Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloster - Kloster (Eskilstuna) - Kloster, S:t Peters kloster (Lund) - Kloster (Kopparbergs län) - Klosterarbete - Klosterlasse - Klostermann, Erich - Klostermann, Heinrich August - Klosterneuburg - Klosterskolor - Klosterverken - Klosterväsen el. Munkväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
875
Kloster—Klosterväsen
876
rar även de skånska klostren). Jfr
Klosterväsen oeh bild på pl. till art. F o r
n-kristen konst. Hg Pl.
Kloster, församling i Eskilstuna (se d. o.,
sp. 1036), på östra sidan av Eskilstunaån;
9,376 inv. (1929). Inkorporerades 1907.
Kloster, S:t Peters kloster,
församling i Lund (se d. o.).
Kloster, bruksegendom i Husby socken,
Kopparbergs län, nära Klosteråns utlopp i
Flinesjön. Se Klosterverken.
Klosterarbete, eg. i kloster utfört arbete;
benämning på ett noggrant och tålmodigt
utfört finare handarbete.
Klosterlasse, se Laurentius N i c o 1 a i.
Klostermann [klå’-], E r i c h, tysk teolog
(f. 1870), son till H. A. K. Blev e. o. prof,
i Kiel 1907, var 1911—18 prof, i Strassburg
och är sedan 1921 prof, i Münster. K. är en
framstående textkritiker i fråga om äldre
kyrkofäders skrifter samt har utgivit
evan-gelieförklaringar (i samlingsarbetet
»Hand-buch zum Neuen Testament»). S. A. F.*
Klostermann [klå’-], Heinrich August,
tysk teolog (1837—1915), prof, i G. T:s
exe-getik i Kiel 1868 och framstående
bibelforskare. Han utgav flera betydande arbeten
inom den gammaltestamentliga textkritiken
och sammanfattade sin egenartade
uppfattning av Israels historia i »Die Geschichte des
Volkes Israel» (1896). S. H-r.
Klosterneuburg [klä’starnåibork], stad i
Nedre Österrike, vid Donau, 10 km ovan
Wien; 14,066 inv. (1923). På en höjd ligger
Augustine* Korherrstiftet K., »det
österrikiska Escorial», grundlagt 1114 av Leopold
III. I klosterkyrkan (invigd 1136) det
berömda Verdunaltaret (1181).
Klosterbyggnaderna nybyggdes 1730—55 och skulle även
vara residens för kejsar Karl VI.
Klosterskolor, läroanstalter i klostren,
närmast för blivande munkar men
tillgängliga även för barn, som uppfostrades till
andra kall. K. funnos redan på 300-talet.
Den store nydanaren var Caesarius av Arles,
vilken som k:s mål satte en förening av
världslig och kristlig bildning. Genom Karl den
stores skolordning 787 ålades varje kloster att
inrätta en skola. Synoden i Aachen 817
bestämde, att i klostren skulle tinnas blott
skolor för blivande munkar (scho’lae inte’rnae};
de övrigas undervisning förlädes till skolor
strax utanför klostermurarna (scho’lae
ex-te’rnae). Undervisningen kom småningom att
omfatta »de sju fria konsterna» (tri/vium och
quadri’vium), varpå den teologiska lärokursen
sedan kunde bygga. Litt.: O. Charling,
»Medeltidens klosterskolor» (i »Redogörelse för
läroverken i Örebro och Askersund 1903/4»,
1904). Hg Pl.
Klosterverken, järnverk med anläggningar
dels vid Långshyttan (masugnar,
bessemer-och martinugnar, elektrostålverk, valsverk
m. m.), dels vid Stjärnsund (valsverk,
plåtslageri och manufaktursmedja). Äges av
Klosters a.-b., anläggningarna arrenderas och
drivas av Fagersta bruks a.-b. (se
Fager
s t a). — Det gamla Klosters bruk omfattade
vid mitten av 1800-talet ett antal
masugns-och smedjedelar i Klostertrakten med
Långs-hyttan som centrum. Klosters a.-b. bildades
1871 och förvärvade därvid åtskilliga andra
bruksegendomar, däribland Stjärnsund (se
d. o.); tax.-värde tills. 7,685,700 kr. (1927),
därav för jordbruk 3,821,200 kr. 1918—23
tillhörde K. det sistnämnda år upplösta
Stockholms Kullager a.-b. G. H-r.
Klosterväsen el. M u n k v ä s e n är en
allmän religionshistorisk företeelse. Det
framträdde som reaktion mot sedligt-religiös
för-slappning och abnormt kulturtillstånd redan
i forntidens olika orientaliska religioner och
finnes ännu i t. ex. buddismen. Det kristna
munkväsendet är en självständig produkt av
olika samverkande orsaker, även om tankar
från den utomkristna världen inverkat.
Grundläggande var uppfattningen om asketiskt liv
som en högre form av sedlighet. Redan vid
slutet av 200-talet fanns ett stort antal
yrkesasketer, särskilt i Egypten. Därtill kom,
att kyrkans stigande förvärldsligande ingav
många asketiskt inriktade kristna den
uppfattningen, att man kunde rädda sin själ
endast genom att helt bryta med det kristna
samfundslivet. Slutligen tvang det sociala
nödläget många att fly ut i öknen (èremos)
för att där leva, som eremiter (anakoreter). Så
blev eremitlivet munkväsendets första
form. Full utveckling nådde detta genom
koptern Antonius (d. 356), som gav
upphov till en mängd fria eremitkolonier i
Egypten och därför kallats »munkväsendets fader».
Rörelsens egentlige organisatör blev P a c h
o-m i o s (d. 346), som vid Tabennese skapade
det första klostret genom att utbyta
eremit-boningarna mot ett slutet hus (lat.
clau’st-rum), omgivet av en mur och gemensamt för
de enskilda munkarna. En gemensam regel
gällde för alla klostrets i gemenskap levande
invånare (cenobiter; av grek, koinöbion,
plats, där man lever tillsammans). Under
Pachomios’ ledning uppväxte en verklig
klos-terkongregation med gemensam ekonomisk
organisation; även nunnekloster organiserades
av honom. Från Egypten spred sig kloster- och
eremitlivet till Sinaihalvön, Palestina, Syrien
och Mindre Asien. Mot den barbariska
asketismen i det egyptiska munkväsendet kom
en sund reaktion genom Basileios den
store (d. 379), vars regler ännu bilda
underlaget för det grekiska k. Han ställde
munkarna under kyrkans kontroll och höjde deras
kulturnivå. Han satte klosterlivet högre än
eremitlivet, gav askesen en mer biblisk
inriktning, införde en viss prövotid (novitiat)
och gjorde munklöftet bindande för livet. I
östern blomstrade eremit- och klosterlivet
bredvid varandra, tills lustinianus’
lagstiftning gjorde cenobitlivet till det enda lagliga.
Under 400- och 500-talet var Palestina k:s
huvudområde; därvarande eremiter och kloster
sammanslöto sig till var sin kongregation
under en exark el. arkimandrit.
Sedan Egypten och Palestina kommit under
islam, blevo Konstantinopel och senare Athos
— det första klostret anlades där 963 —
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
