Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kératry, Auguste Hilarion - Kerbela - Kercha - Kerdon - Kerenskij, Aleksandr Fedorovitj - Kerer - Kerfstedt, Amanda, f. Hallström - Kerguelen - Kerguelenkål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
625
Kerbela—Kerguelenkål
626
m. m. — Hans son greve É m i 1 e de K.
(1832—1904) deltog som officer i kriget i
Mexiko 1861—65 och kritiserade därefter franska
politiken i Mexiko. Han invaldes 1869 i
lagstiftande kåren och tillhörde där oppositionen.
4 sept.—12 okt. 1870 var K. polisprefekt i
Paris, slapp ut ur den belägrade staden i
luftballong, blev 22 okt. s. å. divisionsgeneral,
nedlade sitt befäl 27 nov. och var 1871—72
prefekt i s. Frankrike.
Kerbela [ke’-], stad i Irak, 100 km s. s. v.
om Bagdad, vid Bagdadbanan; omkr. 65.000
inv., utgångspunkt för stora pilgrimsvägen
över Hail till Mecka. K. med Huseins grav
(se I m a m 4) är en av schiiternas förnämsta
vallfartsorter (årl. 150,000—200,000 pilgrimer).
Kercha [ke-], antikens Choaspes, flod i v.
Persien, från Zagrosbergen, omkr. 700 km
lång, rinner förbi det gamla Susa och
utmynnar i saltsjöar ej långt från Tigris, dit
den vid högvatten avflyter.
Ke’rdon, gnostiker, se C e r d o.
Kerenskij [ke’-], Aleksandr F e d o r
o-vitj, rysk revolutionsledare (f. 1881), son
till en skolrektor i Volsk. Blev efter avlagd
juridisk examen advokat, invaldes dec. 1912 i
fjärde riksduman. Ilan
slöt sig där till
tru-dovikipartiet (se
Tru-doviker) och väckte
under dumadebatterna
rätt mycket
uppseende genom passionerad
vältalighet. Vid
marsrevolutionen 1917 kom
K. att framträda i
allra första ledet, dels
genom sin talekonsts
verkan på massorna,
dels som förbindelseled
mellan den ur riksdumakretsar framgångna
provisoriska regeringen och Peterburgs som
självständig regeringsmakt uppträdande
arbetar- och soldatråd. I provisoriska
regeringen blev K. först justitieminister och vid
regeringens rekonstruktion 16 maj krigs- och
marinminister. Han företog en teatralisk resa
längs fronten i syfte att genom sina krigstal
påverka stämningen bland soldaterna för en
ny offensiv. Efter den av general Brusilov
ledda offensivens fullständiga misslyckande i
juli ökades svårigheterna för provisoriska
regeringen, inom vilken K. nu även blev
premiärminister. Han avsatte Brusilov och utsåg 1
aug. Kornilov till arméns högste befälhavare
men kom snart i häftig konflikt med denne,
som anryckte mot Petersburg för att
återställa mera ordnade förhållanden. Kornilov
arresterades, och K. övertog själv högsta
befälet över armén, samtidigt med att Ryssland
förklarades för republik (sept.). K. sökte
förgäves motarbeta de av Lenin ledda
bolsjevi-kernas makttillväxt; då dessa i nov. vågade
en kupp, lämnade han (7 nov.) Petersburg i
hopp om att vinna stöd hos armén men måste
inom kort fly ur landet. K. har skrivit
memoararbetena »The prelude to bolshevism»
(1919) och »The catastrophe» (1927). — K:s
självsäkra yttre uppträdande motsvarades ej
av nödigt verklighetssinne; han var en
effektfull politisk talare men röjde snart sin
fåfänga, obeslutsamhet och karaktärssvaghet.
Jfr Ryssland, historia. V. S-g.
Körer [ke-] (grek, kéres), grek- myt., hos
Homeros dödsdemoner, senare skadedemoner
över huvud. De ha varit föremål för mycken
diskussion i den religionsvetenskapliga
litteraturen och anses av somliga vara de dödas
själar, sedda från fördärvbringande synpunkt.
Jfr J. E. Harrison, »Prolegomena to the study
of greek religion» (3:e uppl. 1922). A. M. A.*
Kerfstedt, Amanda, f. Hallström,
författarinna (1835—1920), äktade 1855
prosten G. J. Lindgren (d. 1858) och 1872
Petrus Kerfstedt (1842—1906),
direktor vid Institutet för blinda. Hon skrev
romaner (bl. a. »Holger Vide», 1893),
berättelser (»Bränningar», 1899, m. fl.) och
uppskattade barnböcker (»Små och stora», 1882,
»Bland fält och ängar», 1895, m. fl.). Hon
företrädde en måttfull, välvillig, etisk
realism. — Hennes svåger Johannes K. (1841
—1921), prästvigd 1864, var 1870—1920
föreståndare (1870—1909 studierektor) för
Fjell-stedtska skolan i Uppsala. Teol. hedersdr i
Uppsala 1915. R-n B.
Kerguelen [kärgelä’n], subantarktisk ögrupp
i s. delen av Indiska oceanen under 49° s. br.
och 70° ö. Igd; omkr. 5,000 kvkm, obebodd.
Huvudön, en 500—1,000 m hög basaltplatå, är
djupt sönderskuren av inträngande fjordar
och omgives av otaliga småöar och skär;
högsta punkten är vulkanen Mount Ross (1,990
m, ej verksam). Klimatet är kallt och rått
(febr. 7,4° C, juli 1,1°) till följd av de
ihållande västanvindarna, som medföra snö, regn och
dimma. Snögräns omkr. 600 m ö. h.; flera
glaciärer finnas, återstoder av istidens landis.
Vegetationen är torftig (mossor och lavar);
faunan karakteriseras av pingviner, sälarter
(sjöelefanter o. a.) och valar. K. är en viktig
bas för valfångstexpeditioner, ögruppen
upptäcktes 1772 av den franske sjöfararen Y ve s
Joseph Kerguélen-Trémarec (1745
—97), besöktes 1776 av Cook, 1840 av Ross,
1874 av Challengerexpeditionen m. fl. 1902—
03 hade tyska sydpolsexpeditionen en
meteorologisk station på K. öarna annekterades 1893
av Frankrike.
Kerguelenkål, Pri’nglea antiscoriu’tica, en
korsblomstrig, mångårig ört av isolerad
systematisk ställning och ålderdomlig karaktär,
växer på Kerguelen och närliggande öar.
Den köttiga, mer el. mindre nedliggande,
ända till U/4 m långa stammen bär i spetsen
en kålhuvudliknande rosett av stora, fasta
blad; från dennas bas utgå de 1/2 m långa,
kompakta blomställningarna.. Bladen äro ätliga
och spelade förr en viss lokal roll som medel
mot skörbjugg; därav artnamnet. C. S-g.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
