Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kilskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
679
Kilskrift
680
loniernas föredöme skrevo även assyrerna o. a.
folk i lera men brukade därjämte sten, bl. a.
alabaster. Även i metall har k. ristats.
Redan de antika folken hade upphört att
förstå k:s tecken och de språk, som de
åter-gåvo. Bland de första, som ägnade
kilinskrifterna en allvarlig uppmärksamhet, var
Karsten Niebuhr, som på 1760-talet besökte
Persepolis’ ruiner och avtecknade inskrifterna
där. Man lyckades småningom utröna, att i
dessa kilinskrifter funnos tre skriftarter,
skilda genom det sätt, varpå de enkla
kiltecknen voro sammanställda till grupper, och
att den skrift, som tycktes äga de enklaste
teckengrupperna, alltid stod först. Man
upptäckte vidare, att skriften måste läsas från
vänster till höger. Vidare kunde en
förteckning över den första skriftaitens kilgrupper
upprättas. De voro något över 40.
Tydnings-försöken vände sig först till det enklaste
skriftsystemet. Det avgörande steget vid
de-chiffreringen togs av tysken G. F.
Grotefe n d (se d. o.). I två korta inskrifter, som
Niebuhr kopierat i Persepolis, lyckades
Gro-tefend 1802 genom en följd av antaganden
och slutledningar läsa namnen på Hystaspes
samt dennes son och sonson, de akemenidiska
perserkonungarna Dareios och Xerxes.
Grotefend fann, att teckengrupperna i denna
första skriftart voro bokstäver, icke stavelser
eller ord; tretton av dessa bokstavsvärden
kunde han något så när fastställa. Hans
upptäckter väckte oerhört uppseende men
mot-togos med misstro bland de lärde. Ung.
samtidigt, alldeles oberoende av Grotefend men
med liknande hjälpmedel, näml, egennamn,
tolkades k. av den engelske officeren
(sedermera sir) Henry R a w 1 i n so n, som under
militär tjänstgöring i Persien studerat
kilinskrifterna vid Behistan (se d. o.), vilka äro
avfattade på tre olika språk och vari många
folk- och personnamn förekomma. Bland dem,
som förde arbetet med tolkningen av den
första kilskriftsarten framåt, må vidare
nämnas dansken R. C h r. Rask, fransmannen E.
B u r n o u f, norrmannen Chr. Lassen, den
i Frankrike natura liserade tysken J. O p p e r t
och engelsmannen E. H i n c k s. Man har åt
dess språk givit namnet fornpersiska
och ser däri den nuv. persiskans moderspråk.
Tecknen äro sammansatta av högst 5 kilar,
som (på ett undantag när) aldrig korsa
varandra. En snett ställd kil utgör gränsmärke
mellan orden.
Efter tydningen av den första
kilskriftsarten kunde man tänka på att sprida ljus
över de två andra, vida mer invecklade
teckensystemen. Grotefend hade anat, att de
texter, som i Persepolisinskrifterna åtföljde
varandra, återgåvo samma innehåll på tre
olika språk med var sitt alfabet. Genom att
uppsöka de teckengrupper, som i de två senare
texterna motsvarade första kolumnens nomina
propria, borde man kunna leta sig till deras
alfabet och därigenom efter hand till själva
Ord, som saknas under
språket. Det slag av skrift, som på
monumenten alltid intager andra rummet, har
ut-tytts förnämligast av dansken N. L. W e
s-tergaard, engelsmannen E. Norr is och
tysken F. Weissbach (1890), vilken
sistnämnde gav det namnet nysusiska.
Tecknen befunnos vara något över 100; varje
tecken utmärker en stavelse. De största
svårigheterna företedde den tredje skriftarten,
till följd av tecknens förvånande mångfald
(omkr. 500) och den skenbara godtyckligheten
i deras användning. Då franske konsuln P. E.
Bo t ta i det forna Nineve (1843) funnit
massor av inskrifter i en stilart, som
överensstämde med akemenidinskrifternas tredje
kolumn, vände man ånyo sitt studium till dessa.
Redan de första ord man lyckades läsa utom
nomina propria ådagalade det nyfunna
språkets karaktär av semitiskt. Då fynden
gjordes i Assyrien, blev det nya språkets
namn assyriska, och den nya
vetenskapen fick namnet assyriologi. Numera
har man återupptagit de gamla babyloniernas
benämning på detta språk, som talades även
av dem, ackadiska, vilket alltså är att
skilja från sumerernas icke-semitiska språk.
— Som prov på kilgruppernas utseende
återges här namnet Dare ios i de tre alfabeten:
fornpersiska:
(D - a - ra - ja - v - u - s)
nysusiska:
(Da - ri - ja - va - u - us)
babyloniska:
(Da - ri - ja - vus)
Genom skarpsinniga undersökningar av
fransmannen d e S a u 1 c y, Hincks samt
framför allt Rawlinson och Oppert fullföljdes
upptäckterna rörande ackadiskan. Skriften
befanns vara icke som andra semitiska folks
en konsonantskrift, vars vokaler läsaren själv
får ifylla, utan en stavelseskrift (såsom
japanernas) med tecken icke blott för tvåljudiga
utan även för treljudiga stavelser. Bland
sällsamheter i den babylonisk-assyriska skriften
märkes främst polyfonien (flerljudigheten),
som innebär, att ett och samma tecken kan
ha flera olika betydelser. Tecknet , som
lästes man, kunde också betyda nis;
hade förutom ud, ut även värdena tu, tam,
par, pir, lap,, lift, his, his m. fl. Därjämte
hade det förstnämnda tecknet som ideogram
sakvärdet »konung» (sarru) och
siffervär-K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
