Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloakdjur - Kloakgas - Kloapor el. Ekorrapor - Kloasma - Kloasongvägg - Klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
859
Kloakgas—Klocka
860
försgångarna från könskörtlarna mynna tills,
m. ändtarmen i en gemensam hålighet,
kloaken; framför bröstbenet befinner sig ett
T-format skelettstycke, episternum, som
även förekommer
hos ödlorna;
skul-dergördeln innehåller utom skulderblad
och nyckelben ett
väl utvecklat
korpben; kroppstemp. är
ej fullt konstant
utan kan växla med
10—15 grader. Ä
andra sidan äro [-överensstämmelserna-]
{+överensstämmelser-
na+} med däggdjuren
så många, att k.
otvivelaktigt måste
räknas till dem.
Huden är beklädd med
hår (bos
myrpigg-svinet därjämte taggar); den nykläckta ungen
förvaras (liksom ägget under ruvningen) i en
på honans buk belägen yngelpung, i vars
väggar ligga talrika köitlar, vilka avsöndra en
mjölkliknande vätska, som ungen slickar i sig.
Ehuru tänder saknas hos de fullvuxna djuren,
utbildas dock tandanlag, hos näbbdjuret även
mjölktänder; käkarna äro visserligen
hornbeklädda som fåglarnas men bestå av samma
ben som däggdjurens. Slutligen finnas som
hos alla andra däggdjur tre hörselben. K.
omfatta numera endast två fam. med tre
släkten, näbbdjur och myrpiggsvin
(se dessa ord), som förekomma i Australien, på
Tasmanien och på Nya Guinea. Näbbdjurets
mjölktänder visa en påfallande likhet med
tänderna hos de redan under triasperioden
uppträdande Multituberculata, de äldsta kända
däggdjuren. Man har huvudsaki. på denna
grund sökt påvisa en närmare släktskap
mellan k. och dessa. Fossila k. ha påträffats
först i kvartära lager. T. P.
Kloakgas, gasformiga, illaluktande
jäsnings- och förruttnelseprodukter, som förorena
kloaker. De hindras att intränga i
husledningarna genom vattenlås (se d. o.) och bekämpas
genom ventilation av trummorna.
Kloapor el. E k o r r a p o r, Callitrichidae,
en fam. av de brednäsiga aporna. Alla äro
små former, med smala, kloliknande naglar
på alla fingrar och tår utom stortån, som bär
en bred, platt nagel. De äro smält byggda
djur med lång, yvig svans och silkeslen päls.
Alla äro träddjur och förekomma från
Brasilien till Mexiko. Till uppträdande,
levnadssätt och kroppsform likna de närmast
ekorrar. Födan utgöres av frukter och frön samt
insekter, spindlar och smärre ryggradsdjur.
Vanligast är vita silke sapan,
Calli-thrix (llapale) jacchus, som är vit, svart och
rostgul. Den minsta av alla apor,
dvärg-s i 1 k e s a p a n, Callithrix (llapale) pygmaea,
har en längd av omkr. 30 cm, varav hälften
kommer på svansen. T. P.
Kloa’sma, med., se Leverfläck.
Kloaso’ngvägg, dets. som cloison (se d. o.).
Klocka. 1. För ringning avsett metallred-
Klocka i Saleby,
Västergötland, daterad 1228.
skap, format som en djup, omvänd skål.
Ljudet frambringas antingen genom en i öglan
i k:s botten upphängd kläpp eller, såsom
på slagklockor, genom hammarslag utanpå.
K. uppbänges i
kronan, som är
sammangjuten med
bottnen och vars
övre del infälles i
k 1 ock st oc k e n, en
horisontal bjälke,
som kan vridas och
medelst trampor
eller rep sättas i
rörelse. Styrka,
välljud och ton bero
på form och
klock-metallens sammansättning (se
K 1 o c k m e t a 1 1).
En spräckt k. kan
numera lagas och
återvinna förlorad
klaner.
Redan forntidens
folk i öster- och
Västerlandet an-
vände smärre klockor i och utanför
kult-bruk. Den tidigaste västerländske
auk-torn för kyrkklockor är Gregorius av Tours
(d. omkr. 594), som kallar k. signum
(bibehållet i medeltida språkbruk). — Tidigt
före-kommo på Irland små handklockor av smidd
metallplåt, liknande skällor. Med iro-skotska
missionen spriddes bruket av k. till
kontinenten. Det medeltidslatinska clocca (ty.
Glocke, fr. cloche) härstammar kanske från
Irland. På Karl den stores tid var bruket
av k. allmänt i Västerlandet och spriddes nu
även i österländska kyrkan. Äldst berättas
om k. i Norden i samband med Ansgars mission.
Efter skällans primitiva typ kom den
bi-kupsformiga, varav några få (från 1100-talet)
bevarats i Norden: i Sverige är en funnen i
Roslagen under plöjning, troligen från S:t
Karlungs nu raserade kyrka. Sveriges
sannolikt äldsta klockbilder finnas på en
uppländsk runsten i Hargs socken och på
Skogtapeten (Hälsingland). Den äldsta arkivaliskt
kända k. i Sverige är en i Västerås-Barkarö
från 1098, nu genom vådeld nedsmält. Under
1200-talet moderniserades formen; inskrifter,
vanl. runt klockhalsen, blevo vanliga, i
utlandet latinska men på Sveriges äldsta
daterade k., Lillklockan i Saleby, Västergötland,
svenska med runor. 1300-talets svenska
klock-inskrifter äro i regel med majuskler; senare
blir minuskelskrift vanlig. Dock götos här
under hela medeltiden talrika k. utan
inskrift, en del t. o. m. utan eljest vanliga
korstecken. Som ornament förekomma ofta
avtryck av vapen, sigill, mynt samt bo-,
gju-tare- och pilgrimsmä rken, på äldre k. även
figurteckningar, gjorda på fri hand. Från
1500-talets slut äro inskrifterna vanl. i
antikva-typer, i regel med årtal; de få senare allt
vidlyftigare uppräkningar av donatorer och
myndigheter, oftast även bibeltexter och
psalmverser.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
Skuldergördeln hos ett
vattennäbbdjur. S skulderblad,
O överarmben, R korpben,
Sb nyckelben, B bröstben,
Vb episternum, Ri revben.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
