Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
709
Kina (Historia)
710
pålar s. om Yang-tsl, medan Nordkina råkade
i främlingshänder. Tidigt hade det tungusiska
(men till sina seder raskt kinesiserade) väldet
Liao el. Kitan (947—,1125) lagt embargo på
nuv. K:s nordligaste provinser, och
Sungkej-sardömet hade residerat i Kai-feng-fu i Ho-nan.
Nu var det en ny tungushord, Djurchen
(Ju-chen), som svämmade in över hela Nordkina och
med fördrivande av både Liao och Sung där
grundade riket K i n (1122—1234), vilket i sin
tur snabbt blev ett rike med en blomstrande
kinesisk kultur. Det med tibetanerna
besläktade tangutfolket hade skapat ett kraftigt
välde i n. v. Kina (Kan-su och Shen-si), det s.
k. Si Hia (1032—1227). Från 1125 var alltså
det äktkinesiska Sungväldet i Sydkina
avskuret från förbindelser med Central- och
Väst-asien.
Till ett brått slut på denna avstängning
kom det under 1200-talet. 1207 började
Djingis-khan, efter att ha samlat vissa
mongolhorder (förfäder till nuv. mongoler i
Mongoliet, talande mongoliska språket; ej att
förblanda med mongoliska rasen), under sin
spira upptimra det rike, som blev ett
världsvälde, omfattande större delen av Asien och
betydande delar av Europa (se
Mongoler-n a, historia). K. blev tidigt ett mål för
de mongoliska erövrarna. Djingis själv
underkuvade Si Hia, först 1209, sedan definitivt
1225. Hans söner Tului och Ogotai (Oktai) togo
1232—34 Kinriket, och den 5:e storkhanen,
K u b i 1 a i, erövrade hela Sydkina (1268—
79) och blev nu själv den förste kejsaren av
mongol- el. Yüandynastien (1280—
1368) med residens i Peking (Khanbaliq).
Genom den »pax mongolica», som kom att härska
tvärsöver hela Asien fram till Östeuropa, blev
det en livlig trafik mellan öster- och
Västerland, och K. blev målet för ett otal
västerländska resande, knektar, missionärer,
handelsmän; främst bland de sistnämnda voro
Nicolo och Maffeo Polo och Nicolos son Marco
Polo, vilken vistades i Östasien i 17 år som
en av Kubilais mest betrodda män och vars
reseskildring är ett dokument av
utomordentlig vikt. K. nåddes åter av kristendomen,
såväl den nu återinförda nestorianismen (1281
funnos 12 nestorianska kyrkor i K.) som
katolicismen, införd av den 1289 av Nikolaus IV
utsände franciskanen Johannes av Monte
Cor-vino (anländ till Peking 1293). 1304 hade
han redan döpt 6,000 och blev 1317
ärkebiskop. Det enorma mongolväldet brast snart
i sina fogar, och den östasiatiska grenen
störtades 1368 genom ett uppror, lett av den
kinesiske buddistmunken Chu Yüan-chang, vilken
besteg tronen som kejsar Hung-wu (reg.
1368—98) av Mingdynastien (1368—
1644). Under denne och den andre
efterträdaren, Yung-lo (reg. 1403—24), timrades
åter det kinesiska väldet fast på traditionell
grund, med konfucianismen i högsätet och de
lärda examina som demokratisk urvalsmetod
för en i övrigt patriarkaliskt härskande
äm
betsmannavärld. Tibet ställdes under K:s
överhöghet, och genom upprepade fälttåg höll man
till att börja med nomadfolken i Central- och
Nordasien i schack. Redan vid mitten av
1500-talet blevo dessa oroliga grannar dock
allt svårare att tämja, och ödesdigert blev det,
när en ny tungushord, manchuerna, under
Nurhachi (reg. 1559—1626) organiserades
till ett väldisciplinerat krigarfolk. Deras
invasioner i Nordkina blevo allt allvarligare,
och vid mitten av 1600-talet blev situationen
ohållbar, när den centralkinesiske
upp.rors-ledaren Li Tsi-cheng framgångsrikt gick
norrut. När han intagit Peking (1644) och
själv bestigit draktronen, slöt tronens
försvarare i n. mot manchuerna, Wu 8 an - ku e i,
allians med dessa och fördrev Li.
Manchuerna visade sig nu omöjliga att
hemförlova. Genom ett oemotståndligt fälttåg
underlade de sig hela K. och grundläde den sista
kejsardynastien, Tsingdynastien (1644
—1912). Det var den andre Tsingkejsaren,
K a n g - h i (reg. 1662—1722), som åter bragte
K. till en hög standard av välmåga och god
administration och som genom sina väldiga och
segerrika krig vidgade K:s gränser mer än
någonsin förr: den kinesiske kejsaren
behärskade nu ej blott Annam och Tonkin,
Burma, Tibet, Mongoliet, Manchuriet och Korea
utan även hela Tarimbäckenet bort till
Kasch-gar samt Dsungariet bort till ryska Turkestan.
Kang-hi var en lysande potentat, ej blott i
krigets utan även i fredens värv. Storartad
mecenat och själv fint litterärt kinesiskt
bildad, uppammade han ett blomstrande
lär-domsliv. Traditionerna härvidlag
upprätthöl-los under efterträdarna Yung-cheng (reg.
1723—35) och Kien-lung (reg. 1736—96),
och hela denna period var en utomordentlig
blomstringstid i K. Men fr. o. m.
sekelskiftet 1800 gick det utför. Dels urartade
härskarätten, dels hade den allmänna
välmågan skapat en betydande överbefolkning,
dels slutligen råkade man ut för ett
politiskt oroselement i och med de
begynnande förbindelserna med européer. Dessa
hade långt tidigare börjat låta höra av sig.
Portugiser landade först i Kanton 1516 och
anknöto handel följ, år; 1557 satte de sig
permanent fast i Macao v om Kanton flodens
mynning. Spanjorerna erövrade Filippinerna
och grundade där Manila (1571). Jesuitiska
missionärer, med italienaren Matteo Ricci som
pioniär (från 1583), verkade med stor
framgång och voro ansedda gäster vid
Mingkejsar-hovet (1632 höllos mässor av Adam Schall i
själva kejsarpalatset, och ett hundratal
medlemmar av kejsarsläkten lät döpa sig).
Under följ, dynasti fortsatte till en början
framgångarna, och Kang-hi medgav i ett edikt av
1692 praktiskt taget religionsfrihet. Allt detta
berodde på jesuiternas kloka
anpassningsförmåga och godtagande av kinesiska
kulturelement (främst förfädersdyrkan) såsom
oväsentliga. Men när påven skärpte kraven på
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
