Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kastriota, Georg (Skanderbeg, Iskender Beg) - Kastrup - Kastsjuka - Kastträ el. Spjutslungare - Kasttåg - Kastvåle - Kasualism - Kasuarsläktet - Kasuist - Kasuistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Kastrup—Kasuistik
502
der Beg (1403—67). Var son till en albansk
storman, fördes vid unga år som gisslan till
sultanen, blev muhammedan och steg i
sultanens ynnest. Efter Hunyadys segrar över
turkarna avföll K. 1443, övergick till
kristendomen och bemäktigade sig Kruja i Albanien.
Under nästan oavbrutna gerillakrig bland
Al-baniens berg tillfogade K. turkarna stort
avbräck och avvärjde därigenom också i någon
mån deras anlopp mot kristenheten. K:s
bragder ha förevigats i saga och sång, men nio år
efter hans död tillföll Albanien åter turkarna.
Kastrup, förstad till Köpenhamn på ön
Amagers ö. kust, nära stadsgränsen; 3,525
inv. (1925). Fiskläge och industriort;
flyghamn. 1887—88 uppfördes Kastrupfortet.
Kastsjuka hos människor (jfr Kastning)
kallas med hänsyn till sitt huvudsymtom, den
långvågiga febern, Febris undulans. Den är
sedan 1924 observerad i många länder, även
särskilt i Skandinavien, i över landet spridda,
tills, några hundra fall. Reumatiska smärtor,
svettningar och trötthet karakterisera
förloppet under feberperioderna. K. skiljes från
tyfus- och blodförgiftningssjukdomarna (sepsis)
genom serobakteriologiska prov, vanl. från
blodet. Den är nära släkt med Maltafebern.
Smittan sker vanl. medelst mjölken eller hos
ladu-gårdspersonal genom beröring med korna; den
undvikes genom pastörisering av
mjölkprodukterna, resp, handhygien. Människans
mottaglighet för k. synes vara låg och
förloppet lindrigt (dödsfall ovanliga).
Behandling såsom vid andra febersjukdomar, ev.
specifikt serum el. vaccin. Tillg.
Kastträ (nedtill) och spjutskaft (endast bakre delen
visas av bilden).
Kastträ el. S p j u t s 1 u n g a r e, en stav,
med vilken spjut slungas på så sätt, att den
lägges utefter spjutet med övre ändan mot
spjutets bas, medan nedre ändan fattas med
handen, varpå spjutet slungas. K. ger
därvid spjutet fart. Det utgör så att säga en
förlängning av den kastandes arm. K.
begagnades av paleolitmänniskorna i Europa
och förekommer nu inom tre skilda, större
områden: 1) Australien samt delar av
Mikronesien och Polynesien, 2) bägge sidor av
Beringssund och Grönland, 3) Centralamerika
samt n. och v. Sydamerika. Många olika
typer finnas. K. är utan tvivel äldre än
bågen. G. B-r.
Kasttåg, smäcker lina, ofta med
sandpåse-tyngd i ena ändan, avsedd att kastas från
el. till fartyg, varvid andra ändan kvarhålles.
Med k. överföras grövre trossar.
Kastvåle, konisk träkloss el. boj, s. k.
v å 1 e, försedd med lina, i vars andra ända
Ord, som saknas under
är fäst en ringformad järntyngd. K.
nedkastas, där ett föremål sjunkit på djupt
vatten. Särskilt brukas k. på örlogsfartyg för
att utmärka läget av torped, som sjunkit
under fredsskjutningar. ö-g.
Kasuali’sm (av lat. casuälis, tillfällig), filos.,
åsikten, att den blinda slumpen är orsaken
till allt, som sker. — K a s u a 1 i’s t,
anhängare av kasualismen.
Orangehalsad kasuar.
Kasuärsläktet, Casuärius, tillhör
strutsfåglarnas ordn. K. äro meterhöga fåglar med
rudimentära vingar, hönslik näbb och höga,
kraftiga ben med tre tår. Hjässan och
näbb-ryggens bakre del äro ombildade till en
hjälm av hornklädd, porös benvävnad.
Huvudet och övre delen av halsen äro nakna
och kroppen i övrigt täckt av egendomligt
uppslitsade fjädrar. Alla äro ytterst skygga
skogsfåglar, som huvudsakligen leva av
växt-föda. Äggen ruvas av hanen. Bäst känd är
hjälmkasuaren, C. casuarius, från Nya
Guinea och Moluckerna. Den är svart med
huvudet och halsen brokiga i blått, grönt
och rött. T. P.
Kasuhst, se Kasuistik 1.
Kasuistik (av lat. cäsus, fall, casus
con-scie’ntiae, samvetsfall). 1. (Teol.) En sådan
behandling av etikens problem, som söker
besvara tvistiga samvetsfrågor genom att så
fullständigt som möjligt sammanställa regler
för alla tänkbara enskilda fall. I
judendomen framträder redan tidigt en av rabbinerna
utvecklad k., som sedan i Talmud nått sin
höjdpunkt. Mot denna det sedliga omdömet
förvirrande behandling av de etiska frågorna
riktas i Jesu förkunnelse en genomgående
polemik. I st. f. de många buden träder här
det ena, ur det religiösa grundförhållandet
omedelbart framspringande kärleksbudet,
efter vars översta norm envar har att i varje
enskilt fall självständigt avgöra vad som
kräves av honom. I Paulus’ åskådning får
denna kristendomens principiella motsättning
mot all egentlig kasuistik sin skarpaste
formulering. Trots detta började dock mycket
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
