Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
707
Kina (Historia)
708
riken» (Wu, Shu-Han och Wei) 221—265
enades K. åter under Tsinhuset (265—419), men
redan 317 tvangs kejsarhuset att uppge hela
Nordkina och fly s. om Yang-tsi. I
Nan-king residerade nu detta och fyra följande
kortlivade kejsarhus i vanmakt och inre
upplösning fram till 589, medan Norden blev en
tummelplats för de vildaste strider mellan
kortlivade barbarvälden. Det var hunner,
tunguser, tanguter, tibetaner i ett brokigt
och blodigt virrvarr, och vid sekelskiftet 400
fanns det nio stater på kinesiskt territorium
n. om Yang-tsi. Den enda mera märkliga och
kulturellt produktiva av dessa var
To-pa-tungusernas välde, kallat Wei el. P e i W e i
(Norra Wei; 398—533), som lämnat
enastående minnesmärken efter sig i de buddistiska
grottemplen i Yün-kang (i Shan-si) och
Lung-men (i Ho-nan).
Det buddistiska kulturinflytandet, som
gällde ej blott religion utan konst, folklore
m. m., fortgick oförminskat och ökades rent av,
sedan K. efter de mörka århundradena åter
enats och återupptagit sitt storasiatiska
välde. Det var generalen Yang Kien, som
efter åratals strider 589 åter enade hela K.
och blev Wen-ti av Sueidynastien.
Detta härskarhus avlöstes redan 618 av en av
K:s mest lysande dynastier, Tan g (618—•
907), vars verklige grundare, den förste
kejsarens son, Li Shi-min el. T a i -1 s u n g (reg.
627—649). var en överdådig krigare,
organisatör och främjare av det högre kulturlivet.
Under Tanghusets första tid upprepades i viss
mån händelserna från tidig Hantid. Nu hade
hunnernas ättlingar Tu-küe (turkar) från
560-talet skapat ett mäktigt rike tvärs
igenom Nord- och Centralasien ända fram genom
Iran och till n. v. Indien, och endast grqdvis
kunde kineserna nu överflygla dem. Blott
början av detta verk hann Tai-tsung själv
utföra. Hans regering betydde ett rastlöst
arbete för att återställa ordning och välmåga
i själva K., och hans huvudstad, Chang-an
(nuv. Si-an-fu i Shen-si), blev den dåtida
världens kanske mest lysande och rika stad,
centrum för hela den östasiatiska kulturvärlden,
en mötesplats för lärde och konstnärer, med
ett univ., som hade 3,200 internatelever och
många tusen fria elever från K., Centralasien,
Tibet, Korea och Japan. Kulmen i
Tangdy-nastiens välmåga nåddes under kejsar
Hüan-tsung (även kallad Ming-huang; 713—755).
Vid denna tidpunkt nådde även K:s asiatiska
stormaktsställning en nivå som aldrig
tillförne. Omkr. 660 hade K:s arméer krossat alla
turkiska border och lagt hela Centralasien och
ö. Iran fram till Nordvästindien under
kejsarens spira. Arabernas frammarsch gjorde åter
betänkligt avbräck i K:s maktställning i
de västligaste lydländerna, men på 740-talet
under Hüan-tsung dominerade åter kejsaren
långt v. om Painir. 751 ledo kineserna
emellertid ett förkrossande nederlag vid Talas
(nära Syr-Darja) mot en turkhord, kar-
lukerna, och därmed störtade det
centralasiatiska väldet samman. Den katastrofala
effekten berodde på att i hemlandet den av
yppigt leverne förvekligade dynastien nära
nog krossades av ett uppror, som det tog åtta
år (755—763) för den lojale ministern Kuo
Tsi-i att med hjälp av några vänskapliga
turkstammar definitivt nedslå. I vänskap
och skydd men också betydligt beroende av
det mäktiga uigurriket fick Tangdynastien en
respittid till 840, då uigurriket i sin tur gick
under, och nu följde en tid av allmän
upplösning och inbördeskrig fram till den en
gång så lysande dynastiens fall (907). —
Tangtidens livliga förbindelser med
Västerlandet hade satt djupa spår, och de mest
skiftande andliga strömningar hade under
denna tid nått K. Dels hade de
buddistiska förbindelserna blomstrat genom
talrika främlingar vid K:s hov och
framstående kinesiska pilgrimers färder till Indien,
dels hade också den kristna nestorianismen
redan 635 nått Chang-an och där fått en
blomstrande kyrka. Vidare hade
manikeis-men, som gjort lycka hos uigurerna, genom
dessas inflytande blivit starkt gynnad i K.
(införd redan 694), och slutligen hade såväl
persisk mazdeism som islam fått fotfäste där.
Efter uigurernas sammanbrott fingo de
inhemska kinesiska strömningarna
(konfucia-nism och taoism) definitivt övertag över alla
konkurrenter, och under 840-talet
reducerades buddismen starkt genom stora förföljelser
med konfiskation av tempel och utdrivande
av munkar och nunnor; övriga
främlings-religioner i K. blevo så gott som förintade.
Med Tanghusets fall avklipptes för en längre
period förbindelserna med Västerlandet, och
K. hänvisades till sig självt. Efter fem smärre
dynastier kom landet åter under en duglig
härskarätt, Sungdynastien (960—1279),
grundad av generalen Chao Kuang-yin,
och den inhemska odlingen gjorde sig nu
absolut förhärskande, främst genom en
nykonfu-ciansk rörelse på 1000- och 1100-talet
(kulmen betecknas av filosofen Chu Hi, 1130—
1200), starkt främjad av boktryckarkonsten,
som kom allmänt i bruk från slutet av
900-talet. Det kom till en stor dragkamp mellan
radikalare krafter, Wang An-shi och hans
lärjungar, som sökte genomföra långt gående
statssocialistiska reformer, och en
gammalkinesisk riktning, ledd av Si-ma Kuang, som
bittert bekämpade nymodigheterna. Dessa,
som gingo ut bl. a. på en vidlyftig
prisutjäm-nande statlig handelsrörelse, allmän
värnplikt, en extra, starkt progressiv
inkomst-oeh förmögenhetsskatt för täckande av
ämbetsmännens löner, statsbanker för
odlings-och utsädeslån m. m., prövades grundligt från
1069 under mer än ett halvt årh. med kortare
avbrott och hade, när de slutligen totalt
misslyckades, så starkt försvagat kejsardömet, att
det 1125 såg kejsar Huei-tsung släpad i
fångenskap till Nordasien och fick flytta sina
bo
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
