Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Karl I (konung av England och Skottland) - 2. Karl II (konung av England och Skottland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
Karl
386
fick nov. 1616 titeln prins av Wales. Redan
1614 hade förhandlingar av konung Jakob
inletts om K:s giftermål med en spansk
prinsessa, och 1623 företogo K. och faderns
gunstling hertigen av Buckingham en resa till
Madrid (febr.—okt.) för att göra slag i saken.
Då förbindelsens politiska syftemål,
återgivandet av Pfalz åt K:s svåger kurfurst
Fredrik V, ej stod att vinna och ej heller enighet
kunde uppnås om den grad av religionsfrihet
Englands katoliker skulle få åtnjuta,
avbrö-tos förhandlingarna. K. slöt i stället
fördrag om giftermål med franske konungen
Ludvig XIILs syster Henrietta Maria (nov.
1624) och äktade henne genom ombud (1 maj
1625), en månad efter det att han vid sin
faders död, 27 mars s. å., bestigit tronen. Om
förloppet av de konflikter mellan honom och
folkrepresentationen, vilka omsider vållade
hans fall, se England, sp. 858—859. Till
en kris utvecklade sig konflikten, då K. efter
misslyckandet av sitt okloka försök att
påtvinga de presbyterianska skottarna
episko-palismen hos engelska parlamentet sökte
ekonomiskt stöd för att tukta dem med
vapenmakt. »Korta parlamentet» (13 april—5 maj
1640) upplöstes, enär det som villkor för
penninganslag krävde förlikning med skottarna,
och »långa parlamentet», som öppnades 3 nov.
s. å., gick djärvt till räfst med
envåldspoliti-kens verktyg, av vilka K. klenmodigt offrade
Strafford och Laud. K:s vacklande politik
påskyndade konfliktens mognande till
inbördeskrig (aug. 1642). Parlamentshärens
nyorganisation genom Cromwell och dennes
lysande seger vid Naseby (14 juni 1645) avgjorde
striden. K. flydde maj 1646 till den i England
inryckta skotska hären, utlämnades av
skottarna (jan. 1647) till parlamentets ombud men
boitfördes i juni s. å. av kornett Joyce för
att stärka independenterna i hären under
deras konflikt med parlamentet. Genom
hemliga förhandlingar med skottarna framkallade
K. »andra inbördeskriget» (maj—aug. 1648).
K., som i nov. 1647 flytt till ön Wight. togs
där i fängsligt förvar. Underhuset beslöt <6
jan. 1649) ställa honom inför en
utomordentlig domstol; han försvarade sig med kraft och
värdighet, dömdes 27 jan. som tyrann,
mördare och landsförrädare till döden samt
avrättades 30 jan. i London. — K. efterlämnade
sönerna Karl och Jakob, efter varandra
konungar av England, samt döttrarna Maria,
g. m. Vilhelm II av Oranien, och Henrietta
Anna, g. m. hertig Filip av Orleans. —
K:s många löftesbrott och böjelse för
skiftande intriger vållade till sist hans
undergång. I sitt enskilda liv var han ett mönster
i rena seder och högkyrklig religiositet; han
beskyddade vitterhet och konst men var
slösaktig och praktlysten. Ett porträtt av K.
återges vid art. D y c k, A. v a n, bild 6 på plansch.
— Litt.: Den bästa skildringen av K:s historia
ger S. R. Gardiner, »History of England 1603
—1642», VI—X (1883—84), och »History of
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
the great civil war, 1642—1649» (4 bd, 1886
-—94). Jfr även sir J. Skelton, »Charles I»
(1898), och A. Fea, »Memoirs of the martyr
king» (1904). V. S-g.
2. K. II (1630 29/s—85 8/2), son till K. I
och Henrietta Maria av Frankrike. Fick 1638
titeln prins av Wales, begav sig under
inbördeskriget 1646 till Frankrike och 1648 till
Holland, utropades
efter faderns
avrättning till skotsk
konung (i Edinburgh 5
febr. 1649) och
landsteg i Skottland 16
juni 1650, där han
blev ett motvilligt
redskap i
presbyteria-nernas händer. Hans
infall i England med
10,000 skottar slöt
med nederlaget vid
Worcester (3 sept.
1651). Efter äventyrliga irrfärder i
förklädnad lyckades K. rädda sig över till
Frankrike, där han landsteg 16 okt. K.
vistades där till 1654 och var därefter bosatt i
Köln, Brygge och (från 1658) Bryssel. Sedan
våren 1659 stod han i förbindelse med general
Monk och utfärdade (4 april 1660) från Breda
en deklaration, vilken underlättade hans
utropande till konung (i London, 8 maj). K.
landsteg 26 maj i Dover, välkomnad av Monk,
och höll sitt högtidliga intåg i London 29
maj s. å., varefter han utan svårighet
hyllades även i Skottland och på Irland. Hans
glada och godmodiga lynne förvärvade honom
snart stor popularitet, fastän den sedeslösa
tonen vid hovet väckte anstöt i vida kretsar.
Ledande minister var till 1667 lord
Claren-don. Om K:s misslyckade försök att bereda
lättnader för Englands katoliker och om
hans hemliga vasallskap under Ludvig XIV
se England, sp. 860. Sedan fred 1674
slutits i det 1672 utbrutna kriget mot
Nederländerna, blev lord Danby ledande minister ocb
sökte försoning med det i parlamentet
inflytelserika nationellt högkyrkliga »lantpartiet»
(the country party). Parlamentets misstro mot
tronföljaren, K:s broder Jakob, som var
katolik, framkallade en rad häftiga
parlaments-strider om Jakobs uteslutande från
tronföljden. K., som redan före restaurationen visat
böjelse för katolska läran, övergick på
dödsbädden formligen till denna. — I ett
barnlöst äktenskap var K. sedan 1661 förenad
med Katarina av Portugal. Till ytterlighet
sinnlig, hade han en stor mängd älskarinnor,
bland vilka Barbara Villiers (slutligen her
tiginna av Cleveland) samt Louise de
Kérou-alle (hertiginna av Portsmouth) efter
varandra intogo en erkänd mätress’ ställning.
Hans tre söner med den förra blevo hertigar
(av Southampton and Cleveland, Grafton ocb
Northumberland); med den senare hade han
sonen Charles Lennox, hertig av Richmond,
XI. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
