Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klingenstierna, Samuel - Klinger, Friedrich Maximilian von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
841
Klinger, F. M. v.
842
Samuel Klingenstierna.
vilka ådrogo sig den lärda världens
uppmärksamhet. 1727 reste han utomlands, besökte
filosofen Chr. Wolf i Marburg och mottog av
Jean Bernoulli i Basel intryck, som blevo
bestämmande för hela hans kommande
verksamhet. Under vistelsen i Marburg
utnämndes K. 1728 genom Wolfs bemedling till prof,
i matematik i Uppsala. Han övertog 1750
den nyinrättade professuren i fysik för att
bl. a. föreläsa om »Newtons decouverter».
1752 fick han ständig tjänstledighet, var 1756
—64 kronprinsens informator och fick 1762
statssekreterartitel. Led. av Vet.-akad. 1739.
K:s förnämsta upptäckt är teorien för
akro-matism (se d. o.). K., som själv var en övad
glasslipare, önskade även i praktiken genom
att förfärdiga akromatiska tuber visa sina
teoriers riktighet och vände sig därför till
den berömde optikern J. Dollond för att få
lämpliga glassorter. Varken K. eller hans
lärjunge C. Lehnberg fingo dock de önskade
resultaten, då glasmassan var underhaltig.
Däremot råkade K. (1758) i en häftig
priori-tetsstrid om sin upptäckt med Dollond. 1759
lyckades dock B. Ferrner, en annan av K:s
lärjungar, avfordra Dollond en något skruvad
förklaring, att denne redan 1755 genom F.
Mallet fått meddelande om K:s upptäckter.
K. lär även till slut ha lyckats förfärdiga
fullt användbara akromatiska instrument.
Sina teoretiska arbeten om akromatismen
sammanfattade han i »Tentamen de
definien-dis et corrigendis aberrationibus radiorum
lu-minis» (1762), där även den sfäriska
aberra-tionen tages i betraktande.
K. var Sveriges störste matematiker före den
moderna matematikens genombrott vid mitten
av 1800-talet. Särskilt inom geometrien var
han under sina sista år inne på vägar, som
ett halvt årh. senare förde G. Monge och J. V.
Poncelet till upptäckten av den projektiva
geometrien. Tyvärr blevo K:s flesta arbeten
opublicerade, och vad hans omedelbara och
medelbara lärjungar (P. Elvius, F. Mallet,
D. Melanderhielm, M. Strömer, C. Brisman,
N. Lindblom, Z. Nordmark) läto trycka
föreligger mestadels i täml. obeaktade
disputa-tioner. — Som universitetslärare var K. nära
nog dyrkad av sina lärjungar. Utom ett
tjugutal avh.. (de flesta i Vet.-akad:s och
Vet.-soc:s Handl.) utgav K. blott några mindre
skrifter. Hans efterlämnade matematiska
manuskript ordnades av Mallet för utgivning,
men då riksdagen (1767) på grund av
penningbrist icke beviljade medel härtill, förföll
planen. Största delen av K:s manuskript
förvaras i Uppsala univ.-bibl. — Litt.: »S. K:s
levnad och verk», utg. av Vet.-akad., 1—2: 1
(1919—25; biogr. av H. Hildebrandsson,
skrifter utg. av C. W. Oseen); H. J. Heyrnan,
»S. K. och Fredrik Mallet» (i »Symbola
litte-raria», 1927). H. J. H.
Klinger, Friedrich Maximilian von,
tysk författare (1752—1831). Frankfurtare
liksom Goethe, tillhörde K. en tid dennes
krets, studerade sedan juridik, var anställd
som teaterförfattare
hos A. Seylers
sällskap, deltog som
österrikisk löjtnant i
bayerska
arvföljdskri-get 1778 och gick 1780
i rysk tjänst som
or-donnansofficer hos
storfurst Paul, som
han beledsagade på
en resa i Italien.
Genom duglighet steg
han oavbrutet, vart
chef för adliga ka-
dettkåren och sedan pagekåren, 1803 kurator
för Dorpats univ., adlades 1806 och
utnämndes 1811 till generallöjtnant. —• K.
framträdde som dramatiker med flera stycken, av
vilka »Sturm und Drang» (1776) gav namn
åt hela det skede, som avlöste
upplysningstidevarvet i Tyskland. De äro påverkade av
Shakespeare och Goethes »Götz», vilda,
våldsamma, regeltrotsande och upproriska;
huvudfiguren är en lidelsefull, revolutionär,
»kraftgenial» natur. Efter sin bosättning i
Ryssland skrev K. måttfullare; viktigast äro
hans romaner, »Doktor Fausts lefverne» (1801),
»Rafael de Aquilas» (1803), »Dschafar» (1821),
»Resor före syndafloden» (1799) och
»österländernas Faust» (1831), som äro övers, till
svenska, »Geschichte eines Teutschen der
neuesten Zeit» (1798) och dialogen »Der
Welt-mann und der Dichter» (1798) samt
»Be-trachtungen und Gedanken über verschiedene
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
