Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Karl II (konung av England och Skottland) - Karl den danske (greve av Flandern) - 1. Karl (I) den store (fransk konung) - 2. Karl (II) den skallige (fransk konung) - 3. Karl (III) den enfaldige (fransk konung) - 4. Karl (IV) den sköne (konung av Frankrike och Navarra) - 5. Karl (V) den vise (fransk konung) - 6. Karl (VI, fransk konung) - 7. Karl (VII, fransk konung) - 8. Karl VIII (fransk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
Karl
388
Karl V av Frankrike. Staty från celestinklostret i
Paris; nu i Louvre.
med aktrisen Nell Gwynne Charles Beauclerk,
hertig av S:t Albans. Av hans före
restaurationen födda oäkta söner märkes James Scott,
hertig av Monmouth, vilken det protestantiska
partiet sökte få erkänd som tronföljare. K.
ägde livlig intelligens men var cyniskt
opålitlig och självisk. — Om hans irrfärder efter
slaget vid Worcester se A. Fea, »After
Wor-cester» (1904), om hans religion lord Acton
i »Historical essays» (1907). Jfr även O. Airy,
»Charles II» (2:a uppl. 1904). V. S-g.
Karl den danske (Charles le danois),
greve av Flandern, där även kallad Charles
le bon (1084—1127). Var son till Knut den
helige av Danmark och Edel (Adèle) av
Flandern, dit han efter dråpet på Knut medtogs
av modern. K. efterträdde 1119 sin kusin
Balduin VII som greve av Flandern. Ryktbar
genom bedrifter i Palestina och sin kloka
regering, fick han 1123 anbud om Jerusalems
kungakrona, som han dock avböjde. Enl.
nyaste forskningar anses K. ha inspirerat
Turold, Rolandssångens författare. Han
mördades i en kyrka i Brygge och fick efter sin
död helgonrykte. Skrinet med K:s reliker
förvaras sedan 1794 i katedralen S:t Sauveur
i Brygge. Jfr W. Anderson, »Lund, Bari och
Compostela» (i »Studier i konstvetenskap
tillägnade E. Wrangel», 1928). W. A-n.
Karl (fr. Charles), franska konungar.
1. K. (I) den store, se Karl,
romerska kejsare, 1.
2. K. (II) den skallige, se Karl,
romerska kejsare, 2.
3. K. (III) den enfaldige (fr. le
simple; 879—929) var son till Ludvig den
stammande. För K:s räkning kämpades från
893 mot konung Eudes om makten; K.
efterträdde honom 898 på tronen. Han överlät 911
Normandie som län till Rollo (se d. o.). Från
920 började stormännen en strid mot K.,
uppsatte motkonung och störtade K. 923. Litt.:
A. Eckel, »Charles le simple» (1899).
Ord, som saknas under
4. K. (I V) d e n sköne (fr. le bel), konung
av Frankrike och Navarra (1294—1328), son
till Filip den sköne och Johanna av Navarra,
besteg tronen 1322. Han var en obetydlig
regent och slöt kapetingernas huvudlinje.
5. K. (V) den vise (fr. le sage; 1337—
80), son till Johan den gode. Då fadern blivit
fången vid Poitiers 1356, övertog K.
regeringen och sammankallade ständerna till
Paris. Borgerskapet med E. Marcel i spetsen
tog ledningen. K. måste finna sig i stor
inskränkning av sin makt 1357. Då
bondeuppror (la jacquerie) utbröt 1358, slöt sig adeln
till K., och upproret kuvades. Freden med
England i Brétigny 1360 medförde förluster.
Vid Johans död 1364 blev K. konung,
återupptog striden med England och återvann de
avträdda områdena utom Calais. Han
gynnade borgerskapet och näringarna samt
ordnade rikets finanser. Litt.: R. Delachenal,
»Histoire de Charles V» (4 bd, 1909—28).
6. K. (VI; 1368—1422), den föreg:s son.
Efterträdde sin fader 1380. K:s farbröder,
hertigarna av Anjou, Burgund och Berry, förde
regeringen och utnyttjade makten till sin
fördel. 1388 övertog K. styrelsen. Han blev
1392 sinnessjuk, och landet härjades av
partistrider. Då hans bror Ludvig av Orléans
mördades 1407, samlade sig dennes parti kring
greven av Armagnac. Se vidare Frankrike,
sp. 988.
7. K. (VII; 1403—61), den föreg:s son.
Blev dauphin 1416 och slöt sig under faderns
sinnessjukdom till Armagnappartiet. En
planerad försoning med Johan av Burgund
omintetgjordes, då K:s
följeslagare mördade
denne vid deras
möte 1419; jfr vidare
Frankrike, sp.
988. Uppträdandet av
Jeanne d’Arc (se d. o.)
räddade K. och
Frankrike från de engelska
erövrarna. K. kröntes
i Reims 1429, och
småningom kom han
i besittning av hela
landet utom Calais.
K. var personligen svag; om hans duglige
rådgivare Jacques Coeur se C o e u r, J. K:s sista
år upptogos av strid med sonen Ludvig (XI).
Om K:s högt begåvade och inflytelserika
älskarinna Agnes Sorel se S o r e 1, A.
8. K. VIII (1470—98), den föreg:s sonson
och son till Ludvig XI. K. besteg tronen
1483. Han äktade 1491 Anna, arvinge till
Bretagne, varigenom detta lands förening med
kronan möjliggjordes. K. gjorde arvsanspråk
efter huset Anjou på Neapel, som han 1495
erövrade men av den s. k. ligan i Venezia
tvangs att lämna. K. var degenererad och
sjuklig, feminin, fåfäng och inskränkt. Hans
brev utgåvos av P.Pélicier(5 bd, 1898—1905).
Eng. monogr. av J. S. C. Bridge (1922).
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
