Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
711
Kina (Historia)
712
renlärighet, kom bakslaget. 1707 påbjöds, att
alla missionärer, som ej följde de gamla
principerna, skulle utvisas, och Kien-lung
genomförde katolicismens utrotande.
Misstänksamheten mot de vita var nu väckt, och väl
utspann sig en allt livligare handel över Kanton
under 1700-talet (1736 10 skepp, 1789 61
engelska och 25 andra utländska skepp), men den
hölls under stränga restriktioner, och
främlingarna arbetade under mycket
förödmjukande former. Blott en tid på året fick man
(utan att få medföra kvinnor) från Macao
komma upp till trånga faktorier i Kanton,
där man var praktiskt taget fången, och
handeln låg i händerna på vissa monopolägande
kinesiska köpmän, som kunde behandla de
vita nästan hur som helst. Engelska försök
att genom ambassader (lord Macartney 1793,
lord Amherst 1816, under kejsar K i a - k i n g,
reg. 1796—1820) vinna rättelse misslyckades.
England fann sig i det längsta i
trakasserierna för att ej fördärva det östasiatiska
kompaniets lukrativa handel med opium.
Denna trafik, som strängt förbjudits genom
edikt av 1729, 1796 och 1800, antog som
smuggelhandel högst betydande dimensioner under
1800-talets första årtionden. 1834 upphävdes
kompaniets monopol, men engelska
regeringens ombud vågade trots anmaningar från
kinesiskt håll ej stävja smugglingen, och det
kom till en kris, när kejsar Tao-kuangs
(reg. 1821—50) utsände kommissarie Lin
Tsö-sü 1839 först förgäves begärde och sedan med
våld framtvang utlämnandet av allt opium i
kinesiskt farvatten och förstörde detta. Efter
fruktlösa förhandlingar kom det till krig
(»opiumkriget»). Detta fördes utmed syd- och
östkinesiska kusten, gick olyckligt för K. och
slutade med freden i Nanking 1842, varigenom
ön Hong-kong avträddes till England samt
Kanton, Amoy, Fu-chou, Ning-po och Shanghai
såsom »fördragshamnar» öppnades för
monopolfri handel, med konsuler som kontrollanter
för överenskomna tulltariffer; K. betalade
skadestånd och ersatte det förstörda opiet.
Jämlikhetsprincipen mellan K. och England
fastställdes. På Englands fördrag följde i
snabb följd liknande fördrag med en rad andra
länder (Sverige 1847).
Kejsarhusets prestige hade av detta
olyckliga krig starkt undergrävts, särskilt som
kejsar H i e n - f e n g (reg. 1851—61) var en
obegåvad och hållningslös man. Under ledning
av Hung Siu-tsüan, en bonde från
Kantontrakten, som genom läsning av kristliga
ströskrifter (protestantisk mission hade
grundats i Kanton 1807 av Robert Morrison, och
även katolsk sådan hade återupptagits) fått
dimmiga föreställningar om en helig kallelse
att störta manchuerna och införa ett gudsrike
på jorden, utbröt det fruktansvärda
taiping-upproret (1851—64), som fullständigt
förhärjade de rikaste trakterna vid mellersta och
nedre Yang-tsi och som blott med svårighet
kunde nedslås av Tseng Kuo-fan och Li Hung-
chang i samarbete med den engelske
generalen Charles Gordon och hans »alltid segrande
armé». 1856 inskredo England och Frankrike
för att framtvinga bättre respekterande av
fördragen (de saboterades målmedvetet av
kineserna, och blott i Shanghai hade handeln
rönt något egentligt uppsving). Som
förevändning för brytning togs kinesernas
beslagtagande av det under engelsk flagg seglande
fartyget »Arrow», och det kom till krig,
1856—60, varvid Peking intogs oeh grundligt
plundrades. En fred framtvangs (fördrag i
Tientsin av 1858 med tillägg av
Pekingkon-ventionen 1860), varigenom England och
Frankrike fingo rätt att hålla ministrar i
Peking, nya fördragshamnar öppnades,
missions-frihet medgavs etc. Ryssland tillskansade sig
genom fördrag s. å. hela området ö. om
Ussuri-floden.
Manchuhusets ställning var nu starkt
undergrävd, och det var först Hien-fengs
andra-rangsänka, T s i H i, moder till och förmyndare
för den späde kejsar Tung-chi (reg. 1862
—74), som räddade situationen, mindre genom
politisk och administrativ duglighet än
genom förmåga att återuppväcka
ämbetsmannavärldens lojalitet. Tromän som Tseng Kuo-fan
och Li Hung-chang hade på 1860- och
1870-tajet i åratal arbete med att kuva en rad
stora uppror. Utrikessvårigheterna
avlägsnades ej genom de redan gjorda
tillmötesgåen-dena, utan Li Hung-chang såsom
regeringens ledande man fick under årtionden
göra ständigt nya medgivanden och
uppoffringar. 1876 måste han genom »konventionen
i Chf-fu» med England öppna en rad nya
hamnar och revidera tullpolitiken. Kravaller med
japaner i Korea 1882 och 1884 tvungo honom
att 1885 göra en överenskommelse med Japan,
varigenom både K. och Japan förbundo sig
att ej skicka trupper dit utan att notificera
grannen (en kännbar minskning i K:s
överhöghet). 1884—85 ledde ett krig med
Frankrike till att K. till detta avstod sin
överhöghet över Annam; 1886 gick dess överhöghet
över Burma till England. Alla dessa hårda
erfarenheter föranledde Li att börja
genomföra militära reformer i västerländsk stil, med
anläggande av fästningar i Wei-hai-wei
(Shan-tung) och Lü-shun-kou (Port Arthur) på
Liao-tunghalvön såsom skydd för Chi-libukten,
Tientsin och Peking. Dessa visade sig dock
helt otillräckliga, när det väl förberedda
Japan, som av Lis ombud i Söul, Yüan Shi-kai,
hindrats att utöva det eftertraktade
inflytandet över Korea, vädjade till vapnen
och tillfogade K. ett dundrande nederlag i
kriget 1894—95 (se J a p a n, sp. 1003). Freden
i Shimonoseki och Chi-fu 1895, vari K.
erkände Koreas självständighet och avträdde
Pescadoresöarna och Formosa samt betalade
dryga skadestånd, klargjorde för all världen
K:s verkliga svaghet, och makterna tävlade
nu om att tillskansa sig fördelar i K. Redan
1895 tilltvang sig Frankrike en förmånlig
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
