Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Knut Eriksson (svensk konung) - 2. Knut Långe (Holmgersson) - 1. Knut den store (dansk konung) - 2. Knut den helige (dansk konung) - 3. Knut (Magnusson, dansk konung) - 4. Knut VI (Valdemarsson, dansk konung) - 1. Knut Lavard (dansk prins)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
909
Knut
910
Tyskt inflytande började under hans
regeringstid alltmer göra sig gällande i Sverige.
K. dog 1196 (el. 1195) och begrovs i
Värnhems klosterkyrka. Av K:s barn blev sonen
Erik sedermera konung och dottern Sigrid
g. m. Birger Brosas son Knut jarl.
2. K. L å n g e var trol. samme man som
den KnutHolmgersson, vilken omtalas
i mitten av 1220-talet, och således besläktad
med Erikska ätten. Genom slaget vid Olustra,
1229, ryckte han till sig Sveriges krona, som
han behöll till sin död, 1234. Om K:s son
Holm ger se d. o. K. H. K. (S. T-g.)
Knut (da. Knud), danska konungar.
1. K. den store (d. 1035) var son till
Sven Tveskägg och den polska prinsessan
Gunhild, som förut varit g. m. Erik
Seger-säll. K. var med på faderns Englandståg men
måste efter dennes död 1014 återvända. K:s
bror Harald blev dansk konung, och K. drog
med en ny här till England 1015,
besegrade den angelsaxiske konungen Edmund och
delade med honom riket. Då Edmund dog
s. å., blev K. 1017 vald till konung över hela
England. 1018 dog Harald, och K. erhöll även
Danmark men förblev framför allt upptagen
av sitt engelska välde, som han konsoliderat
genom att 1017 äkta Emma, änka efter
Ethel-red II. Efter utkrävande av en ofantlig
da-negäld hemförlovade K. vikingahären, i
vilken även svenskar deltagit, hävdade som
re-gent engelsk lag, stödde kyrkan och tog
angel-saxaren Godwin (se d. o.) till jarl. K.
upprättade en stark stående här (thegnlid). K.
hade arvskrav på Norge, där Olof
Haralds-son blivit konung. K. slog denne och hans
bundsförvant konung Anund av Sverige i
Helgeån 1026. K., som i Rom övervar Konrad
II:s kröning, förde s. å. titel av bl. a.
norrmännens konung och »konung över en del av
svearna»; likaså kallas han på mynt svearnas
konung. Han synes sålunda ha vunnit någon
del av Sverige och fick reellt väldet över
Norge, sedan Olof 1030 stupat vid Stiklestad.
I Norge satte K. sin oäkta son Sven
Alfifas-son som konung. Denne fördrevs 1035; s. å.
avled K. i Shaftesbury och begrovs i
Winchester. Utom Sven hade K. sonen Harald
Harfot (se H a r a, 1 d, sp. 539) samt med Emma
sonen Hardeknut (se d. o.) och dottern
Gunhild, g. m. kejsar Henrik III. Litt.:
»Scrip-tores minores historiæ Danicæ», 2 (utg. av M.
C. Gertz, 1918—20); två uppsatser av L.
Wei-bull i Hist. Tidskr. för Skåneland, bd 4 (1910);
L. M. Larson, »Canute the great» (1912); C.
Weibull, »Sverige och dess nordiska
grann-makter» (1921; med rik bibliogr.). B. H-d.
2. K. den helige (d. 1086), oäkta son
till Sven Estridsen, som var systerson till
Knut den store. Vid tronstrid efter Svens död
1076 blev K:s bror Harald Hen konung; då
denne dött 1080, besteg K. Danmarks tron.
