Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl I (konung av Rumänien) - Karl (rumänsk prins) - Karl August (storhertig av Sachsen-Weimar) - 1. Karl Emanuel I (konung av Sardinien) - 2. Karl Emanuel II (konung av Sardinien) - 3. Karl Albert (konung av Sardinien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
Karl
396
Karl I (rum. Carol), konung av Rumänien
(1839 20/4—1914 11/io), andre son till furst Karl
Anton av Hohenzollern-Sigmaringen (se Karl
Anton, sp. 404). Var preussisk officer, då
han 20 april 1866
valdes till ärftlig
regerande furste av
Rumänien. Stora
svårigheter mötte honom i
början av hans
regering — misstroende
eller fientlighet från
Ryssland, Österrike
och Porten, landets
betänkliga finansiella
ställning,
ämbetsmännens opålitlighet,
bristen på disciplin inom
hären, partistrider och täta
ministärförändringar. I rysk-turkiska kriget 1877—
78 slöt sig K. till Ryssland och förde
själv befälet över sin här samt sept.—dec.
1877 över hela rysk-rumänska hären vid
Plevna (se d. o.). Genom detta krig
förvärvade Rumänien sitt oberoende, varefter K.
1881 antog konungatiteln. Från 1883 slöt han
sig nära till trippelalliansen, särskilt
Tyskland. I den inre styrelsen var K. oavbrutet
verksam; bl. a. reformerade han hären och
höjde skolväsendet. Vid världskrigets
utbrott, aug. 1914, förmådde K. ej genomdriva,
att Rumänien uppfyllde sina
förbundsförplik-telser mot Tyskland och Österrike-Ungern,
men till hans död (11 okt. s. å.) kunde de
forna bundsförvanterna räkna på Rumäniens
neutralitet. — 1869 förmäldes K. med
prinsessan Elisabet av Wied (se Elisabet, sp.
703). Tronföljare blev 1889 K:s brorson
Ferdinand. — Litt.: »Aus dem Leben König K:s
von Rumänien» (4 bd, 1894—1900; till 1881;
återger konungens dagboksanteckningar); D.
A. Sturdza, »Charles Ler roi de Roumanie»
(2 bd, 1899—1903); P. Lindenberg, »König
K. von Rumänien» (2:a uppl. 1908). G. W-k.
Karl (rum. Carol), rumänsk prins (f. 1893),
äldste son till konung Ferdinand. K. avsade
sig 28 dec. 1925 tronföljden och bosatte sig
vid Paris. Han ingick 1921 äktenskap med
prinsessan Helena av Grekland (f. 1896),
vilket upplöstes 1928; i detta äktenskap föddes
1921 sonen Mikael, sedan 1927 konung i
Rumänien.
Karl August,
storhertig av
Sachsen-Weimar (1757—1828),
efterträdde sin fader
som hertig 1758 och
blev myndig 1775. Han
deltog med preussiska
armén i fälttåget mot
Frankrike 1792—93,
slöt sig 1806 till
Rhen-förbundet men gick
efter slaget vid
Leipzig 1813 i rysk krigs-
tjänst och anförde en av ryssar och tyskar
sammansatt armékår i Belgien. På
kongressen i Wien 1815 erhöll han ökat landområde
och titeln storhertig. K. var den förste tyske
furste, som gav sitt land en författning (1816).
Om hans vänskap med Goethe se d. o., sp. 807.
Jfr monogr. av W. Bode (1912) och F. Hartung
(1923).
Karl (it. Carlo), konungar av Sardinien.
1. K. Emanuel I (1701—73), reg. från
1730, då fadern, Viktor Amadeus II,
abdikerade. Då denne 1731 sökte återvinna makten,
höll K. honom
därefter till hans död
(1732) i fångenskap.
I polska
tronföljds-kriget deltog K. på
fransk sida och vann
i freden (1735)
Novara och Tortona. I
österrikiska tronföljds-kriget gick han
däremot 1743 över till
Maria Teresia samt
erhöll i Aachenfreden
(1748) en del av Lom-
bardiet. Han utgav 1770 en ny lagbok,
Cor-pus carolinum.
2. K. Emanuel II (1751—1819),
efterträdde 1796 sin fader, Viktor Amadeus III,
men nedlade 1802 kronan till förmån för sin
broder Viktor Emanuel I, flyttade till Rom
och blev 1815 jesuit.
3. K. Albert (1798—1849), son till prins
Karl Emanuel av Savojen-Carignan. Liberalt
och nationellt sinnad, insattes K. under
revolutionen 1821, då Viktor Emanuel I
abdikerade (13 mars), som
tillfällig regent, tills
tronföljaren Karl
Felix, som befann sig i
utlandet, anlänt. Han
proklamerade 1812 års
spanska författning
men måste, då denna
ej godkändes av Karl
Felix och österrikarna
ingrepo, redan 21 mars
lämna landet. För att
bevisa sin lojalitet
deltog han därefter som
frivillig i 1823 års franska härtåg till
Spanien. Han blev tagen till nåder av Karl
Felix och 1829 utnämnd till vicekonung på
ön Sardinien. 1831 uppsteg han på
konungariket Sardiniens tron. Ehuru han ej genast
bröt med företrädarens absolutistiska, mot
Österrike välvilliga politik, utvecklades K:s
regim dock småningom i alltmer frisinnad
riktning. K. nedlade mycket arbete särskilt på
härens organisation och finansväsendets
ordnande samt understödde vetenskap och konst.
Då de revolutionära rörelserna 1847 åter togo
fart i Italien, genomförde K. flera liberala
reformer, och 8 febr. 1848 utfärdade han en
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
