Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kemisk analys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
Kemisk analys
606
holer, syror, aldehyder, aminer o. s. v., och
de speciella föreningarnas identifiering. Hit
kan räknas påvisandet av alkaloider, en
viktig rättsmedicinsk uppgift. Den tredje
uppgiften, som oftast är kvantitativ, innefattar
bestämningen av atomgrupper, antal
dubbelbindningar i omättade föreningar m. m.
II . Kvantitativa metoder, a) Gra
vimetrisk a el. viktsanalytiska metoder.
Vid bestämningen av oorganiska ioner
överföras dessa i föreningar med känd
sammansättning, vilkas massa bestämmes genom
väg-ning; ur vikten kan den sökta ionvikten
beräknas. I allm. är det svårlösliga salter,
som utfällas, filtreras, tvättas, torkas,
glödgas och vagas. De viktigaste fällningsmedlen
för kvantitativt bruk äro svavelväte och
sva-velammonium, som utfälla svårlösliga
sulfi-der, natriumhydroxid och ammoniak, som
fälla hydroxider, bariumklorid för sulfation
och omvänt, silvernitrat för halogenioner och
omvänt. En viss, begränsad användning har
bestämningen av metaller genom deras
elekt-rolytiska utfällning.
Atomviktsbestämning-arna för de kemiska elementen erbjuda
exempel på med största möjliga precision
utförda kvantitativa viktsanalyser av
kemiska föreningar. Berömda
atomviktsfors-kare äro Berzelius, J.-G. Stas, Th. W.
Richards och O. Hönigschmid. Till
viktsanalysen hör den organiska
elementäran a 1 y s e n, som har till syfte
bestämningen av en organisk förenings
viktsammansättning. I princip gå metoderna här alla ut
på en fullständig förbränning av ämnet med
användning av syrgas och kopparoxid eller
blykromat i en sådan anordning, att man kan
upptaga och väga eller mäta de därvid
bildade föreningarna, särskilt vatten, koldioxid
och kvävgas. Metodiken, från början angiven
av J. von Liebig, har på senare tid mycket
utvecklats, särskilt genom arbeten av M.
Dennstedt och F. Pregl. Den senare har
sedan 1910 utarbetat och bragt till en hög grad
av fulländning den organiska
mikroanalysen, som fått en vidsträckt
användning. Dess fördelar äro snabbt arbete vid
utomordentligt ringa substansbehov; dess
resultat äro lika noggranna som de med den
äldre metoden vunna. Särskilt den nyare
biokemien, som ofta nödgas arbeta med mycket
små substansmängder, har i stor utsträckning
tagit mikroanalysen i sin tjänst, b) I t i t r
i-metr ien, tit r er ings- el. volymsan
a-1 y s e n tillsätter man till provet ur ett
graderat glasrör, byrett, en reagenslösning av känd
halt, som med det sökta ämnet reagerar på ett
eller annat sätt, och fortsätter därmed, tills
ämnet förbrukats. Man avläser den åtgångna
volymen och beräknar på grundval av den
kemiska reaktionsformeln, reagenslösningens
koncentration och den åtgångna volymen
mängden av det ämne, som skall bestämmas.
Förfarandet benämnes titrering; dess
slutpunkt anges oftast av en färgförändring,
som kan bero på de reagerande ämnenas egna
förändringar eller åstadkommes av en
tillsatt s. k. indikator (se d. o.).
Titreringsmeto-derna äro 1) fällningstitrering, då det
tillsatta reagenset med provet ger en fällning
och slutpunkten anges antingen därigenom,
att fällning icke mer bildas, eller medelst en
färgreaktion; 2) alkalimetrisk och
acidimet-risk titrering (resp, alkalimetri och
acidimetri), som åsyftar bestämning av
halten fri syra eller bas i en lösning. På en
syra titrerar man med en bas och omvänt,
tills lösningen blir neutral; denna punkt
anges av en indikator, som har olika färg i sur
och i basisk lösning; 3) oxidations- och
reduk-tionsmetoder, till vilka kunna räknas
titre-ringen med kaliumpermanganat och de
jodo-metriska metoderna. Kaliumpermanganat är
ett kraftigt oxidationsmedel med i lösning
starkt violett färg; vid reduktion övergår det
till färglöst mangansalt. Vid kvantitativ
titrering av ett reduktionsmedel tillsätter man
permanganatlösning ur en byrett. Så länge
provet ej är fullständigt oxiderat, avfärgas
permanganatlösningen; omslagspunkten anges
av att permanganatlösningen färgar provets
lösning röd. J odometrien grundar sig på
att fri jod, i lösning brun, av reduktionsmedel
överföres till färglös jodid. Då jodfärgen är
för svag för att tydligt iakttagas, tillsättes
som indikator stärkelse, som av fri jod färgas
kraftigt blå. Vid alla titreringsmetoder kan
man för slutpunktens bestämning begagna
lösningens elektriska ledningsförmåga (k o
n-du k to metrisk analys) eller den
elektro-motoriska kraften av en i provet nedsänkt
elektrod (el ek t ro • el.
potentiomet-risk analys). Ledningsförmågan visar i
omslagspunkten ett minimum; den
elektro-motoriska kraften visar i omgivningen av
omslagspunkten ett karakteristiskt förlopp,
som medger dess bestämning. Båda dessa
metoder äro oumbärliga vid titrering i de
ofta förekommande fall, då provets egen färg
omöjliggör användning av en färgad
indikator. c) Gasanalys har till föremål
undersökningen av gaser, t. ex. luft, gasformiga
bränslen, förbränningsgaser, tekniska
fabrika-tionsgaser m. m. I princip arbetar gasanaly-.
sen på så sätt, att den i en gasbyrett
uppmätta gasen successivt bringas i kontakt med
olika absorberande lösningar eller ämnen,
som ur denna borttaga de ingående gaserna;
den vid varje sådan behandling inträffade
volymsminskningen anger mängden av
motsvarande beståndsdel.
Rent fysikaliska äro följande metoder, som
fått stor användning även inom den kemiska
analysen: bestämningen av en lösnings eller
en gas’ specifika vikt, som är ett mått på
blandningens halt, den
refraktometri-s k a analysen, varvid bestämmes en
vätske-blandnings optiska brytningsförmåga, den
polarimetriska metoden, använd
särskilt vid sockeranalys, i vilken iakttages
pro
Ord, som saknas under K,
torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
