Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klaver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
817
Klaver
818
upprätt ställning (liksom hos 1800-talets
pia-nino) uppstod på 1500-talet klavicyteriet
(lat. clavicythérium). De ’knäppta
klaverin-strumenten hade en sista blomstring vid
1700-talets mitt, då ofta stora flyglar med flera
manualer byggdes. Under senare hälften av
1700-talet försvunno efter hand de knäppta
klaverinstrumenten till förmån för
pianofortet. Klavikordet, som alltid bibehöll den
rektangulära formen med långsidan längs
tangenterna, hade på tangenten ett brett
metallblad, som vid tangentens nedtryckande
vidrörde strängen nedifrån. Strängen kom
därigenom att avdelas i två ljudande hälfter.
För att endast den ena delen (den högra
sidan) skulle vibrera, var den andra bunden
med en tyglist över alla strängarna. Genom
att strängen alltid vidrördes på mitten, kunde
båda hälfterna ange samma ton. Denna
princip utnyttjades vid det av Silbermann på
1720-talet uppfunna klavikordet clavecin
d’a-mour. Till Stockholm infördes det genom
David Kellner 1728 men försvann snart.
Klavikordet hade en vida svagare ton än
klavi-cymbalen och kunde därför ej användas i
konsertsalar eller som
ackompanjemangsinstru-ment i operaorkestrar. Däremot passade det
ypperligt i hemmet. Ett avgjort företräde
framför klavicymbalen hade dock klavikordet
däri, att tonstyrkan kunde regleras genom
anslaget. Vid klavicymbalen angavs tonen
lika starkt vid svagt som hårt anslag.
Nyansering var således omöjlig. För att dockan
snabbt skulle kunna fungera, måste vid hastiga
löpningar helst staccatospel användas.
Klavikordet var ytterligt känsligt för anslaget.
Man kunde t. o. m. utnyttja den »bävande»
tonen liksom vid violinen. Legatospel passade
bäst. Konstnärligt sett stod klavikordet högst,
och det kunde trots konkurrensen med
pianofortet bibehålla sin popularitet till 1800-talets
början. Hos psalteriet (utan tangenter) blevo
strängarna ej blott knäppta med en penna
utan även slagna med en liten hammare.
Denna princip att anslå strängen upptogs vid
1700-talets början, och Cristoforo i Florens
konstruerade 1709 den första
hammarflygeln. Sedan arbetades ivrigt i Tyskland på
instrumentets fullkomnande, och särskilt
orgelbyggaren Silbermann (se d. o.) gjorde sig
mycket förtjänt om hammarflygeln. Omkr. 1750
byggdes de nya instrumenten mest i
rektangulär form och fingo sedan namnen
pianoforte el. fortepiano. Redan på
1770-talet var instrumentet känt och uppskattat i
hela Europa. I Sverige blev pianofortet
kon-sertinstrument ung. 1780. Vid årh:s slut
byggde man upprättstående k. av flygelform
men med flygeln (»vingen») i vertikal
riktning. Då strängarna ej gingo längre ned än
till tangenterna, blev instrumentet rätt högt,
och den höga vingen kom att likna en
giraffhals (därav namnet giraffklaver).
Genom att bygga till en högra sida med hyllor
vid sidan om giraffhalsen fick man en
rektangulär övre del, som kunde tillslutas med
Stor klavieymbal, daterad 1723.
två dörrar. Så uppstod no t skåp skla v
e-r e t, som var populärt omkr. 1810. Den lilla
låga taffelformen utnyttjades vidare genom
konstruktionen av ett litet »reseklaver». Den
resande sångaren eller sångerskan behövde
ett litet övningsinstrument, som kunde ställas
upp på hotellrummet. För att kunna
praktiskt utnyttja allt försågs instrumentet med
toalettlådor för puder och smink m. m. Detta
på 1840-talet så populära instrument fick
heta »sybordsklaver». Vid samma tid
flyttades strängarna på den upprättstående flygeln
ned till golvet, och därmed var p i a n i n o t
färdigt. Efter 1850 ha inga nämnvärda för-
Hammarklaver (pianoforte), omkr. 1800.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
