Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Karl (II) den elake (konung av Navarra) - 1. Karl I av Anjou (konung av Neapel och Sicilien) - 2. Karl III (av Durazzo, konung av Neapel och Ungern) - 3. Karl IV (konung av Neapel och Sicilien) - 4. Karl V (konung av Neapel och Sicilien) - 5. Karl VI (konung av Neapel och Sicilien) - 6. Karl VII (konung av Neapel och Sicilien) - Karl I (konung av Portugal) - 1. Karl (I) den store (romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Karl
392
ralkapten övertaga Frankrikes styrelse 1358
men fördrevs s. å. av dauphin Karl.
Karl (it. Carlo), konungar av Neapel och
Sicilien.
1. K. I av Anjou (1226—85), son till
Ludvig VIII av Frankrike. Fick 1246 av sin
broder Ludvig den helige Anjou och Maine
samt s. å. genom gifte Provence. På
uppmaning av påvarna Urban IV och Klemens
IV anföll K. 1266 hohenstaufern Manfred av
Neapel, besegrade honom vid Benevento och
erhöll hans rike som län under påven. Året
därpå sökte den siste hohenstaufern,
Konra-din, vinna tillbaka sin släkts arvland men
blev slagen vid Tagliacozzo (1268). K:s hårda
styrelse framkallade våren 1282 en resning på
Sicilien, den s. k. sicilianska aftonsången,
varvid ön lösgjorde sig och Peter III av
Aragonien utropades till dess konung. Jfr
O. Cartellieri, »Peter von Aragon und die
sizilianische Vesper» (1904).
2. K. 111 (K. av Durazzo), konung
av Neapel och Ungern (1345—86), son till
Ludvig av Gravina och Maria av Ungern.
K. utsågs av Johanna I av Neapel till
tronföljare, kom senare i strid med henne och
berövade henne krona och liv (1382). Han
uppsattes dec. 1385 av upprorisk adel på
Ungerns tron men mördades där redan efter
ett par månader.
3. K a r 1 I V. Se K a r 1, tysk-romerska
kejsare, 2, sp. 398.
4. K a r 1 V. Se K a r 1, spanska konungar,
2, sp. 397.
5. Karl VI. Se Karl, tysk-romerska
kejsare, 3, sp. 400.
6. Karl VII. Se Karl, spanska konungar,
4, sp. 398.
Karl I (port. Carlos), konung av Portugal
(1863—1908). K. var son till Ludvig I, som han
1889 efterträdde, och g. m. Marie Amélie av
Orléans, dotter till greven av Paris. K. var
slösaktig och indolent
men intresserad av
oceanografiska
forskningar. Inom
utrikespolitiken fasthöll han
vid den traditionella
förbindelsen med
England, sökte i det
längsta regera strängt
konstitutionellt men
gav 1907
premiärministern Joäo Franco
(se d. o.) diktatorisk
makt. Följden blev
en republikansk antidynastisk
sammansvärjning, och K. mördades 1 febr. 1908 på öppen
gata i Lissabon jämte sin äldste son,
Ludvig Filip (f. 1887). K. efterträddes av
sin yngre son Manoel. V. S-g.*
Karl, romerska kejsare.
1. Karl (I) den store (lat. Cärolus
ma’gnus, fr. Charlemagne), konung i
Fran-kiska riket (747—814), sonson till Karl Mar-
Karl den store. Ryttarstatyett av brons, antagligen
från karolingiska tiden, i Musée Carnavalet i Paris.
tell, äldre son till konung Pippin den lille
och greve Chariberts av Laon dotter Berta.
Vid faderns död, 768, delades riket mellan
K. och hans broder Karlman. Denne senare
dog redan 771, varefter K. lät hylla sig även
inom hans riksdel. Första målet för K:s
utrikespolitiska expansion blev langobardriket
i n. Italien, som erövrades 774. Inre strider
bland araberna på Pyreneiska halvön
föranledde därefter K:s erövring av ett område
mellan Pyrenéerna och Ebro (»Spanska mark»).
Striderna i Spanien framställdes i
riddarpoe-sien som korståg mot muhammedanerna;
särskilt firades som kristenhetens förkämpe en
av K:s män, Roland (se d. o. och Roland
s-sagan). — K. fullbordade de tyska
stammarnas kristnande och enande under
fran-kiskt välde genom blodiga krig med
sach-sarna (772—785, 792—804) och skapade
därmed förutsättningarna för uppkomsten av en
enhetlig tysk nationalitet. De sachsiska
krigen medförde förvecklingar med danernas
konung Godfred (se d. o.), men då denne blivit
mördad, slöt K. med hans efterträdare
Hemming (811) en fred, varigenom Eider blev
Danmarks gräns mot s. Även de slaviska
stammarna ö. om Elbe och Saale (venderna)
och i Böhmen (tjeckerna) kuvades av K. men
bragtes blott i ett lösligt beroende, som efter
hans död snart åter upphörde. Genoin
betvingandet (791—796) av de vilda avarerna
grundlädes markgrevskapet Östmark,
ursprung
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
