Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kleptomani - Klercker, af, släkt - Klercker, Carl Natanael af - Klercker, Rutger Kjell-Otto Göran af - Kleresi - Klerestorium - Klerikal - Klerk - Kleruker - Klerus - Klesl, Melchior - Klev (brant) - Klev (herrgård) - Kleva - Kleve (Cleve, hertigdöme)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
833
Klercker—Kleve
834
I dessa fall är k. stundom anknuten till
sexuella abnormiteter. Någon gång kan k. ha
sin rot i en viss samlarmani. Hos kvinnor kan
k. anfallsvis påkomma i sammanhang med
havandeskap, menstruation o. s. v. K. kan
vara svår att behandla; ett eller annat
psykoterapeutiskt förfaringssätt bör alltid
försökas. G-s.*
Klercker, a f, svensk släkt, härstammar
från handlanden i Ystad Reinhold Klerck
(1633—92). Tre hans sonsons söner adlades
(1780 och 1787) med namnet af K. Av dem
blev C. N. af K. (se nedan) frih. 1809; hans
gren immatrikulerades i Finland 1818 (utdöd
på manssidan 1868). C. N. af K:s son
kommendörkaptenen Carl Ulrik af K. (1778
—1828) hopbragte de värdefulla s. k.
Klerc-kerska (Klercker-Mattonska) genealogiska
samlingarna i Kungl. bibi. C. N. af K:s bror
generalmajor Adolf af K. (1746—1818) var
farfars far till R. Kj.-O. G. af K. (se nedan).
Klercker, Carl Natanael af, frih.,
krigare, kartograf (1734 Vn—1817 18/«); jfr
släktart. Blev efter teol. studier i Lund volontär
vid. Fortifikationen 1751, konduktör 1757,
deltog i pommerska
kriget, blev 1770 kapten
och 1775 major vid
Arméns flotta. 1776—
1805 tillhörde K.
Finska rekognoscerings-brigaden, från 1780
som chef (s. å. överste
i armén och adlad).
Hans förtjänstfulla
arbete här blev även
av grundläggande
betydelse för modern
svensk kartografi, i
det att brigadens personal vid upplösningen
ingick som kärna i Fältmätningskåren (se
Fortifikationen). K. blev 1795
generalmajor, var under olika perioder kommendant på
Sveaborg’ och blev 1803 t. f. generalbefälhavare
i Finland. Under 1808—09 års krig visade K.
i hög grad mod och beslutsamhet. Han ville
först vid gränsen och sedan vid Tavastehus
bjuda fienden spetsen, men då fältmarskalk
Klingspor övertagit befälet, anbefalldes
återtåg. Då Klingspor sept. 1808 fått avsked,
blev K., då general, arméns befälhavare. Han
avslöt 19 nov. konventionen i Olkijoki. K.
upphöjdes 1809 i friherrligt stånd och var
1810—12 ordf, i Krigshovrätten. Wdt.
Klercker, Rutger Kjell-Otto
Göran af, läkare, universitetslärare (f. 1871
4/i); se släktöversikten. Blev 1899 med. lic.,
1905 med. dr, s. å. docent i praktisk medicin
(1913 även i pediatrik) och 1916 prof, i
praktisk medicin och pediatrik samt överläkare
vid pediatriska kliniken och
tuberkuloskliniken, allt vid Lunds univ. Bland K:s skrifter
må nämnas flera arbeten om kreatinets och
kreatininets förhållande i den normala
ämnesomsättningen och vid febersjukdomar. K. har
även medarbetat i den av K. Faber, P. F.
Holst och K. Petrén utgivna »Lærebog i
intern medicin» (2:a uppl. 1919—20). (A. W-dt.)
Kleresl, likbetydande med klerus (se d. o.).
Klerestörium (eng. clerestory, trol. av clear
story, ljus våning), det med sidofönster
försedda parti av mittskeppet i en kyrka, som
skjuter upp ovan sidoskeppstaken.
Klerikäl (se Klerus), prästerlig; strängt
kyrkligt sinnad. — K 1 e r i k a 1 i’s m,
strävan att öka och stärka kyrkans maktställning.
Klerk (grek. kleriko’s, lat. cléricus),
medlem av klerus (se d. o.).
Klerüker (grek, klerüchol, »lottinnehavare»),
atenska medborgare, som fingo jordlotter på
en främmande, av Aten beroende stats
område. K. förblevo dock atenska medborgare
med dessas skyldigheter och rättigheter.
Anläggningen av dylika samhällen, k 1 e r
u-k i e r, tillhör Atens stormaktstid under
400-talet och upphör med denna; den avsåg bl. a.
att åstadkomma militära stödjepunkter och
övervaka Atens bundsförvanter. M. Pn N-n.
Klerus (lat. clérus, av grek, klèros, lott,
arvedel), benämning på dem, som i katolska
kyrkan genom prästerlig invigning skiljas
från folket i gemen (lekmännen). Det finns
en clerus major (präster, diakoner,
subdia-koner, alla med celibattvång) och en clerus
minor (akoluter, exorcister, lektorer och
dörr-vaktare). Genom invigningen får prästen en
character indelebilis (outplånlig karaktär).
Det yttre tecknet på värdigheten att
tillhöra k. är tonsuren. Inom den evangeliska
kyrkan, som hyllar läran om det allmänna
prästadömet, finnes ingen principiell skillnad
mellan k. och lekmän. O. Hpl.
Klèsl, Melchior, se K h 1 e s 1.
Klev (av kliva), ett mindre brant ställe
på en för övrigt tvärbrant bergvägg. Omtalas
särskilt vid västgötabergen. Även själva
bergterrasserna benämnas stundom k. (jfr
Kinnekulle).
Klev, herrgård i Dagsås socken, Hallands
län, 14 km s. ö. om Varberg; 755 har, därav 300
har åker; tax.-värde 335,000 kr. (1927).
Länets lantbruksskola var 1879—95 förlagd här.
Kleva. 1. Socknar, se Kinne-Kleva
och Vil ske - Klev a. — 2. Nickelgruva,
se Ä d e 1 f o r s.
Kleve (C 1 e v e), fordom självständigt
her-tigdöme inom det gamla Tyska riket, beläget
på ömse sidor om Rhen, i n. delen av nuv.
preuss. Rhenprovinsen; omkr. 2,200 kvkm.
Urspr. grevskap, blev K. 1417 hertigdöme,
förenades 1521 med Jülich och Berg men
tillföll efter den jülich-kleveska
tronföljdsstri-den (se Jülich) jämte grevskapen Mark
och Ravensberg Brandenburg (1614). I freden
i Basel (1795) avträdde Preussen landet på
vänstra Rhenstranden till Frankrike och 1805
även den övriga delen. 1814 kom K. åter till
Preussen förutom ett mindre område, som
lades till Gelderland i Nederländerna. Titeln
hertig av K. ingick under pfalziska ättens
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
XI. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
