Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kleist, Ewald von - Kleist, Friedrich von, greve von Nollendorff - Kleist, Heinrich von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Kleist, F. v.—Kleist, H. v.
826
dorf. — K:s »Gedichte» (1756—58) utgöras
av elegier, hymner, idyller, visor, epigram och
en större beskrivande naturdikt på
hexameter med enstavig anakrus, »Der Frühling»
(1749), som genom friskhet och natursanning
vart mycket populär. K:s saml. verk jämte
brevväxling utgåvos av A. Sauer i 3 dir
1884. R-n B.
Kleist [klaist], Friedrich von, greve
von Noll end o rf f, preussisk fältmarskalk
(1763—1823). Blev 1808 generalmajor, deltog
i fälttåget i Ryssland 1812 och i Tyskland
1813, där han utmärkte sig vid Bautzen. I
slaget vid Kulm aug. s. å. föll K.
fransmännen i ryggen vid Nollendorf och avgjorde
därigenom slaget. Han hade även andel i
segern vid Laon 1814 och blev 1821
generalfältmarskalk.
Kleist [klaist], Heinrich von, tysk
författare (1777—1811). Enligt ättens
traditioner inträdde K. i krigstjänst, deltog i
fälttåget mot Frankrike 1793—94 och vart
löjtnant 1797.
Otillfredsställd med
garnisonslivet, tog han
avsked 1799, begav sig
till Frankfurt för att
driva universitetsstu
dier och förlovade sig
Efter tre
studieterminer flyttade han till
Berlin för att taga
civiltjänst men lämnade
snart staden för att
söka läkarhjälp mot ett
svårt, hemlighållet
li
dande. Återkommen till Berlin som botad,
greps han av en våldsam själslig kris, som
drev honom ut på nya resor. Han tog åter
avsked, for till Paris och sedan till Schweiz,
där han ämnade köpa jord och bli bonde,
vilket 1802 vållade en brytning med hans
fästmö, som vägrade att följa honom. Efter
fler-faldiga svårigheter och misslyckanden begav
han sig ånyo till Frankrike för att söka
döden som simpel soldat i den kår, som
utrustades mot England. Expeditionen
inställdes emellertid. Han insjuknade strax
därefter mycket svårt. 1804 anställdes han vid
domänkammaren i Königsberg, men efter
Preussens sammanstörtande genom
nederlaget vid Jena lämnade han tjänsten för att
ägna sig åt litterärt patriotiskt arbete. Han
häktades som spion av de franska
myndigheterna i Berlin, fördes som fånge till
Frankrike och frigavs först efter ett halvår. Han
begav sig då till Dresden, där han vistades
juli 1807—april 1809 och utgav (med Adam
Müller) tidskr. Phoebus, avsedd att stärka
den tyska andan. Efter Napoleons seger vid
Wagram, som kvävde allt hopp, försvann K.
för en tid men återkom till Berlin nästa år.
1 okt. 1810—30 mars 1811 utgav han
dagbladet Berliner Abendblätter, som
framgångsrikt verkade för att stärka den tyska
natio
nalkänslan men angrep Hardenbergs liberala
tendenser. Censuren gjorde dock stort
förfång, och slutligen förbjöds bladet. Förnyade
ansökningar om ny statstjänst besvarades ej,
och K:s anhöriga vägrade att hjälpa honom.
Då alla utvägar voro stängda, beslöt K. att
uppfylla ett tidigare löfte till en obotligt
sjuk kvinnlig bekant att förkorta hennes
lidanden och sköt henne och sig själv vid
Wannsee nära Potsdam 21 nov. 1811.
K. var en stolt, ärelysten, lidelsefull,
ömtålig natur, som blott tidtals kunde
genomföra en viljesträng självdisciplin och flera
gånger dukade under i striden mot drifter
och affekter. Mer än en gång synes han ha
varit nära att hemfalla åt sinnessjukdom. I
hans diktning äro skildringar av abnorma
själstillstånd vanliga, och han var liksom
romantikerna i allm. i viss mån mystiker och
starkt intresserad av själslivets nattsida men
framhöll pliktkänslan och rättvisan som
lev-nadsgrundsatser. Hans första drama,
tragedien »Die Familie Schroffenstein» (1803), är
shakespeariserande men fullt av kraft. S. å.
skrev han lustspelet »Der zerbrochene Krug»
(tr. 1811; fri sv. övers, av N. Personne 1895)
med saftiga karaktärsfigurer. Av »Robert
Guiskard», som han brände i förtvivlan över
att ej kunna ge uttryck åt vad han ville,
återstå blott några mäktiga scener. En
omdiktning av Molières lustspel »Amphitryon»
(1807) förvandlade det till ett mystiskt, halvt
kristligt drama. I sorgespelet »Penthesilea»
(1808) är skildringen av amasondrottningens
övermänskliga känsloliv en bikt om hans egen
själsliga upprördhet och hennes undergång en
bild av hur de stridiga elementen i hans
väsen förde honom till självförbränning. »Das
Käthchen von Heilbronn» (tr. 1810; övers, i
Laubes scenbearbetning uppf. i Sthlm 1863),
ett sagodrama från riddartiden, visar hans
kvinnoideal, den allt fördragande och
offrande, en motbild till Eli i Frödings »Jägar
Malms hustrur»; hon segrar och blir lycklig
genom sin trohet mot känslans instinktiva
bud. »Die Hermannsschlacht» (1807) är en
brinnande agitationsdikt: romarna äro
Napoleons fransmän, Hermann och hans folk äro
samtidens tyskar, och med ursinnigt hat
manar K. de sina till fiendens förintelse;
skådespelet kunde givetvis varken tryckas eller
uppföras före Napoleons fall. »Der Prinz von
Homburg», K:s sista skådespel (tr. 1821
liksom det förra), skildrar — utan hänsyn till
historiska fakta — Fredrik II av
Hessen-Homburg som en ung somnambul, vilken
visserligen segrar men genom att ej lyda order
gör sig skyldig till dödsstraff. Hans trots
brytes, han erkänner sin skuld och benådas:
pliktkänslan och lydnaden, det nya
Preussens grundvalar, bli förhärligade. — 1810—■
11 utgav K. två bd »Erzählungen», som
innehålla bl. a. »Die Marquise von O****», »Die
Verlobung in St. Domingo», »Das Erdbeben in
Chili» och »Michael Kohlhaas», hans novellis-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
