Saima. Viborg
blev huvudstad i det svenska området. Men
större delen av landskapet förblev rysk, och
dess befolkning antog grek.-kat. läran.
Huvudhärdar för det grek.-kat. missionsarbetet
blevo klostren Valamo och Konevits, anlagda
1329 och 1393, bägge i Ladoga. Keksholm,
där redan under hednatiden befästningar
funnits, var huvudorten. Bofast befolkning fanns
huvudsaki. kring Ladoga. Under följ,
århundraden var K. skådeplatsen för vilda
svensk-ryska gränsfejder. Det genom freden
i Stolbova 1617 för Sverige nyvunna området
(se Keksholms län) ansågs ännu ligga
utom Finlands gränser, varför dess inv. i allm.
ej hade rätt till representation vid
riksdagarna. Regeringens försök att omvända
befolkningen till evangeliska läran voro
fruktlösa, tills de gamla bebyggarna till följd av
Karl X Gustavs ryska krig, 1656—58,
utvandrade till Ryssland och ersattes av luterska
nybyggare. Sedan dess finnas grekiska
be-kännare endast i de östligaste socknarna.
Under Kristinas regering blev området förlänat
åt mäktiga adelsmän, vilkas förläningar dock
genom reduktionen återgingo till kronan. I
freden i Nystad 1721 avträddes till Ryssland
större delen av södra K. med städerna
Viborg, Keksholm och Sordavala, medan
däremot norra K. förblev under Sverige. Den
till Ryssland avträdda delen, utvidgad genom
freden i Åbo 1743, kallades Gamla
Finland (se d. o.) och återförenades 1811 med
det övriga Finland. Ännu märkas i K. vissa
sociala och språkliga egendomligheter,
uppkomna genom ryskt inflytande. M. G. S.*
2. I vidsträckt mening landskapet K. i
Finland (se Karelen 1) jämte ryska K.,
även kallat Fjärrkarelen el. Ö s t k
a-r e 1 e n, upp till Kolahalvön och Vita havet
(se Karelen 3).
3. Autonom socialistisk sovjetrepublik i
n. v. Ryssland, vid gränsen mot Finland, även
kallad ö s t k a r e 1 e n el. Fjärrkarelen.
Gransen i ö och s. går genom
Kandalaks-viken, Vita havet och Onegaviken samt skär
Onega och Ladoga (se kartan vid
Ryssland); 143,285 kvkm, 267,467 inv. (1926;
1,9 per kvkm), därav 37,4 % kareler (se d. o.
3), 57,1 % ryssar. Off. språk äro karelska
och ryska. Huvudstad är Petrozavodsk (26,344
inv.), vid Onega. K. motsvarar större delen
av det forna guv. Olonets och en mindre del
av guv. Archangelsk. K. tillhör geologiskt
Fennoskandia (se d. o., sp. 230 och 231). Det
är Rysslands sjörikaste område (utom Ladoga
och Onega Segozero, Kuittijärvi,
Tuoppa-järvi m. fl. sjöar) och avvattnas till Finska
viken och, huvudsakligen, till Vita havet
(Kemijoki m. fl. floder). Sjöarna äro rika
på öar och klippor, floderna ha ofta ett
forsande lopp och äro föga lämpliga för
segelfart. K. äger stora barr- och björkskogar
men även vidsträckta myr- och sumpmarker.
Näringslivet omfattar jordbruk (korn, råg,
havre), skogsavverkning, bergsbruk (järn ur
myrmalm), jakt, fiske och renskötsel. Genom
K. går järnvägen Leningrad—Murmansk.
Sovjetrepubliken K. bildades 1923. E. L-r.
Kareler, den med finnarna närmast
besläktade grenen av den s. k. samfinska
språkgruppen, bo nu i finländska landskapet Karelen
(se d. o. 1), i det autonoma sovjetområdet
Karelen (se d. o. 3) och i stora delar av de
ryska guv. Archangelsk, Leningrad,
Novgorod och Tver. K. kunna indelas i tre större
dialektgrupper, näml.:
1) K. inom Finland (med undantag av den
grek.-kat. befolkningen i Salmis och i vissa
delar av Suojärvi, Suistamo och Impilaks).
De efter 1600-talsutvandringen (se
Karelen 1) kvarvarande uppblandades med
nybyggare från västligare delar av Finland, mest
Savolaks, och ha sedermera, även språkligt,
slutit sig allt närmare till finnarna.
2) K. i Ingermanland, de s. k. i n g r e r n a,
vilkas språk närmar sig östfinska dialekter.
3) De egentliga karelerna finnas
a) i distriktet Kem och på Kolahalvöns
sydkust; b) i f. d. Olonetsska guv. (se
Karelen 3); c) i vissa delar av finländska
landskapet Karelen; d) i två distrikt i guv.
Novgorod; e) i fyra distrikt i guv. Tver.
K. tyckas redan före 1000 e. Kr. ha
befolkat delar av Onega- och Ladogatrakterna
och nått ända till floden Dvina i ö. De s. k.
bjarmerna (se Bjarmaland) voro
säkert till en del k. I den mån novgoroderna
utsträckte sitt inflytande norrut, fingo k.
antingen underkasta sig beskattning eller
alltmer draga sig åt v. Det i början tillfälliga
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
