Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kasuistik - Kasuistisk - Kasus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
503
Kasuistisk—Kasus
504
tidigt ansatser till en kristen k. framträda
på grund av det nomistiska betraktelsesätt,
som i Kristi förkunnelse såg
företrädesvis en »ny lag». Småningom utbildade sig
k. under medeltiden till en särskild teol.
disciplin. De medeltida kasuisternas
skrifter utgöras merendels av en efter rent yttre
grunder — oftast alfabetiskt — ordnad
sammanställning av enskilda »samvetsfall», utan
ens ett försök till en mera principiell
behandling från större, enhetliga synpunkter.
Oaktat reformationen principiellt bröt med
en kasuistiskt fattad etik, ha kasuistiska
tankegångar stundom gjort sig gällande även
på evangelisk mark. Den uppgift, som k.
förelägger sig, är såväl teoretiskt
ogenomförbar som till sin praktiska tendens oetisk.
Hur den enskilde i ett särskilt fall har att
handla kan endast han själv avgöra, och en
etik, som söker bespara honom denna
ansträngning och tager från honom detta
personliga ansvar, verkar upplösande på hela
det sedliga livet. I jesuitismens etik har det
kasuistiska betraktelsesättet dragit sina
yttersta konsekvenser. De svåra missbruk,
vartill denna etik i sin tillämpning i
biktstolen visat sig leda, ha ej sin grund i mera
tillfälliga orsaker utan i själva den
principiella grunduppfattningen av sedlighetens
väsen. E. Bg. (G. A-n.)
2. (Med.) Förteckning och beskrivning över
sjukdomsfall.
Kasuistisk, se Kasuistik 1; ibland
även = spetsfundig, sofistisk.
Kasus (lat. cäsus), fall, händelse m. m. Se
C a s u s. 1. (Jur) Olyckshändelse, våda.
Skada, förorsakad härav, fås i regell ej
ersatt av någon; ej heller ådömes straff för
sådan händelse (strafflagen 5:12). Jfr
Skadegörelse. C. G. Bj.
2. Namn på de olika former av ett
nomen (el. pronomen), medelst vilka dettas
förhållande till de övriga orden i en sats
ut-tryckes. Mindre egentligt är att låta
termen k. omfatta varje sätt att uttrycka ett
dylikt förhållande, även när detta sker
genom ordställning eller särskilda småord
före el. efter huvudordet. Våra från latinet
hämtade kasusnamn, som föreligga fullt
utbildade hos Quintilianus (1 :a årh. e. Kr.) i
formerna nominativus, genitivus, dativus,
accusativus, vocativus och ablativus, äro i
sin tur tillkomna genom (i ett par fall
oriktiga) översättningar från grekiskan. Först
den jämförande språkvetenskapen synes ha
klarlagt kasusproblemet. Bopp införde
sålunda efter den indiska grammatiken
stambegreppet (se Sta m) och konstaterade
nominati-vens karaktär av k., då den likaväl som
övriga k. består av stam + suffix; utom genom
suffix kunna k. även genom avljud och
accent skilja sig från varandra. Det
indoeuro-peiska urspråket torde ha haft åtta (sju) k.,
näml, nominativ, genitiv, dativ,
ac-k u s a t i v, ablativ, instrumentalis,
1 o k a t i v samt v o k a t i v (ej k. i samma
mening som de övriga). Genom olika äldre
språkskeden har man kunnat konstatera de
olika betydelserna hos och användningarna av
olika k. Däremot har man ej lyckats
bestämma de olika kasusändelsernas ursprungliga
natur och betydelse, och betydande
meningsskiljaktigheter råda om huru man skall tänka
sig den formella uppkomsten av
kasussyste-met. De ursprungliga åtta k. föreligga
bevarade blott i sanskrit, medan i övriga språk
antalet reducerats, i grekiskan till fem, i
latinet till sex, i fornslaviskan till sju o. s. v.
Om de indoeuropeiska kasusformernas
historia må följande framhållas. Nominativen
har i regel ett kasusmärke -s (dock ej i alla
stammar, t. ex. femininer på -a, lat. aqua o.
s. v.) och är det verksamma, levande
subjektets k. Neutra sakna egentlig nominativ
och sätta i dess ställe ackusativformen.
Voka-t i v e n är i äldre språkskeden vanl. =
stammen (i plur. = nom.), medan den i yngre
stadier av språket vanl. sammanfaller med
el. ersättes av nominativen. Ackusativen,
vars ursprungliga betydelse synes vara den
av omedelbar, ej närmare bestämd
komplettering till verbet eller ett verbalnomen, har
genomgående i sing. i äldre språkskeden ett
kasusmärke -m. I de germanska språken har
genom ändelsebortfall ackusativen i regel
blivit = nominativen, såvida ej genom senare
differentiering nya skillnader uppkommit. I
plur. synes ackusativen i icke-neutrala
stammar ha haft en ändelse -ns, som utvecklat sig
efter olika linjer. Det allmännaste
kasusmär-ket för genitiven är i sing. ett -s (med
el. utan föregående vokal), i plur. -öm, men vid
sidan därav förekomma särskilt i sing. även
andra — stundom från pronomina hämtade —
än-delser. D a t i v e n är blott i ariska språk
och grekiska bestämt formellt skild från
andra k., på övriga håll blandar den sig med
ablativ, instrumentalis och lokativ, i plur.
har den redan tidigt sammanfallit med någon
av de två förra. Ablativen föreligger
utvecklad blott i ariska språk (där den dock i
sing. i en mängd fall sammanfaller med
genitiven) och latin, i plur. sammanfaller den
formellt med dativen. Ablativens grundbetydelse
är skiljande från något (ablativus
separati-vus); det, varifrån något annat skiljes,
avlägsnar sig o. s. v., står i ablativ, varför den
som lokalkasus svarar på frågan »varifrån?».
Instrumentalis begagnades från
början tydligen snarast om personer och saker,
som i underordnad ställning tänktes
förbundna med andra, och har på denna väg
övergått till att få rent instrumental
betydelse. Lokativ är utbildad blott i ariska
och slaviska språk (i hyslav, språk ofta
kallad praepositionalis); den anger området för
en handling och är kasus för rums- och
tidsbestämningar, svarande på frågorna »var?»
och »när?». I de flesta språk ersättes den
av ablativ, dativ el. instrumentalis.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
