Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
719
Kina (Historia)
720
vägra underteckna traktaten, och en oerhört
effektiv bojkott mot japansk handel
etablerades. Det kom till en resning, general
Chang Tso-lin från Manchuriet och
general W u Pei-fu möttes med sina styrkor
utanför Pekings portar, och Anfu-männen
fördrevos. Aren 1919—22, då Sü Shi-chang var
president, med en skuggregering i Peking,
ägde en dragkamp rum mellan
provins-kondottiärer om inflytande i huvudstaden.
Wu Pei-fu behärskade Centralkina och hans
protegé, den »kristne generalen» F e n g Y
ü-siang (Feng Yü-hsiang), de n. v.
provinserna, Chapg Tso-lin var envåldshärskare i
Manchuriet. Sun Yat-sen i Kanton var än verklig
härskare över de närmaste provinserna, än
landsflyktig, utdriven av någon militär
äventyrare. 1921 förklarade han Sydkina för
självständig republik och blev själv dess
president, omgiven av dugande män, såsom Wu
Ting-fang och Tang Shao-i. Trots sin egen
svaghet lyckades K. genom amerikansk hjälp
på Washingtonkonferensen (se d. o.) göra
betydande diplomatiska vinster (febr. 1922):
Japan förband sig att återställa Kiao-chou
till K., England utlovade återställande av
arrendeområdet Wei-hai-wei, alla makter
förbundo sig att slopa sina postverk i K.,
revision skulle ske av fördrag rörande tulltariffer
och exterritorialiteten (de utländska
makternas domsrätt över sina medborgare i K.,
en rätt, varifrån blott Tyskland och
Ryssland avstått). Emellertid var det blott
resti-tutionen av Kiao-chou och
postverksslopan-det, som verkligen kommo till stånd; övriga
frågor långhalades i åratal. Deras slutliga
ordnande omöjliggjordes i själva verket av
den tilltagande upplösningen i K. Det var
numera formliga krig mellan protagonisterna
Wu Pei-fu och Chang Tso-lin och deras
skiftande anhängare, varvid Feng Yü-siang
stödde än den ene, än den andre. Presidenterna
Sü Shi-chang, Li-Yüen-hung (1922—23), Tsao
Kun (1923—24) och Tuan Ki-juei (provisorisk
president från 1924) voro hjälplösa och deras
»regeringar» en ren ’fars.
Det sydkinesiska blocket hade under tiden
genom Suns opraktiskhet och äventyrlighet
hindrats från att spela den dominerande roll,
som det med sina övriga dugande män
kunnat göra. Fr. o. m. Suns död (mars 1925) kom
det att bli avgörande för den politiska
utvecklingen. En olycklig händelse i Shanghai
i maj 1925, då utländsk polis besköt
obeväpnade kinesiska demonstranter och dödade ett
par män, och en liknande kravall i Kanton
i juni s. å. gåvo fart åt utlandsfientliga
krafter, bl. a. inriktade på en främlingsfientlig
propaganda. Ryska rådgivare, främst Mihail
Borodin, dominerade det nu starkt
kommunistiskt orienterade kuo-min-tangpartiet i
Kanton, och under 1925—26, allt medan Nordkina
utnöttes i strider mellan Chang Tso-lin,
härskaren över Manchuriet, Wu Pei-fu i
Centralkina och Feng Yü-siang i n. v. (denne fördrevs
i april 1926 från Peking, Tuan störtades, och
Chang dominerade Peking), växte sig Sydkina
starkt. En effektiv bojkott i Kanton våren
1926 mot England såsom utlandets
protagonist vållade enormt avbräck i den brittiska
handeln. Samtidigt utvecklades i Kanton en
verklig härsmakt under general C h i a n g
K a i - s h e k, med organisatorisk hjälp av
ryssar. Juli 1926 började en expedition i stor
stil mot Centralkina, 2 sept. tvingades Wu
Pei-fu att utrymma Han-kou i Yang-tsidalens
hjärta, och kort därefter kom det till
be-skjutning av engelska fartyg och
repressalie-bombardemang från engelsk sida av staden
Wan-hien. En framstöt mot ö. bragte
nationalistarméerna till Shanghais närhet men
hejdades där tills vidare av guvernören Sun
Chuan-fang. De 1925 i Peking upptagna
förhandlingarna om revision av tulltariffer och den
utländska exterritorialiteten (i anslutning
till Washingtonkonferensens löften) avbrötos,
och i Han-kou gjordes en våldsam
utlands-bojkott. England insåg det kritiska i läget,
och dess ombud i Peking upptog
underhandlingar med kinesiska representanter för
såväl Norden som Södern. I dec. 1926 föreslog
England omedelbart ikraftträdande av högre
tulltariffer och upptagande genast av
förhandlingar om nya fördrag. Detta märkliga
tillmötesgående kom dock för sent. Den
nationalistiska stormfloden stod ej längre att hejda.
Våldsamma kravaller i Han-kou ledde till
partiellt utrymmande av brittiska koncessionen
där, och en särskild engelsk förhandlare
skickades till Centralkina för att förhandla
med nationalistregeringens utrikesminister
Eugen Ohen. Samtidigt ansåg sig England
dock tvunget att förstärka sina trupper i
Shanghai och försökte uppnå samarbete med
andra makter för att tillvarataga utlandets
intressen. Då både Frankrike och Japan dock
föredrogo att framstå som K:s vänner och
låta England bära hundhuvudet för allt
utländskt »förtryck», blev England isolerat och
svarade med att (jan. 1926) göra långt gående
erbjudanden till K. om avskaffande under
vissa förutsättningar av exterritorialiteten
och återgivande av full tulltariffautonomi.
Medan förhandlingar härom pågingo och
preliminär överenskommelse träffades om att
uppge de brittiska koncessionerna i Han-kou
och Kiu-kiang, gick det inrikespolitiska spelet
mellan den nationalistiska Södern och den
visserligen chauvinistiskt smittade men mera
moderata Norden vidare. Sun Chuan-fang
tillfogades av Chiang Kai-shek svåra nederlag
(febr.), men Chang Tso-lins styrkor under
Chang Tsung-chang nådde Yang-tsi och
koncentrerades vid Nanking, med sydarméer
hopade i stadens närhet. I mars inträdde en
brytning mellan de ryss-styrda radikalerna
i Han-kou, som förlorat allt inflytande, och
de’ argt nationalistiska men ej bolsjevikiska
radikalerna vid ö. Yang-tsi kring Chiang
Kai-shek. Dessa förintade allt motstånd vid
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
