Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinesiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
739
Kinesiska språket och litteraturen
740
ett antal tibetanska och kinesiska
ordstam-mar och även mellan en del grammatiska
fenomen, ehuru det dock här är långt större
skillnad i språklig typ än i förra fallet. Man
brukar därför provisoriskt räkna med en
sia-mokinesisk gren, som jämte en
tibeto-bur-mansk gren skulle bilda den s. k.
indokine-siska eller siniska språkfamiljen. Det för
kinesiskan generellt utmärkande är m o n
o-sy 11 ab i sm (de osammansatta orden bestå
av en enda stavelse) och isolerande
grammatiskt system (inga ändelser eller
prefix för vare sig böjning eller skapande
av avledda ord). Meningsbyggnaden är alltså
analytisk, d. v. s. de oförändrade orden
hopfogas till meningar på så sätt, att
ordställningen och löst påhängda hjälpord ange
satsdelarna. Till sin ljuddräkt är den moderna
kinesiskan ganska fattig: det fornkinesiska
ljudsystemet, som var rikt varierande, har
gradvis avslitits, och tidigare särhållna fonem
ha sammanfallit. Detta har skett på olika
sätt och i olika utsträckning på skilda håll
i Kina, varför det finns ett mycket stort
antal delvis starkt divergerande dialekter.
I hela Nordkina n. om Yang-tsi-kiang (utom
ett mindre område i Kiang-su) samt stora
delar s. därom (Hu-nan, Kuei-chou, Yün-nan)
talas den s. k. Mandarin-dialekten, som
visserligen är underkastad stora variationer men
dock i stort sett är begriplig för alla inom
sagda område. I s. Kiang-su och Chö-kiang
talas Wu-dialekterna, i Fu-kien och delar av
Kuang-tung Min-dialekterna, i Kuang-tung
och Kuang-si (med Kanton som centrum)
Yüe-dialekterna. Representanter för dessa
skilda grupper kunna ej alls förstå varandra.
Inga dialekter tillåta konsonantgrupper, och
blott några få konsonanter kunna stå som
utljud. Denna starka avslitning har medfört,
att massor av ord, som tidigare varit fonetiskt
skilda, sammanfallit i uttalet (blivit
homonymer). I Pekingmandarinen finnas t. ex. endast
420 olika stavelser, på vilka tusentals grundord
skola tvingas in. Följden blir, att det finns
dussintals obesläktade ord, som alla låta som i, en
mängd shi, många han o. s. v. I betydande mån
motverkas denna tendens till homofoni genom
den musikaliska accenten, i det att varje
kinesiskt ord har en bestämd melodi, som är
lika integrerande del i ordet som vokaler och
konsonanter. Man skiljer t. ex. i Peking
mellan chü = gris, chü = bambu, chü = herre och
chü = att bo (fyra »toner»). De musikaliska
accenternas antal växlar i dialekterna. Detta
fenomen förslår dock ej för att uppväga
ljud-sammanfallets konsekvenser. Även på en
stavelse som i finner man en rad skilda ord,
många på i, många på i o. s. v. Den
otydlighet, som härmed uppstår, har språket fått
kompensera medelst grammatiska hjälpmedel:
förtydligande hopkopplingar av synonymer, t.
ex. kan-kien, »se-se»; »klassmärken» mellan
räkneord (och demonstrativa pronomen) och
substantiv, t. ex. v-pa-tao, »en (handtag-)kniv»,
Ord, som saknas under
o. s. v.; utsätta,nde av innehållsackusativ, t. ex.
»äta-mat» = äta,, »läsa-bok» = läsa o. s. v. I
fornspråket, där man hade idel särhållbara
glosor, voro dessa hjälpmedel ej nödvändiga, varför
de äldre skrifterna ha stor enkelhet och
korthet i ordmaterial och grammatik, som vida
skiljer dem från det moderna talspråket. Då
emellertid den kinesiska skriften ej är en
ljudskrift utan en idéskrift, avspeglas i denna
ej ordens ljudavslitning, varför våra dagars
kineser ej känna fornuttalet (det har först
av västerländsk lingvistik kunnat
rekonstrueras), utan man måste i brist på annan utväg
utläsa även de äldre texterna med sådant
uttal av orden, som gäller i modernt talspråk.
Därvid medför ljudavslitningen, att en mängd
ord i de gamla texterna måste utläsas på ett
och samma sätt, varför en forntext högläst
blir för örat obegriplig. Följden av detta åter
har blivit, att om man fortsatt att skriva
litteratur med klassiskt korthugget
ordmaterial, så hade ej de moderna förtydligande
grammatiska hjälpmedlen varit nödvändiga,
emedan idéskriften, som särhåller
homonymerna, bibehållit sin tydlighet, varför det
klassiska språket (med sin gamla enkla
grammatik) förblivit litteraturspråk ända in i
våra dagar.
Den kinesiska skriften har uppkommit
senast i mitten av 2;a årtusendet f. Kr. (de
äldsta kända inskrifterna äro ristningar i
sköld-paddsskal från senast strax före 1000 f. Kr.).
Den har genomlupit ett flertal
utvecklingsstadier. Från att göra enkla ritningar, t. ex.
0, ji, sol, kou, mun, övergick man, när
dessa piktogram blevo otillräckliga, till att
göra nya tecken (alltjämt avseende ett helt
ord) genom att hopsätta två (eller flera)
piktogram antingen så, att båda elementen
hjälp
te till att ange betydelsen, t. ex.
(sol och
måne), ming, klar, lysande, eller så, att det
ena antydde betydelsen {significum eller
radikal), det andra antydde uttalet (foneticum),
t. ex.
kong, flod, som består av K
(bild för »vatten») och
, kung (vinkel-
hake, arbete) — det förra radikal, det senaie
foneticum. I denna sista kategori av
skrivtecken, den ojämförligt vanligaste (90 % av
alla tecken; dessa äro i fullständigaste lexikon
omkr. 50,000, men därav äro blott 5,000—6,000
verkligt kuranta och blott 3,000—4,000
vanliga), har man ju ett slags ljudskrift, men
blott en rudimentär sådan, ty sedan tecknet
en gång i forntiden fastställdes, kan det ej
vidare ändras, och divergerande
ljudutveckling har förryckt systemet — ett ord èo
(forn-kin. njiak) foneticum i ett ni (< niek) o. s. v.
Då även ursprungligen goda teckningar med
tiden förvanskats till oigenkännlighet, får
därför i regel kinesen för varje tecken rent
mekaniskt lära sig hur det ser ut (skrives), hur
K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
