Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kielland, Alexander - Kielland, Kitty (Kristina) Lange - Kiellman-Göranson, Julius Axel - Kielman von Kielmannsegg, Johann Adolf - Kien-li - Kien-lung - Kiental - Kienzi, Wilhelm - Kiepert, Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
659
Kielland, K. L.—Kiepert, EL
660
I motsats till andra norska författare, som
kommo från bonde-, präst- el.
ämbetsmannahem, tillhörde K. en berest och förmögen
köp-manssläkt i Stavanger med traditioner från
flera släktled. Hans framställning präglades
därför ifrån början av världsmannaton och
konversationskultur, hans motiv hämtades
också i stor utsträckning från
släkthågkomster, och Stavanger är oftast scen för
handlingen. Tidigt påverkad av Heine och
Kierke-gaard, sedan av Georg Brändes och fransk
realism, gav K. i lätta och eleganta skisser
med kvick och pikant dialog radikalt
tendentiösa skildringar av norskt småstadsliv.
Framför allt prästerna och kyrkan men även
ämbetsmännen och byråkratien äro föremål
för hans satir; i »Gift» angrep han skolans
latinstudium och i »Fortuna» och »Sankt
Hans fest» prästen och politikern Lars
Ofte-dal; stortinget nekade honom 1885
»digter-gage», och vänsterpartiet splittrades under
striden om denna fråga. Ypperlig berättare
och iakttagare men medelmåttig dramatiker,
hade K. sin begränsning i en viss maklighet
och ytlighet; djupare perspektiv och starkare
individualisering fattades honom, och han
förblev den nästan journalistiske, aktuelle
novellisten med societetsmässig motvilja mot
naturalism och bohemlitteratur. — »Samlede
verker» utkommo 1903—04 i 6 <bd, en
kommenterad uppl. i 5 bd 1919; brev finnas i
olika samlingar, 1907 (2 bd), 1909 och 1910.
Monogr. av M. Schjött (1904) och G. Gran
(1922). R-n B.
Kielland [kjä’lan], Kitty (Kristina)
Lange, norsk målarinna (1843—1914), syster
till A. K. Studerade i Karlsruhe (för Gude),
i München och Paris samt målade interiörer,
figur och landskap. En intensiv och kraftig
talang, vann hon ett eget konstområde i
stilla, melankoliska stämningar från Jæderen,
högfjäll vid stilla sjöar, torvmyrar och
vattensjuk jord under molnig himmel.
Representerad i norska nationalgalleriet. G-gN.
Kiellman-Göranson [^ä’l ], Julius Axel,
författare (1811—69). Student i Uppsala 1830,
prästvigd 1837, tjänstgjorde i Stockholm 1837
—43 och (som komminister i Jakobs och
Johannes församlingar)
1858—62, var 1843—
58 komminister i
Västeråker och Dalby i
Uppland och vart
kyrkoherde där 1862. K.
tillhörde 1830- och
1840-talets
stockholmska litteratörgrupp,
började med dikter
men övergick snart till
prosan och tog under
personligt umgänge
med C. J. L. Almquist
starka intryck av honom liksom av den
franska sensationsromanen, skönjbara i
romanerna »Abednego» (3 bd, 1846—47), »Den blif-
vande konungen» (1847) och »Trollets son» (2
bd, 1848). Fr. o. m. romanen
»Vesterlångga-tans engel» (1850) valde han inhemska ämnen.
»Kryddkramhandlarne» (1851), »Filurus» (s.å.),
berättelserna »Svenska lynnen och
småäfven-tyr» (7 dir, 1853—63), »Svart på hvitt» (1862)
m. fl. tillhöra samma genre som August
Blanches småberättelser: de ha föga
konstnärlighet men stor rikedom på figurer och
händelser ur det samtida stads- och lantlivet,
humor, vederhäftighet och iakttagelse. K.,
som ofta skrev under signaturer (N e p
o-muk, Norna Gäst m. fl.), redigerade
tidningen Freja 1842—44 och var en mycket
flitig medarbetare i pressen. Monogr. av Th.
Ekelund (1879). R-n B.
Kielman von Kielmannsegg [ki’l-], J
o-hann Adolf, holstein-gottorpsk politiker
(1612—76). Blev jur. dr i Jena 1632, råd hos
hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp 1637
och blev dennes kansler 1644. K. ledde som
hertigens inflytelserikaste rådgivare dennes
utrikespolitik, vars mål var frigörelse med
svensk hjälp från vasallförhållandet under
danska kronan. Han deltog bl. a. i
avslutandet av förbundet i Kiel med Sverige sept.
1657. Under hertig Kristian Albrekt blev K.
1662 kammarpresident, stödde först ett
närmande till Danmark men återupptog snart
sin danskfientliga politik. Han fängslades
mars 1676 och fördes till Köpenhamn för att
förhöras om sina förbindelser med
Griffen-feld. K. avled av slag i fängelset. 1641 hade
han blivit tysk pfalzgreve och 1652 fått
kejserligt tillstånd att till sitt namn Kielman
lägga österrikiska ätten Kielmannseggs namn.
Jfr A. D. Jörgensen, »Peder Schumacher
Grif-fenfeld» (2 bd, 1893—94). V. S-g.
Kien-li [ki-], en Svenska
missionsförbundets station i staden K. (omkr. 10,000 inv.),
kin. prov. Hu-pei, strax n. om Yang-tsi-kiang.
Kien-lung [ki-], kejsare i Kina (se d. o.,
sp. 710).
Kiental [ki’n-], kurort i schweiz. kantonen
Bern, 947 m ö. h. Mest bekant är K. genom
den internationella konferens av
vänstersocialistiska partigrupper, som hölls där 24—29
april 1916 och resulterade i ett manifest om
omedelbar fred utan annexioner samt vägran
av krigskrediter. Se A. Balabanoff, »Minnen
och upplevelser» (1927). V. S-g.
Kienzl [kintsl], Wilhelm, österrikisk
tonsättare (f. 1857). Blev fil. dr i Wien 1880
och docent i München s. å. K. var en tid"
operakapellmästare där och slog sig sedan ned
i Graz. Han slöt sig till Wagner och skrev
i dennes anda flera operor, varav särskilt
»Der Evangelimann» (1895;
»Evangelieman-nen», 1905) vunnit berömmelse. K. har
dessutom utgivit musikaliska essäer, en
Wagner-biografi (1904; 2:a uppl. 1908) och
självbiografien »Meine Lebenswanderung» (1926). T. N.
Kiepert [kFpert], Heinrich, tysk
geograf och kartograf (1818—99). Hade 1845—52
ledningen av geogr. institutet i Weimar, blev
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
