Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katakres - Katalan - Katalanska litteraturen - Katalanska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
509
Katakres—Katalanska språket
510
Katakres, sammanställning av inbördes till
betydelsen oförenliga ord. S. k. etymologiska
k., t. ex. Uppsalapilsner, innebära ingen
oriktighet: pilsner betyder ej längre en i Pilsen
tillverkad dryck. Bruket av ett ord i en
gängse fras, där det står i överflyttad
bemärkelse, leder ofta till k., t. ex. »hon är
aldrig herre över sina, känslor»; »vid detta
svåra hopp måste skidåkarn ha hela sin
kropp i sin hand». Avsiktliga k. ha ej
sällan god verkan, oavsiktliga bli lätt löjliga
»grodor». R-n B.
Katalän, invånare i Katalonien.
Katalanska litteraturen, den på katalanska
språket (se d. o.) skrivna litteraturen i
Katalonien (se d. o.) med Barcelona som centrum
ävensom i Valencia, på Baleariska öarna m. m.
På 1100—1400-talet, då Katalonien hade sin
storhetstid, frodades där vetenskap och
skaldekonst, verksamt beskyddade av de
regerande furstarna. Liksom i Provence, med
vars folk, språk och litteratur Katalonien på
1200—1300-talet hade mycket gemensamt,
florerade de vittra »blomsterlekarna» (jochs
florals), vilka efter Toulouseakad:s mönster
inrättats i Barcelona (se Juegos
flora-1 e s); trubadurer drogo sjungande genom
landet och voro ärade gäster vid hoven. Den
medeltida k:s två stoltaste namn äro R a m ö n
L u 11 och Ausias March (se dessa ord).
I och med Aragoniens förening med
Kasti-lien (1479) begynte emellertid det katalanska
språkets och dess litteraturs förfall. Trycket
av den övermäktiga kastilianskan blev för
starkt; katalanskan sköts undan och levde
till slut kvar endast som ett slags patois, som
man halvt skämdes att tala. Katalanska
författare skrevo t. o. m. sitt eget lands historia
på kastilianska. Men i början av 1800-talet,
då Kataloniens materiella välstånd och
nationalkänsla gjort starkt uppsving, kom det
första poetiska väckelseropet för katalanskan
genom dikten »Oda a la patria» (1833), en
hänförd lovsång över hembygdens språk, av en
av nyromantikens fanbärare, B. Carles
A r i b a u. Efteråt följde J. Rubiö y Ors
med en serie dikter (pseud. Säckpiparen
från Llobregat); det yverborna
företalet till denna diktbok (1840), den första
katalanska »romanceron», blev som ett
stridsrop för den litterära katalanismen. Även V.
B a 1 a g u e r (se d. o.) väckte stor hänförelse
genom sin första katalanska dikt (»Till den
heliga Jungfrun på Montserrat») och var en
av katalanismens stridbaraste kämpar. Men
det mest lysande namnet under de första
skedena av renässansen blev mossén (en
andlig titel) Jacinto Verdaguer (se d. o.;
1845—1902), som under en sjöresa jorden runt
skrev sitt epos »La Atlantida», k:s hittills
förnämsta verk, översatt till många språk.
I de 1859 återupplivade »blomsterlekarna»
(se Juegos f lo r a 1 e s) fann
nykatalan-ska litteraturen ett gott stöd och en
anknytningspunkt till den forna storhetstiden.
Även på scenen hade dittills kastilianskan
varit allenahärskande, men på 1850-talet
började man spela katalanska småpjäser. Den
egentlige grundläggaren av den katalanska
scenen var Frederich Soler (1839—95;
pseud. Serafi Pitarra). Angel Gu
i-m e r ä (se d. o.), den moderna
renässansperiodens mest lysande författare, var emellertid
den, som göt liv i nationalscenen och skapade
en repertoar. Bland andra framstående
sceniska författare må nämnas Santiago
R u s i n o 1 (se d. o.) och Ignasi I g le si a s
(se d. o.). Lyrikernas antal är legio. En av de
mest framstående skalderna av den äldre
skolan är Apeles Mestres (se d. o.), och
vidare kunna nämnas J. Ruyra, J. N.
G u a s c h och J. Garner. En betydande
grupp för sig utgör den mallorcanska skolan,
som är berömd för sin formskönhet och
klassiska anda och vars främsta representanter
äro M. Costa i L 1 o b e r a, J. Alcover
och G. A 1 o m a r. Prosadiktningen har många
betydande krafter; det mest kända namnet
är Victor Catalä (pseud. för
författarinnan Caterina Albert y Paradis).
Den nykatalanska litteraturen, som
utmärker sig för hög idealitet, lidelsefull kraft och
stark nationalkänsla, kan nu gott ställas vid
sidan av den kastilianska. Litt.: F. Tubino,
»Historia del renacimiento» etc. (1880); E.
Vogel, »Neucatalanische Studien» (1886). På
sv. finnes »Modärna trubadurer» med övers,
av K. A. Hagberg (1917). K. A. H.
Katalanska språket tillhör den romanska
språkfamiljen och talas i Spanien längs
Medelhavskusten av omkr. 41/2 mill. pers., i
Katalonien samt prov. Castellön de la Plana,
Valencia och Alicante samt på Balearerna, även
i franska dep. Pyrénées-Orientales och en liten
del av Sardinien. Utom Europa förekommer
k. jämte spanskan på Kuba och i Argentina.
Det viktigaste för katalanskan och
spanskan gemensamma draget är bibehållandet av
latinets ü (uttalat som franskt ou), medan
detta ljud i provensalskan och franskan
övergår till ü. Med provensalskan
överensstämmer däremot på det hela taget behandlingen
av de obetonade vokalerna, i det att den
obetonade penultiman och finalerna (utom
-a) falla. — Kasusböjningen av substantiv
och adjektiv är försvunnen. Pluralis bildas
med tillägg av s. Artikeln är Zo, la, los, las.
I perfektum, som förr åstadkoms med ändelser,
har talspråket sedan länge omskrivning med
presens av anar (»gå») och infinitiven: vaig
pendre betyder således »jag har tagit».
K. förekommer i skrift först på 1200-talet.
Litteraturspråket var under 1200- och
1300-talet nästan provensalskt, men under
1400-talet fick det självständig katalansk
karaktär. Efter en lång period av språkligt och
litterärt förfall kom 1800-talets renässans
(se Katalanska litteraturen).
Katalanskan är nu starkt påverkad av spanskan.
Litt.: W. Meyer-Lübke, »Das Katalanisehe»
Ord, som saknas under
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
