Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
705 Kina (Historia) 706
rent mytiskt innehåll. De äldsta
dynastierna skulle vara Yüs ättlingar, Hiadynastien
(till 1766 f. Kr.) och Shang- el. Yindynastien
(1766—1122 f. Kr.), men då den kinesiska
kronologien blir säker först fr. o. m. 841 f.
Kr., kan man blott konstatera, att
Yindynastien, vars kungalängd är bevarad, är
trovärdig (fynd av inskrifter på
sköldpadds-skal och ben ha bekräftat detta), om än något
yngre, än vad som uppgives, samt att den
ägt en högt utvecklad bronsålderskultur, med
befästa städer, skrift, astronomi, rikt
utbildade religiösa riter, en förnäm bronskonst
o. s v. På Yindynastiens grundval byggde
sedermera dynastien Chou från 1122 (el.
trol. ett årh. senare) till 256 f. Kr.
Chou-dynastien är K:s »klassiska» period. Det
politiska systemet var en rikt förgrenad
feo-dalism, med en rad större och mindre
läns-riken, av vilka de främsta voro Tsin i nuv.
Shan-si, Tsin (Shen-si, annat skrivtecken än
föreg. och olika fornuttal), Lu (Shan-tung),
Chu (Hu-pei), sorterande under storkonungen
i Chou (Lo-yang, Ho-nan); dennes roll var
framför allt sakral. I bjärt motsats till det
ofrälse bondfolket stod städernas adelskap,
den härskande klassen, som främst bestod av
krigare och administratörer men varur snart
nog framväxte även andliga ledare, lärda
män, vilka från att ha varit specialister på
spådom, räkenskaper och ritföreskrifter
kom-mo att bli filosofer, historiker och skalder.
De främsta männen utgingo ur K o n f
u-c i u s’ (se d. o.) skola i Lu, som var
konservativ, inriktad på bevarandet av dokument
och traditioner från den kinesiska antiken
och det heliga ritsystemets upprätthållande.
Redan vid Konfucius’ (d. 551 f. Kr.) tid var
emellertid det gamla feodalsystemet i
begynnande upplösning, i det att konungens makt
gått väsentligen förlorad, medan energiska
landsfurstar svingade sig upp till »ledare»
inom koalitioner av länsriken, och
härnadståg, allianser och maktkonflikter av olika slag
hörde till ordningen för dagen. Till en
upprensning kom det först på 200-talet f. Kr.,
när det nordvästligaste länsriket, Tsin
(Shen-si), utvidgade sig på de övrigas bekostnad och
dess furste Ch e n g (reg. 246—210) år 221
utropade sig till Tsin Shi-huang-ti,
»förste kejsare av Tsindynastien». Denna
dynasti betecknar slutet på K:s feodalism
och införandet av ett strängt centraliserat
envälde. Tsin Shi-huang-ti var en
organisatör och politiker av stora mått, och hans
reformer blevo grundläggande för hela den
följande utvecklingen. Administrativa
olikheter mellan skilda landsändar liksom tullar
m. m. försvunno, samfärdseln gynnades genom
väldiga väganläggningar, de konservativa
lärdes motstånd knäcktes genom en allmän
bokbränning (213 f. Kr.), föranstaltad genom
kejsarens högra hand, ministern Li Si, och
ofrälse, lagkunniga män, valda av kejsaren
själv, sattes i adelsmännens ställe som äm-
Ord, som saknas under 1
betsmän över hela riket. Efter grundarens
död 210 föll visserligen dynastien snart
samman, men dess riktlinjer fullföljdes av den
lysande Handynastien (Förra
Handynastien 206 f. Kr.—9 e. Kr.), vara
grundare, K ao-ti (reg. 206—195), var en
enkel kondottiär. Ättens främste härskare
var Wu - ti (reg. 140—87 f. Kr.), vars största
insats var en storvulen utrikespolitik. Det
klassiska K. hade i stort sett omfattat blott
nuv. Nordkina ned till Yang-tsi-kiang, och
med Centralasiens eller Västerns länder hade
man ej haft minsta (historiskt
dokumenterade) beröring. Tidigare försök att vidga
väldet söderut hade ej lett till bestående
resultat. Nu inordnades hela landet ned
t. o. m. nuv. Tonkin och gjordes till
föremål för en energisk kinesisk
agrarkolonisation. På rikets nordgräns hade sedan
århundraden hiung-nu (hunner) varit
besvärande grannar. Från omkr. 200 f. Kr.
skapade deras hövding Mao-tun en hunnisk
stormakt, som sträckte sitt inflytande långt in
mot Centralasiens oasstäder (längs
Tarim-bäckenets nordrand). Wu-ti ville sätta sig
i förbindelse med folkslag, som av hunnerna
fördrivits till nuv. ryska Turkestan, och
utsände legaten Chang Kien, som efter
mångårig fångenskap hos hunnerna lyckades fly
och fullborda en stor rundresa genom
Centralasien och Iran (Sogdiana, d. v. s.
Samarkand-trakten, och Baktrien), varefter han tog sig
hem och berättade om allt han sett i den
främre Orienten. Detta blev uppslaget till en
kinesisk orientering västerut och livliga
förbindelser med Västerlandet. Genom väldiga
fälttåg ända bort till Fergana skaffade
sig de kinesiska arméerna hegemonien över
Centralasien och tryggade karavanvägarna
till främre Orienten, varmed följde en livlig
export av kinesiskt siden och import av
allehanda västasiatiska varor. Väl kom det ett
bakslag, när Handynastien försumpades och
general Wang Mang usurperade tronen, 9—
23 e. Kr.; denne lät utrikespolitiken förfalla
och gjorde fruktlösa försök att återinföra
Choutidens sociala skick. Men en yngre gren
av Hanhuset bildade snart under
Kuang-wu-ti Senare Handynastien (23—220 e.
Kr.), och redan den andre kejsaren,
Ming-ti (reg. 58—75 e. Kr.), kunde återupptaga
stormaktspolitiken. Från år 73 kunde
general Pan Chao under 30 års tid hålla hela
Centralasien med dess blomstrande städer
ända ned till Chotan under kinesiskt välde.
Ehuru sedan under dynastiens nedgångsperiod
denna stormaktsställning åter gick förlorad,
hade under de gångna seklerna västasiatiskt
och indiskt inflytande stadigt gjort sig
gällande och K. bl. a. på allvar blivit delaktigt
av buddismen (se ovan, Religion).
På Handynastien följde några
århundraden av djupaste politiska förfall i K.,
framför allt som en följd av
folkvandrings-rörelser norrifrån. Efter en uppdelning i »tre
torde sökas under C. XI. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
