Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knop - Knopp - Knoppfjäll - Knoppläge, Estivation - Knoppning - Knorr, Ludwig - Knorrhanesläktet - Knorring, von Knorring, ätter - Knorring, Sophie von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
899
Knopp—Knorring
900
av vilka de vanligaste äro: överhand
s-knop (bild 1), som slås på en lina för att
hindra den att rappa ur sig, r å b a n d
s-knop (bild 2), som sammanknyter två linor,
h a 1 v s 1 a g, ett eller två kring egen part
eller om annat tåg, rundhult el. dyl. (bild
3), rundtörn med två halvslag, nyttjas
för att fastgöra en lina kring pollare,
rundhult m. m. (bild 4), t a 1 j e r e p s k n o p,
schåareknop, enkel och dubbel, nyttjas
vid ändan av tåg, som äro utsatta för hård
påfrestning; fallrepsknop nyttjas på
fallrep. Se även Knut, sp. 907, och Stek.
— 2. Mått på fartygs hastighet; 1 knop = 1
nautisk mil (1,852 m) i tim. Jfr Logg och
Nautisk mil. ö-g.
Knopp (lat. ge’mma), bot., ett ännu ej
utvecklat skott, bestående av en kort stamdel
och därpå sittande bladämnen. Efter deras
ställning skiljer man på toppknoppar,
som sitta i spetsen av stam el. grenar, b 1 a
d-vecksknoppar, som sitta i bladvecken,
och biknoppar, som anläggas på
stammen utanför bladvecken eller på rötter och
blad. Hos träd el. buskar i länder med
kallare el. torrt klimat äro de k., som
utveckla sig vidare först under följ,
vegetationsperiod (vinterknopparna), vanl. skyddade
av knoppfjäll. Vanl. sakna de klorofyll,
och ofta äro de försedda med korkvävnad,
beklädda med luftförande hår el. överdragna
med gummi el. harts. — I hortikulturen
kallas knoppar, som utvecklas till skott, ofta
»ögon». Om bulbill, dets. som groddknopp,
se Groddknoppar. G. M-e.
Knoppfjäll, bot., se Knopp
Knoppläge, Estivatiön (lat aestivätio),
det läge, som blad i samma krans intaga i
förhållande till varandra i knoppen. Beröra
de endast varandra med kanterna, säges k.
vara kantlagt (valvat), täcker kanten av
ett blad bredvidliggandes (som tegelpannorna
i ett tak) tegellagt (imbrikat). Se vidare
Blomma. G. M-e.
Knoppning, biol., se Fortplantning.
Knorr, Ludwig, tysk kemist (1859—1921),
prof, i Jena, upptäckte 1884 antipyrinet.
Knorrhane, Trigla gurnardus.
Knorrhanesläktet, Tri/gla, tillhör de
kind-pansrade benfiskarna. Till k. hörande former
utmärkas av stort, med skrovligt pansar klätt
huvud, två ryggfenor och stora bröstfenor,
vilkas tre första strålar äro fria, rörliga och
tjänstgöra som ett slags extremiteter, då
fiskarna förflytta sig på bottnen. Då de
dragas upp ur vattnet, låta de höra ett knorrande
läte, trol. åstadkommet med simblåsan.
Knorrhanen, knoten el.
gnoding-e n, T. gurnardus, allmän vid västkusten,
an
träffas i Östersjön till Blekinge. Den är
brun, kan bli 4 cm lång och har en rad
benknölar längs sidolinjen. Röd knoten,
T. pini, är mindre, ljusröd och med slät
sidolinje. Den har sydligare utbredning men har
några gånger anträffats vid västkusten.
Fen-knoten, T. lucerna, kan bli omkr. 0,5 m
lång, finns i hela ö. Atlanten och anträffas
stundom vid Bohuslän. T. P.
Knorring och von Knorring,
svenskfinländska och baltiska ätter, härstammande
från Henrik v. Knorr, som 1530 levde i
Kurland. Ursprunget torde vara gemensamt med
en släkt v. Knorr frän Eichsfeld i Thüringen.
Två ättlingar till Henrik v. Knorrs äldre son
Johan, majorerna Frans Henrik och
Carl Reinhold v. K., introducerades
1756 på sv. riddarhuset. Av ättlingar till
hans andre son, Henrik, blev
överstelöjtnanten Stefan Fredrik 1672 introducerad
med namnet Knorring, och dennes broder
överste Göran Johan v. K. (1657—1726)
blev 1720 frih. von K. En den sistnämndes
ättling blev make till Sophie v. K. (se nedan).
En sonson till F. H. von K. var
överstelöjtnanten Erik Oscar v. K. (1822—91), känd
som skriftställare och tonsättare. Bland
ättmedlemmar i Finland märkas prosten Frans
Peter v. K. (1792—1875), kyrkoherde i
Finström, som utgav ett arbete »Gamla
Finland» (1833), samt dennes broder Eugen
Theodor v. K. (1812—74), som 1863 blev
prokurator och 1867—74 var led. av senaten,
sist som v. ordf, i justitiedep.; utgav 1858
Finlands första adelskalender. H. E. P.
Knorring, Sophie von, författarinna
(1797 29/8—1848 13/a), dotter till
hovmarskalken C. G. Zelow, fick en synnerligen vårdad
uppfostran. 1816 f rånryck tes henne genom
bråddöd den frände,
vid vilken hon tidigt
fäst sig; 1820 gifte
hon sig med majoren,
sedermera översten S.
K. von Knorring;
familjen var bosatt i
Västergötland. Hon
angreps 1827 av
lungsot. som efter
långvariga lidanden
ändade hennes liv.
Redan 1829 fullbordade
hon sin första roman,
»Cousinerna», som
ut
gavs först 1834 och anonymt, liksom hennes
följ, arbeten: »Vännerna» (1835), »Qvinnorna»,
»Axel» och »Illusionerna» (1836),
»Stånds-paralleler» och »Tante Lisbeths 19:de
testamente» (1838), »Skizzer» (1841; 1845),
»Förhoppningar» (1843), »Torparen och hans
om-gifning» (s. å.). »Bref till hemmet» (1847)
återge tyska reseintryck. Tillbakasatt för
Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén,
var fru K. dem överlägsen i psykologisk analys
men saknade litterär skolning och
utvecklande miljö. Hennes egentliga område var de
aristokratiska kretsarna och deras
sällskapsliv — dock skildrade hon även sakkunnigt
prästgården, torpstugan och borga rhemmet.
Hennes huvudfigur var den älskande kvinnan
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
