Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karotin - Karotinoider - Karotis - Karott - Karp - Karpalben - Karpalund - Karpalund—Degeberga järnväg - Karpaterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
453
Karotin—Karpaterna
454
Karotin, morötternas gula färgämne, är
mycket spritt i växtriket och finnes jämte
xantofyll el. bladgult i nästan alla gröna
(klorofyllhaltiga) växtdelar. Den grupp
gulröda färgämnen k. tillhör betecknas ofta som
lipokromer (se d. o.). K. är ett kolväte
av sammansättningen C4oH58 (Willstätter och
Mieg, 1907) och bildar mycket vackra, i
kop-parrött och blått glänsande kristaller, som
smälta vid 182° C och äro lösliga i kolväten
(bensin, hexan m. m.). K., vars kemiska
byggnad ännu ej är fullt utredd, innehåller
en kedja av s. k. konjugerade
dubbelbindningar och räknas därför, tillsammans med
en hel del besläktade gula till röda
växtfärg-ämnen (k a r o t i n o i d e r, se d. o.), till
po-1 y e n e r n a (se d. o.). Även det renaste
hittills framställda k. visar A-vitaminets
förmåga att verka som tillväxtfaktor. H. E.
Karotinolder, gula till röda växtfärgämnen,
som med avseende på sin kemiska byggnad
stå karotin (se d. o.) nära. Till de
syrefria, bensinlösliga k. hör förutom karotin
det därmed isomera lycopinet
(tomaternas färgämne); bland de syrehaltiga k.
äro xantofyll, C4oH5802 (i gröna blad),
och det därmed isomera luteinet (i
hönsägg) de viktigaste och genom Willstätters
undersökningar bäst kända. Bland andra
hittills isolerade k. må nämnas crocetin
(ur saffran), b i x i n (ur Bixa Orellana), c a
p-santin (ur Paprica), fykoxantin (ur
Fucus-arter) samt zeaxantin (ur majs).
Alla k. torde innehålla konjugerade
dubbelbindningar och således vara polyener (se
d. o.). De giva vid tillsats av
antimontriklo-rid i vattenfri kloroformlösning en blå
färgreaktion, som förr ansågs karakteristisk för
A-vitamin. Karotinoidforskningen har under
de senaste åren gjort stora framsteg särskilt
genom undersökningar av P. K a r r e r (se
d. o.). Algernas k. ha undersökts av prof.
H. Kylin i Lund. H. E.
Karötis, grek., namn dels på de båda stora
pulsådror, som på djupet av framhalsen
föra största delen av det arteriella blodet till
huvudet, dels på de båda grenar, den yttre
och den inre k. (carotis externa och interna),
i vilka vardera av dessa delar sig. Den förra
lämnar blod till huvudets mjuka delar utom
hjärnan, ögonen och pannan, vilka förses från
den senare. G. v. D.*
Kaross med kupé. Omkr. 1760. I Nordiska museet.
Ord, som saknas under
Karo’tt, ett bordskärl, i vilket mat
upplägges, runt el. avlångt, med el. utan lock,
vanl. av porslin.
Karp, zool., se Karpsläktet.
Kaipälben, handlovens ben, se Hand.
Karpalund, järnvägsknut i Färlövs socken,
Kristianstads län, för
Kristianstad—Hässleholms och ö. Skånes (Ilästveda—Kristianstads)
järnvägar, 5 km v. om Kristianstad; omkr.
350 inv. Strax n. därom ligger K:s gård,
tax.-värde 296,800 kr. (1927), samt vid Vinnö
station K:s råsockerfabrik, tax.-värde 1,808,000
kr. (1927), ägare Sv. sockerfabriks-a.-b.
Karpalund—Degeberga järnväg, se östra
Skånes järnvägar.
Poprådsjön i Höga Tatra, Tjeckoslovakien.
Karpaterna, bergskedja i ö. Mellaneuropa,
en östlig fortsättning av Alperna, sträcker
sig från Donau vid Bratislava i en vid, mot
n. ö. och s. ö. konvex båge, som omsluter det
ungerska slättlandet och Transsylvanien,
tillbaka till Donau vid Orsova och förbindes här
genom Banatbergen med Balkansystemet. V.
delen av K. tillhör Tjeckoslovakien; mellersta
delen bildar gräns mellan Tjeckoslovakien och
Polen; återstoden faller inom Rumänien. —
Tektoniskt bilda K. fortsättningen på
Alpernas n. veckningszon och tillhöra sålunda
Alpi-derna (jfr d. o.). Veckningen skedde under
krit- och tertiärtiden; i slutet av den senare
träffades K. av en allmän höjning i samband
med förkastningar och vulkanutbrott. Den
geol. byggnaden karakteriseras av en zonal
struktur, liknande Alpernas. En av gnejs,
granit och skiffrar uppbyggd centralzon (ej
överallt utbildad) följes utåt av mesozoiska
bergarter och en bred flyschzon, utvecklad
som sandsten; inom denna uppträda isolerade
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
