Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kiepert, Heinrich - Keipert, Richard - Kierkegaard, Peter Christian - Kierkegaard, Sören Aabye
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
661
Kiepert, R.—Kierkegaard
662
1859 prof, i geografi i Berlin och var
samtidigt från 1864 dir. för topogr. avd. av
statistiska byrån i Berlin. K. företog flera resor
till Mindre Asien och utgav ett stort antal
kartor, däribland
»To-pographisch-histori-scher Atlas von Hellas
und den hellenischen
Kolonien» (1841-—46),
»Kleinasien» (1844),
över vilket område
han även utgav
kartor 1854, 1856, 1884
och 1890—92, »Atlas
antiquus» (1859), som
utgått i många uppl.,
»Formae orbis
anti-qui» (påbörjad 1894,
fullbordad av sonen) m. fl. Biogr. av J. Partsch
i Geografische Zeitschrift 1901. O. Sjn.
Kiepert [kl’port], Richard, tysk
kartograf (1846—1915), son till H. K. Han var sin
fars medarbetare, utgav 1902—08 en karta
över Mindre Asien i 24 blad och skalan
1 : 400.000, vidare många väggkartor för
skolor samt atlaser över tyska kolonier. 1875—
87 var han red. för tidskr. Globus. Biogr. av
J. Partsch i Zeitschrift der Gesellschaft für
Erdkunde 1915. O. Sjn.
Kierkegaard [ki’rkegår], Peter
Christian, dansk biskop (1805—88), bror till S.
A. K. Blev fil. dr i Göttingen, föreläste i
moralfilosofi 1834 vid Köpenhamns univ. och
blev 1836 teol. lic. K. blev 1842 kyrkoherde
i Pedersborg vid Sorö och 1856 biskop i
Aal-borg. Han var sept. 1867—mars 1868
kultus-minister. K. fick en ledande ställning inom
dansk kyrka, slöt sig till Grundtvig och gav
dennes åskådning dess behövliga dogmatiska
och exegetiska underbyggnad. Från broderns
teologiska uppfattning tog han avstånd. K.
var en skarp dialektiker och utmärkt talare.
Det från fadern ärvda tungsinnet tog
emellertid överhand, K. begärde och fick 1875
avsked som biskop, och själssjukdomen
förmörkade alltmer hans sista år.
Kierkegaard [ki’rkegår], Sören Aabye,
dansk författare (1813 B/B—55 “/n), bror till
P. Chr. K. Var son till en västjylländsk
manufakturhandlande i Köpenhamn, blev student
1830, cand. theol. 1840 och mag. 1841. K. dog
efter att ha utvecklat en både till djup och
omfång väldig produktion och utan att ha
beklätt någon avlönad befattning i samhället
(han levde av faderns förmögenhet). Hans
högt begåvade och djupt religiöse faders
inflytande hade redan i hans barndom satt sin
prägel på honom för hela livet. Liten, spenslig
och illa vuxen, levde han i hemmet utan
umgänge med kamrater och vande sig att i tanke
och fantasi söka ersättning för verkligheten.
Han gick ut i livet med ett från fadern ärvt
tungsinne och en ensamhetskänsla, som
uteslöt honom från naturligt och otvunget samliv
med andra. Han fann sig själv först då
Ord, som saknas under
Sören Kierkegaard.
Teckning av
V. Marstrand.
han stod som »den ensamme» ansikte mot
ansikte med det eviga, som det var hans
kallelse att verkliggöra i sitt liv, medan allt
annat — naturen och samhällslivet — var
honom likgiltigt. K.
började studera teologi men
kom snart in på
omfattande filosofiska och
estetiska studier: Hegel och
tysk romantisk diktning.
Han sökte en idé, för
vilken han kunde leva och
dö. Hans studier kretsade
kring typiska perioder
och gestalter i europeiskt
kulturliv: sägnerna om
Don Juan, Faust och den
vandrande juden;
förhållandet mellan antiken,
kristendomen och
romantiken; begreppen ironi och
humor med Sokrates och
J. G. Hamann som typer.
’Från subjektivt etiska
och psykologiska
synpunkter var han redan
färdig att göra uppror
mot Hegel och all
spekulativ filosofi och tänkte
skriva den mänskliga själens historia. Då
kastades han plötsligt 1835 in i en våldsam kris.
Han fick veta, att fadern en gång som barn
förbannat Gud, vilken handling denne sedan
kände som en fruktansvärd skuld; detta var
förklaringen till faderns tungsinne och
släktens öde, emedan denna skulle sona skulden.
K. kände upptäckten som ett »jordskalv», som
först stötte honom bort från kristendomen i
vredesmod mot denna och ut i ett vilt liv;
under ruset begick han en handling, som för
honom kom att framstå som arvsyndens
konkreta verkliggörelse. Han kände sig som en
syndare, som skulle göra bot resten av sitt
liv, och tanken på att han skulle göra
»språnget» över till en »ny skapelse» i tron
på Kristus kastade honom in i två års
våldsamma strider mellan syndmedvetande och
förnuft. Spänningen kulminerade, då han
1837 förälskade sig i den fjortonåriga Regine
Olsen och därvid ställdes inför ansvaret att
vid sig binda en oskyldig människa för livet.
I begreppet »undret» fann han slutligen
formeln för en försoning mellan sin
intellektuella och sin religiösa strävan: resignationen
vek nu för en tillitsfull hängivelse åt
kristendomen som kärlekens och nådens religion.
Omvändelsen var genomförd, och K. började
arbeta på sin examen, blev kandidat och
magister (avh. »Om begrebet ironi med stadigt
hensyn till Sokrates», 1841). En ny kris hade
då tillkommit: han hade 1840 förlovat sig
med Regine Olsen, men redan dagen efter
förlovningen förstod han, att det var ett
misstag. Syndmedvetandet och ansvarskänslan
krävde, att han skulle inviga henne i sitt livs
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
