Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klockgjutning - Klockgroda - Klockhoff, Daniel - KLockhoff, Oskar - Klockljung - Klockmetall el. Klockbrons - Klockpolyp - Klockrike - Klockringning - Klockskatt - Klockspel - Klockstapel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
863
Klockgroda—Klockstapel
864
på klockans yta, samt där utanför bygger
en löstagbar mantel, i vars insida dickelns
ytform avbildas. Manteln avlyftes, dickeln
lösbrytes från kärnan, varefter manteln åter
påsättes. I mellanrummet mellan mantel och
kärna ingjutes sedan klockmetallen, som får
långsamt svalna,. Jfr G j u t n i n g. G. H-r.
Konsten att gjuta klockor har småningom
utvecklats. De första klockgjutarna
voro munkar. I Stockholm verkade på
1300-talet magister Hedenricus S t o k
hol-rn e n s i s; dennes arbeten ha bevarats i
Uppland och Södermanland. Något senare
götos klockor där även av grytgjutaren Hans
R ä f. Flera medlemmar av familjen B o s e,
bosatta i Stockholm, goto välgjorda klockor
i början av 1500-talet, bevarade i Uppland,
Västmanland och Västergötland. Den
berömdaste klockgjutarsläkten i Stockholm är
M e y e r (se d. o.). F. n. arbeta i Sverige
endast två klockgjuterier. M. Ä.
Klockgroda, Bombinätor bombinus, tillhör
fam. Discoglossidae av de stjärtlösa
groddju-ren. Den är 4—5 cm lång, ovan grågrön,
undertill biåsvart med bjärt mönjeröda fläckar.
I Sverige finnes k. endast i s. Skåne. Lätet
under parningstiden liknar svag klockkla,ng. T.P.
Klo’ckhoff, Daniel, författare (1840—67),
student i Uppsala 1859, fil. dr och docent i
estetik där 1866. Lärjunge till C. J. Boström,
skrev K. »Om den pantheistiska esthetiken»
(1864) och »Om det tragiska» (1865), två
ganska självständiga undersökningar. K.
tillhörde Namnlösa samfundet, och hans lyrik
är ideellt ljus och förhoppningsfull. »Dikter»
och »Efterlemnade skrifter» (med biogr. av
C. D. af Wirsén) utkommo 1871. R-n B.
Klo’ckhoff, Oskar, språkforskare (f. 1850
^/a), kusin till D. K. Han blev fil. dr och
docent i nordiska språk i Uppsala 1877, lektor
i Sundsvall 1884 och var lektor i Linköping
1891—1916. K. har författat gedigna avh.
över flera isländska fornsagor,
Eufemiavi-sorna, Samsonvisan och Didriksvisan m. m.
och ett arbete om relativsatsen i äldre
forn-svenska (1884).
Klockljung, bot., se E r i c a.
Klockmetall el. K 1 o c k b r o n s, en i
kyrkklockor använd, gulgrå, lättsmält
bronslegering med vitt, finkornigt brott.
Sammansättningen av typisk k. är 80 delar koppar och
20 delar tenn. Sådan metall kallades förr
även malm. Klockor ha även med viss
framgång tillverkats i stålgjutgods. G. H-r.
Klockpolyp, zool., se N ä s s e 1 d j u r.
Klockrike, socken i Östergötlands län,
Bobergs härad, på östgötaslätten, n. v. om
Linköping; 35,52 kvkm, 1,140 inv. (1929).
Begränsas i s. ö. av Svartån. 2,195 har åker,
1,138 har skogs- och hagmark. Egendomar:
Hassla, Karstorp, Valstad m. fl. Ingår i K.
och Brunneby pastorat i Linköpings stift,
Gullbergs och Bobergs kontrakt.
Klockringning utfördes i äldsta tider av
prästen eller någon andlig av lägre grad, även
munkar (jfr Klockare). Under medeltiden
ringdes bl. a. 1) vid alla tidegärder och mässor;
2) vid vissa högtider; 3) en serie olika
dödsringningar; 4) världsliga ringningar (i
städerna »ur och i vård»), Örebro möte (1529) sökte
begränsa ringning »allenast därtill, att folket
skall kallas samman». Även Uppsala möte
1593 sökte, ehuru förgäves, göra ytterligare
inskränkningar, bl. a. av daglig böneklämtning.
Nuv. ringningar i Sverige, som mera bero av
sedvänja än lagbestämmelser, kunna härledas
från medeltidskyrkans bruk. Efter dödsfall
ringes, särskilt i s. och v. Sverige,
själaringning, eljest vanl. flyttad till
påföljande söndag och kallad
tacksägelseringning. På vissa håll bibehålies g r a
v-öppningsringning. Allmänt
förekommer begravningsringning före och
efter jordfästningen. De spridda stadgandena
om ringning i gällande kyrkolag (i kap. 2,
12, 18, 24), mest detaljerade för städerna och
numera delvis antikverade, ha ej ansetts mer
normerande, än att ringsederna självständigt
utvecklats, ökats eller inskränkts, i olika
landsändar. Jfr K 1 ä m t n i n g.
I tornen hänga av ålder klockorna i vanl.
av ek hoptimrade klocks t o 1 ar.
Upphäng-ning i vinkelaxlar inbesparar väl arbetskraft
men är fördärvlig för ljud och klockor.
Ut-svängningen sker då blott till halv höjd,
varvid klockan slås mot kläppen i st. f. att
denna vid full uppringning skall anslå
klockan. Användandet av moderna kullager och
elektriska motorer möjliggör numera full
uppringning även av de största klockor. M. Å.
Klockskatt, gärd av kyrkklockor, pålagd
under Gustav Vasas tid för slutbetalning av
rikets skuld till Lybeck. På rådsmöte i
Uppsala jan. 1530 beslöts, att en klocka skulle
uttagas av varje kyrka, kapell och kloster i
rikets städer, köpstadsmännens samtycke
inhämtades, och i juli voro de flesta klockorna
insamlade. På rådsmöte i Örebro jan. 1531
beslöts att även avfordra landsförsamlingarna
k., och kungliga ombud sändes att därom
förhandla i orterna. I allm. skulle socknen
avlämna sin största klocka eller lösa den med
koppar eller i penningar. Socken, som ägde
en enda klocka, finge erlägga halv lösen.
Påbudet väckte motstånd på flera håll och i
Dalarna formligt uppror (se D a 1 u p p r o r,
sp. 399). V. S-g.
Klockspel. 1. (Fr. carülon.’}
Musikinstrument, bestående av olika stämda klockor, vilka
bringas att ljuda genom hammarslag. Under
medeltiden brukades k. i mindre format i
kyrkomusiken. Senare fingo de sin plats i
kyrktornen. Särskilt de vackra k. i Holland
och Belgien voro vida kända på 1600-talet.
Vid samma tid kommo de även till Danmark
och Sverige. 1663 fick Tyska kyrkan i
Stockholm sitt första k. I våra dagar ha även
rådhuset i Köpenhamn och stadshuset i
Stockholm k. I äldre orglar från 1600-talet
förekomma ofta k. Litt.: K. Walter,
»Glocken-kunde» (1913). — 2. I den moderna orkestern
kallas ofta metallofonerna (stämda
metallplattor) för k. T. N.
Klockstapel, i närheten av kyrka uppförd,
fristående, tornliknande bjälkställning, ofta
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