Han stödde kyrkan, bl. a. genom en stor
donation 1085 till Laurentiidomen i Lund,
och sökte genomföra tionde. I samband med
rustningar till ett Englandståg lät K. fängsla
sin bror Olof, som fången sändes till K:s
svärfar i Flandern. Då utbröt uppror i
Jylland, K. flydde till Fyn, men folket dräpte
honom och hans bror Bengt 10 juli 1086 i S:t
Albans kyrka i Odense. Hungersnöden under
K:s efterträdare kom K:s regering att framstå
i ljusare dager; hans dödssätt gav honom
maityrglans. Järtecken ansågos ha skett vid
hans grav, och folkstämningen svängde om
till K:s fördel, ehuru ej utan motstånd. En
i Odense om K. uppvuxen litteratur visar
stegrad legendutveckling, medan
Roskildekrö-nikan är fientlig mot K. Redan 1095 fördes
K:s stoft till den nybyggda kyrkan i Odense,
vilken fick hans namn. Erik Ejegod
utverkade K:s kanonisering, och dennes ben
skrinlädes 19 april 1101. Han räknas som
Danmarks skyddshelgon. K. var g. m. Edele
(Adelheid) av Flandern, som efter mordet på
K. återvände dit med sonen Karl den danske
(se K a r 1, sp. 387). Litt.: M. C. Gertz, »Knud
den helliges martyrhistorie» (1907) och »Vitæ
sanctorum Danorum» (1908—12); C. Weibull,
»Saxo» (1915); L. Weibull, »Nekrologierna
från Lund, Roskildekrönikan och Saxo» (i
Scandia, I, 1928); uppsats i dansk Hist.
Tidsskr. 9: 2 (1921) av A. Köcher och 9: 3
(1924) av L. Weibull. B. H-d.
3. K. (Magnusson, d. 1157), son till
prins Magnus Nilsson och Rikissa av Polen.
Den föga betydande K. valdes 1146 till kung
i Jylland och deltog därpå jämte Valdemar
i tronstriden mot Sven Grathe, som 1157 lät
mörda K. Han var g. m. en dotter till
Sverker d. ä. Av K:s oäkta barn märkas Nils
(d. 1180), dyrkad som helgon ehuru ej
kanoniserad, och Valdemar, biskop i Hedeby.
4. K. VI (V a 1 d e m a r s s o n; 1163—1202),
son till Valdemar den store och Sofia av
Ryssland. K. kröntes till konung, då farfaderns
(Knut Lavard, se nedan) ben skrinlädes 1170,
och blev regent efter sin fader 1182. K. var
kyrkligt sinnad. Han lät sig mest ledas av
Absalon (se d. o.) och sin bror Valdemar
(Sejr). Ett i Skåne ånyo utbrutet
bondeuppror kuvades av Absalon, som 1184 också
besegrade hertig Bogislav av Pommern, varefter
K. antog titeln vendernas konung (rex
sela-vorum), som alltsedan bibehållits i danska
konungatiteln. Då K:s kusin biskop
Valdemar i Hedeby gjort uppror, besegrades han
1192 av K:s bror Valdemar, som 1201
erövrade även Holstein. K. var g. m. Gertrud,
dotter till Henrik Lejonet. B. H-d.
Knut (da. Knud), danska prinsar.
1. K. L a v a r d, hertig (d. 1131), son till
Erik Ejegod och Bodil. K. uppfostrades hos
Skjalm ’Hvide och Lothar av Sachsen. Från
Slesvig stred K. som dansk hertig mot den
vendiske fursten Henrik. Enligt kronisten
Helmold (se d. o.) köpte K. efter Henriks död
av Lothar kungadömet över obotriterna som
dennes vasall och erövrade sedan deras
område. K. omgav sig med en stark hird, som
gav honom tillnamnet Lavard (samma ord
som eng. lord, hlaf-ord, brödgivaren). Vid ett
möte med kung Nils sökte K. uppträda som
dennes like. Nils’ son Magnus såg i K. en
medtävlare om Danmarks krona och lät
svekfullt mörda honom i Haraldsted skog vid
Ringsted 7 jan. 1131. Roskildekrönikan, som
tager parti för Magnus, omtalar dock K. med
visst beröm. K:s son Valdemar den store
utverkade 1169 K:s kanonisering som helgon,
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
