Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kipling, Rudyard - Kipningsröst - Kipphyvlar - Kipplingeberg - Kipps apparat - Kiptsjak, Kaptschak - Kirch, Gottfried - Kircher, Athanasius - Kirchhoff, Adolf - Kirchhoff, Alfred - Kirchhoff, Gustav Robert - Kirchhoffs lagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
767
Kipningsröst—Kirchhoffs lagar
768
R. T. Hopkins (1921); bibliografi av F. V.
Livingstone (1927). R-n B. (S. B. L.)
Kipningsröst, kloss, på vilken ett
fartygs-ankares ena fly vilar, sedan ankaret kipats
(se K i p a).
Kipphyvlar, se Hyvelmaskin.
Kipplingeberg, fideikommissegendom i
Bä-linge socken, Uppsala län, 14 km n. v. om
Uppsala; tills, m. underlydande Bemersberg i
Skuttunge 1,786 har, därav 725 har åker;
tax.-värde 750,800 kr. (1929). Kom från
ärkebiskop Jakob Benzelius (d. 1747) till biskop
Johan v. Engeström (d. 1777) "och blev på
1790 talet fideikommiss inom dennes släkt.
Kipps apparat [ki-], en 1862 konstruerad,
på laboratorier mycket använd
gasutveck-lingsapparat, bestående av 3 glasballonger i
förbindelse med varandra (se bild). Den
översta, A, står genom ett
för-längningsrör i förbindelse med
den nedersta, C, och tjänar till
påfyllning av vätska. I den
mellersta, B, införes genom
sidotuben t det fasta ämne,
som vid beröring med vätskan
utvecklar den önskade gasen;
öppnas kranen, minskas
gastrycket i B, vätskan stiger då
från C upp till B genom den
smala öppningen mellan dessa
delar, och gasutvecklingen blir
kontinuerlig. Apparaten
begagnas företrädesvis till
utveckling av kolsyra ur
marmor och saltsyra, av vätgas ur
zink och svavelsyra samt av svavelväte ur
svaveljärn och saltsyra. H. E.*
Kiptsjäk [ki-], Kaptschäk, under
medeltiden benämning på ett mongoliskt rike i
Sydryssland (se Gyllene horden och
Mongolerna).
Kirch [kir^], Gottfried, tysk astronom
(1639—1710), lärjunge till Hevelius, levde
huvudsaki. på utgivandet av kalendrar, tills
han 1700 kallades till direktor för det
nyinrättade observatoriet i Berlin. Han
offentliggjorde en mängd undersökningar över
kometer och variabla stjärnor m. m. B-d.
Kircher [ki’r^-], Athanasius, tysk
jesuit, mångsidigt lärd (1602—80). Blev omkr.
1630 prof, i matematik och orientaliska språk
vid univ. i Würzburg, flydde under
trettioåriga kriget 1633 till Avignon och flyttade
sedan till Rom, där han blev lärare i
matematik vid Collegium romanum. Han
konstruerade en av fem planspeglar sammansatt
brännspegel, efter honom kallad »Kirchers
spegel». K. skrev många men föga kritiska
arbeten i de mest växlande ämnen. Ett har
emellertid fått en viktig plats i geologiens
historia, näml. »Mundus subterraneus» (1664;
Den underjordiska världen), där han lämnar
en fullständig teori för jordens byggnad.
Enl. K. intar en centraleld huvudplatsen i
jordens inre, och denna står medelst kanaler
och smärre härdar i förbindelse med
vulkanerna, vilka äro jordens lufthål. Vattenfyllda
hålrum existera också i förbindelse med
världshaven, och vattnet i dessa uppvärmes
av härdarna med smält massa i jorden och
kommer fram till jordytan som varma
källor. len punkt var K. långt före sin tid;
han framdrog näml, direkta iakttagelser för
att värmet i jordskorpan tilltager mot
djupet. K:s självbiografi utgavs på ty. 1901;
biogr. av K. Brischar (1877). K. A. G.
Kirchhoff [ki’r^håf], Adolf, tysk filolog
(1826—1908). Blev 1846 adjunkt och senare
överlärare vid JoachimsthaFsches Gymnasium
i Berlin, 1860 medlem av vet.-akad. där och
1865 prof, vid univ. K. utgav kritiska
editioner av Plotinos (1856), Euripides (1855,
1867—68) m. fl. och var synnerligen verksam
på epigrafikens område: »Die umbrischen
Sprachdenkmäler» (2 bd, 1849—51; i förening
med S. Th. Aufrecht), »Studien zur Geschichte
des griechischen Alphabets» (1863; 4-e uppl.
1887) m. m. (M.PnN-n.)
Kirchhoff [kfr^håf], Alfred, tysk geograf
(1838—1907). Först lärare vid flera skolor,
därpå 1873—1904 prof, i geografi i Halle,
intog K. en central ställning inom
geografiundervisningen. Han utgav läroböcker, ss.
»Schulgeographie» (1882; 22:a uppl. 1923) och
»Erdkunde für Schule» (1863; 20:e uppl.
1926), samt redigerade geografiska
samlingsverk, ss. »Länderkunde von Europa» (5 bd,
1887—1905), »Forschungen zur deutschen
Ländes- und Volkskunde» (1885 ff.) m. fl.
Det är till stor del K:s förtjänst, att
geografien nu är självständigt undervisningsämne
vid tyska univ. och skolor. Biogr. av W.
Ule (1907). O. Sjn.
Kirchhoff [kPr^håf], Gustav Robert,
tysk fysiker (1824—87), prof, i fysik i
Heidelberg 1854 och Berlin 1875. K:s
undersökningar behandla elektricitetsläran,
magnetismen, värmeteorien, kropparnas elasticitet och
utvidgningsförmåga m. m. Hans delvis tills,
m. Bunsen utförda undersökningar över
spekt-ralanalysen äro av grundläggande betydelse.
Jfr även Kirchhoffs lagar. J. T.
Kirchhoffs lagar, två av G. R. Kirchhoff
uppställda lagar, som bestämma hur den
elektriska strömmen fördelas i ett förgrenat
system av ledare, även när elektromotoriska
krafter på godtyckligt sätt äro inkopplade.
K. kunna med ord formuleras sålunda: 1) Om
flera ledare ha gemensam kontakt i en punkt,
är summan av strömstyrkorna noll. Härvid
räknas strömstyrkan positiv i riktning mot
punkten, negativ i riktning från punkten.
2) Om flera ledare bilda en sluten polygon,
är summan av produkterna av varje ledares
motstånd och den där varande strömstyrkan
lika med algebraiska summan av de i
poly-gonen verkande elektromotoriska krafterna.
Härvid räknas dessa krafter liksom
strömstyrkorna positiva eller negativa, allteftersom
de äro riktade åt ena eller andra hållet. —
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
Kipps apparat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
