Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klinhus (Klenhus) - Klinik - Kliniker - Kliniskt dop - Klink - Klinka - Klinkbult - Klinker el. Klinkertegel - Klinkerfues, Ernst Friedrich Wilhelm - Klinklås - Klinochlor - Klinohumit - Klinometer - Klinoskop - Klinostat - Klint (brant) - Klint, af, ätt - Klint, Eric af - Klint, Eric Gustaf af - Klint, Gustaf af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
847
Klinhus—Klint, G. af
848
Klinhus (K 1 e n h u s), av klina el. klena =
översmeta, hus med flätning av ris, käppar
el. halm, som överdrages med lera. K.
förekomma hos primitiva folk och äro kända i
Europa från förhistorisk tid. Vid
väggfyllningen i allmogens korsvirkeshus har i
sydligaste Sverige själva tekniken levat kvar i
sen tid (se Bostad, sp. 935 och 945). S. S.
Klinik (av grek, kli’ne, säng). 1.
Inrättning för vård och mera långvarig behandling
av sjuka. Vanl. — men numera ej
nödvändigtvis — innefattar begreppet k., att
sjukvårdsinrättningens patienter göra tjänst som
undervisningsmaterial vid den praktiska
läkarutbildningen. — 2. En sjukdoms
symto-matologi och förlopp. — Adj.: Klinisk.
Jfr Poliklinik. E. L-g.
Kliniker, ledare av en klinik (se d. o.).
Kliniskt dop kallades i den äldre kyrkan
ett på sjuksängen (grek. kli’ne) meddelat
nöddop. På synoden i Neo-Caesarea 314 beslöts,
att ingen clinicus (genom sådant dop i
kyrkan upptagen) skulle få vigas till präst. Även
sedan barndopet blivit allmänt, innehöllo
senare kyrkoförordningar länge stadgandet, att
ingen, som undfått k., kunde väljas till
biskop. J. P.*
Klink, se Bordläggning 1 och
Båtbyggnad.
Klinka, nita spik el. naglar i en båt mot
små plåtlappar (klinkbrickor).
Klinkbult, se Bult.
Klinker el. Klinke rtegel, tegel, som
blivit bränt vid så hög temp., att det fått
en glasartad, sammansintrad beskaffenhet.
K. av lera är hårt och klingande samt
motståndskraftigt mot atmosfärilier (se d. o.)
och kemisk inverkan. Det är, i motsats till
vanligt tegel, icke poröst och kan därför
icke uppsuga vatten eller draga åt sig fukt.
Tillverkas i Sverige vid de skånska
lervaru-fabrikerna. Se även Cement, sp. 786. G. H-r.
KlFnkerfues [-fos], Ernst Friedrich
Wilhelm, tysk astronom (1827—84). Blev
1863 prof, vid univ. i Göttingen och 1867
direktor för observatoriet där. K. upptäckte
sex nya kometer. Han behandlade främst
teorierna för planeternas, kometernas och
meteorernas banor. K. utgav en mycket
använd lärobok, »Theoretische Astronomie»
(1872). B-d.
Klinklås, se Lås.
Klinochior [-klå’r], miner., se K 1 o r i t.
Klinohumlt, miner., se H u m i t m i n e r a, 1.
Klinometer (av grek. kli’nein, böja, luta, och
me’tron, mått). 1. (K 1 i n o s k o p.)
Instrument för mätning av ett plans eller en linjes
lutning mot horisonten. — 2.
Instrument för mätning av
ett fartygs krängning och
rullning. Det består antingen
av en pendel jämte
visar-anordning, som indikerar
pendelutslaget (se bild), eller av
ett slags vattenpass, eller
också är det utfört i form av kommunicerande
kärl (se d. o.). På flygplan brukas k. för att
utvisa lutningen såväl kring flygplanets
längdaxel som kring dess tväraxel; vid flygning i
dimma eller dis är k. ett viktigt instrument.
Jfr Gyroklinometer. ö-g.
Klinoskop [-skå’p], se Klinometer 1.
Klinostät (av grek. kli’neln, böja,, vrida, och
stato’s, ställd), en av J. Sachs (se d. o.)
uppfunnen apparat, bestående av ett starkt
urverk, som långsamt kringvrider en axel, vid
vars fria ända en växt fasthålles. K. brukas
för undersökningar över växternas rörelser.
Se Retningsfysiologi. E. S-g.
Klint, en brant och spetsig bergstopp el.
udde, framskjutande parti av en bergmassa.
Klint, a f, svensk adlig ätt. Släkten är
känd från 1500-talet (Kronobergs län). Eric
Klint adlades 1805 med namnet af K.; om
honom och hans son G. af K. se nedan. Dennes
bror Carl af K. (1774—1840) deltog i
krigen 1788—90, 1808—09 och 1814, blev
kon-teramiral 1823 och var 1827—40
generaladjutant för flottan. Hans son Eric Magnus
af K. (1813—77) var 1853—62 chef för
Lant-försvarsdep:s kommandoexpedition, blev 1864
generalmajor, 1875 generallöjtnant och var
1862—71 chef för Andra livgrenadjärreg:tet.
Han var sedan generalbefälhavare i l:a
militärdistriktet. Han var även led. av Första
kammaren (från 1867). Hans kusin Erik
Johan Gustaf af K. (1816—66) gick
1853 i österrikisk tjänst och stupade som
linjeskeppskapten i sjöslaget vid Lissa. Litt.:
A. Nauckhoff, »Ätten af Klint» (1905). (ö-g.)
Klint, Eric af, sjöofficer (1732—1812).
Deltog med stor utmärkelse i kriget mot
Ryssland 1788—90, bl. a. i slagen vid
Högland, Öland och Reval samt i Viborgska
gatloppet. K. blev 1795 lotsdirektör och var
1798—1808 vice landshövding på Gotland.
1782—88 utarbetade han sjökort över
Östersjön, Kattegatt, Finska viken och
Bottenhavet. Han adlades 1805. (ö-g.)
Klint, Eric Gustaf af, sjöofficer (1801
—46), son till G. af K. Blev 1841 kapten vid
flottan, utförde sjökortsarbeten, fortsatte
faderns sjökarteverk och utgav »Lärobok i
na-vigationsvetenskapen med tillhörande
nautiska och logarithmiska tabeller» (1842; flera
uppl.), länge lärobok i navigationsskolorna.
K. omkom som chef vid korvetten
»Carlskro-nas» förolyckande utanför Kubas kust. (Ö-g.)
Klint, Gustaf af, sjöofficer (1771—1840),
son till E. af K. Tjänstgjorde krigsåren 1788
—90 som flaggadjutant, utmärkte sig därvid
som lots och kännare av farvattnen, blev 1790
kapten, 1805 överstelöjtnant och 1812 överste.
Under kriget mot Norge var K. flaggkapten
vid flottan och uppgjorde en operationsplan,
som allmänt gillades men ej i sin helhet
genomfördes. 1814 befordrades K. till
konter-amiral, blev 1825 viceamiral och 1837 ordf, i
Sjöförsäkringsrätten. K. utarbetade och
graverade även delvis ett femtiotal sjökortsplå-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
