Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klorofyll, Bladgrönt - Klorofyllin - Klorofyllkorn, Kloroplaster - Kloros - Klorpikrin - Klorsilver, Silverklorid - Klorsyra - Klorsyrat kali - Kloruremi - Klorvatten - Klorväte, Klorvätesyra - Klorzink - Klorzinkjod - Klose, Friedrich - Klosett - Klosländor - Kloster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
873
Klorofyllin—Kloster
874
syror på k. utlöses däremot k:s magnesium,
varvid f e o f y t in er uppstå, vilka genom
inverkan av alkali spjälkas i fytol och
feofor-biner; feoforbin a kallas fytoklorin, feoforbin
b kallas fytorhodin. Borttagas
karboxylgrup-perna ur dessa ämnen, uppstår etioporfyrin (se
F i s c h e r, H., och Porfyriner). H. E.
Klorofyllin, se Klorofyll.
Klorofyllkorn, Klo rop 1 a ster, de
klorofyllförande kromatoforerna i växtcellen, se
Assimilation och K r o m a t o f o r e r.
Kloros [-å’s]. 1. (Med.) Se Bleksot. —
2. (Bot.) Av bristfällig klorofyllbildning
förorsakad sjuklig förändring hos växter,
varigenom normalt gröna delar bli gulaktiga till
vita. K. kan ha flera orsaker, t. ex. brist på
ljus (jfr Etiolerade), värme eller vissa
näringsämnen, ss. järn, kali el. kväve, stark
kalkanhopning i jorden, vissa
infektionssjukdomar (jfr Mosaiksjuka) el. ärftliga
anlag. Th. Lfs.
Klörpikrln, se Giftgaser.
Klorsilver, Silverklorid, se
Silverföreningar.
Klorsyra, se Klorföreningar.
Klorsyrat kali, se Kaliumföreningar.
Klörureml (av klor och u r e m i, se d. o.),
den form av urinförgiftning, som orsakas av
bristande utsöndring av koksalt genom
njurarna. Det stagnerade koksaltet binder
vatten och har till följd vätskeansamling (ödem)
i organ och vävnader. E. L-g.
Klorvatten, se Klor.
Klorväte, Klorvätesyra, se
Klorföreningar.
Klorzink, se Zinkpreparat.
Klorzinkjod, se Zinkföreningar.
Klose [klå’zo], Friedrich, tysk
tonsättare (f. 1862), elev av Bruckner. Lärare vid
konservatoriet i Basel och efter 1907 vid
akad. i München, sedan 1920 bosatt i Schweiz.
K. har i nyromantisk anda skrivit en mängd
större körverk (»Die Wallfahrt nach
Kev-laar», »Vidi aquam», »Der Sonnegeist») och
den högt skattade operan »Ilsebill», även
orkesterverk, kammarmusik m. m. — Litt.:
H. Knappe, »F. K.» (1921). T. N.
Klose’tt (eng. closet), avträde. I den
tekniska hygienen skiljer man mellan två
huvudslag: torrklosett och
vattenklo-sett. Den förra innebär latrinets
uppsamling i en tät behållare inom klosettstolen och
förutsätter periodvis skeende utbyte av den
fyllda behållaren mot en tom. Den senare
(eng. water closet, förk. W. C.) är inrättad
för exkrementens omedelbara nedspolning i
kloaken samt består av ett sittbäcken,
spol-cistern och nödiga rörledningar.
Spolcister-nen är i sin enklaste form en vattenbehållare,
varur den för en spolning av bäckenet
behövliga vattenmängden nedtappas genom en
ventil, påverkad av en vipparm, vars utslag
åstadkommes genom dragning i armens ena
skänkel, som därför är försedd med kedja
och handtag. Åtskilliga anordningar äro
uppfunna för att åstadkomma ljudlös spolning;
vanl. begagnas härvid vattenstrålvakuum för
att suga bäckenet tomt. W. C. är den mest
hygieniska av alla hithörande metoder men
fordrar goda vatten- och avloppsledningar
samt ett mycket noggrant rörarbete. G. H-r.
Klosländor, Meco’ptera, en nätvingarna
(Neu-roptera) närstående ordning. Djuren
utmärkas av ett långt, näbblikt utdraget huvud,
antennerna äro mångledade, trådlika,
vingarna äro täml. stora med fulltaliga längsribbor,
förbundna med flera tvärribbor. Bakkroppen
är i spetsen hos hanen ombildad till ett
klo-formigt parningsorgan. Förvandlingen är
fullständig, larverna leva i marken som rovdjur.
I Sverige finnas fem arter; den vanligaste är
Panorpa communis. I. T-dh.
Plan av Värnhems klosterkyrka och lämningarna
efter klosterbyggnaderna. III klostergården, IV
korsgången, V brunn (lavabo), VI sal med kolonner,
VII förstuga, VIII kök, IX förrum, X matsal,
XI sakristia, XII kapitelsal, XIII parlatorium, XIV
förstuga, XV samlingssal, XVI abbotshus.
Kloster (av lat. cldu’strum, avstängd plats)
kallas en byggnad eller rättare ett komplex
av byggnader, vari ett antal män (munkar)
eller kvinnor (nunnor) lever tillsammans
efter en bestämd regel. Alltsedan den
tidigaste medeltiden ha dessa klosterbyggnader
uppförts efter i huvudsak samma plan: ett
rektangulärt byggnadskomplex med en
fyrkantig plats (klostergården) i mitten. En
flygel upptages av klosterkyrkan, de andra av
kapitel- el. konventsalen (i vilken k:s
angelägenheter dryftas), av matsal (refectorium)
och av sovsal (dormitorium), bibliotek, celler
o. dyl. Klostergården omgives av den s. k.
korsgången (en överbyggd gång med
arkader ut mot klostergården).
Birgittinklost-ren, som inrymde såväl munkar som nunnor,
förläde dessas byggnader på var sin sida om
kyrkan. I fråga om detaljanordningarna och
utsmyckningen rådde stor olikhet i de olika
k. — Litt.: J. Schlosser, »Die abendländische
Klosteranlage des früheren Mittelalters»
(1889); V. Lorenzen, »De danske klostres
byg-ningshistorie» (1912 ff., hittills 9 bd;
skild
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
